Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror.
En natt då min farmor låg i fäbodstugan, fick hon höra en duns i väggen. Hon gick och såg efter vad det kunde vara. När hon kom intill väggarna, så fräste det i mossdragen. Hon sade att det var elaka "vittror" som för- de sitt spel i stugan. (Farmor var född 1810 i Hög).
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
Att skydda sig för vittren
Då man lägger sig på backen ska man lägga stål först. Då har inte vittren makt att göra en något. Det var en gampojke här i Orrnäs, som hade lagt sig ute och somnat i slåttann, och då han vakna så skaka ena armen för honom så förfärligt. Men då han åt eller höll i lien eller så, så var den stilla. Likadant också när han satt i kyrkan. Men så fort han kom ut, så skaka han likadant. Han rakt nötte sönder byxorna utav att armen slog emot dem. Till slut var han en visgubbe, och han sa att han hade legat åtför (i vägen för) vittren. Och han laga ihop nånting åt honom, som han fick smörja med, och då vart han bra.
Vittrorna har "silverbröllop"
Mamma var i Mörtsjöbodarna, och då var det en gång hon vakna utav att det var ett sånt slammer utav silverskedar, och det prata och det skramla i silvret. Hon kunn int annat förstå, än att vittren rakt hadd ett silverbröllop.
Ser en vitterbyggning
Det var en för bra länge sen som kom och gick vägen ner åt Meåfors, och då fick han si en stor byggning på vänster sida om vägen, och där var alldeles opplyst. Men inte finns det nån byggning där. Det var vittren.
En vitterlock
Min far han låg i en lada i Fläskberget på en slåttann, och då hörde han skällor och hörde hur dom locka. Det var vittren. Dom for förbi ladan där han låg, och dom locka så här: Ku Hålan, ku Smålan, ku Fingelin, ku Bannros, ku Liffla. Jag var liten, då det där hände.
Kon vittertagen
I gamla Sandvik-bodarna försvann det en gång en ko för en bonde, som hette Tunberg. Och dom var ute och letade en dag — han fick nog ha folk till hjälp — men dom fann inte kon. Dan efter gick dom också och letade, och då var han så sint, och han trätte och svor och slog med yxhammarn ner i en rot och hota dom (vittrorna) vad han skulle göra om han inte fick igen kon, för han trodde nog att hon var vittertagen. Men då tredje dan, då dom gick och letade, då fann dom kon just på det där stället, och då hade hon lårbenet avslaget. Det var roten, som han hade slagit på.
Vittren hämnas för att de blivit störda
På fäboställen får man aldrig låt om sej (föra oväsen) sen sola gått ner. Då blir vittren ofredlig. Det var på ett ställe särskilt, som det var så där, och så var det en karl som var där och slog, och han brydde sej inte om det där utan hoje och köke och låte om sej. Men på morgon var skälltacka hans död. Och dom sa åt en, att han fick det där för att han låte om sej, men han brydde sej int om det, utan han levde om och hoje och gaser värre kvällen efter. Men på morgon, då dom kom in i lagårn, hängde bäste geta död där. Hornen var stampe in i väggen, och hon hängde på det viset. Men han levde om ändå värre nästa kväll, så envis var han. Och på morgon var bästa kon hans stendöd. Men han vart tyst då. Dom trodde att annars hade hästen hans gått åt.
Tro om grodor
Grodorna kan vara otrevlia och hålla sej i fäbodarna och mjölka korna. Jag vet det var i Tärrboen (Tara bys fäbodar) det var en groda som mjölka en ko, och kon gav ner (släppte till mjölken) åt henne, och hon mjölka så det hade varit skumtappar där. Såna där blir man inte fri om man inte "gift bort" dom. Det lönar inte att försöka bära bort dom. Man ska lägga henne på en bräda som väger upp och så slå till så hon flyger. Men man får inte se efter henne, utan man ska titta ifrån. Vem som helst kan göra det där, men det ska i alla fall vara en slags trolldom. Man ska inte slå ihjäl en groda, för det är nån vittelmänniska. Vittren gör sig i grodskepnad. Och jag har begrunda det där, och jag har sett på grodorna och dom har rent folkyga (människoögon). Dom syn rent förståndi [syn = ser ut]. Grodorna har ett ben i ryggen som är vasst som en kniv. Om man stiger på det med barfoten, så får man ett sår, och det grö (läker) aldrig.
Får en viterko
Det är ett ställe som het Fjällbohöjda, som hör Edsele till, och där tjänte jag. Samtidigt var det en som var stillarpiga [stilla = utfodra] där, och hon var fasligt tyst och ly av sej däri lagårn. Hon kasta aldrig mjölkstolen då hon steg opp från kräka, och saltbytta satte hon ner så tyst. Det var farli lugn en männisch. Då på vårn en gång, innan jag kom dit, hade dom (vittrorna) kommit med en ko, och hon hade stäva på hornet. Och då hade dom sagt åt den här, att hon skulle få ha kon på sommarn för det hon hade varit så tyst och ly, och hon skulle kunna få ha henne längre också. Hon skulle mjölka i den där stävan, men hon fick bara mjölka henne en gång, även om det såg ut som hon skulle ha mer kvar. Då kon skulle bära, då skulle hon häva kalven ut genom gluggen och aldrig bry sej om var han tog vägen. Och hon hade kon, och det gick bra, och hon fick sätta in henne i lagårn på hösten. Men då hon hade burit, var det en gång hon tyckte det såg ut som om hon skulle ha så mycke mjölk kvar, så hon tog och mjölka en gång till. Men då hon kom diti lagårn nästa gång, då hade dom tagit igen henne. Men för hennes ögon såg det ut som om hon var skel (död). Jag har sitt den där kon. Det var en rosig och fin en ko.
Vittra
Vitera (######) hade sitt tillhåll i klynniga granar. Där bodde de i själva klynnan. Man skulle därför akta sig att kliva genom en sådan klynna (om den råkade sitta så långt ner att man kunde det), ty då fick man alltid någon sjukdom efteråt. Om en kvinna råkade sätta sig och kasta sitt vatten på ett ställe, där vitera hade sin väg (########), så fick hon utslag på låren. I Vike (by i Arnäs) fanns en tioårig pojke, Genberg hette han. En kväll kom han åkande mot hemmet. När han kom till backen, som sluttar upp mot Vike, såg han där en flock små, små getter. De sprungo in i en håla i snön, och ”dom försvann allihop in i hänn hule”. Det var vitergetter (##########).
Vittra
Tron på vittra är ännu levande i Arnäs. Ordet heter i socknens mål vitera (######). För blott ett par år sedan var det en pojke, som bestämt påstod, att han sett vitera i ruierna efter Alfredshems såg- verk. Det var något vitt, som rörde sig där. Pojken blev rädd och gömde sig. När andra sedan tvivlade på, att det hade varit vitera, förklarade han uttryckligen: ”Dä va vitera.” När lasarettet i Örnsköldsvik för ungefär tjugo år sedan blivit färdigt och tagits i bruk, utmärktes det av en ovan- ligt stor dödlighetsprocent, och bland folket ansågs det att ”komma på lasarettet” vara detsamma som att vara dödsdömd. Det på- stås, att samma förhållande äger rum än idag. Och det är ingenting underligt. Lasarettet är näm- ligen byggt tvärs över en vitera-väg. Det sker alltid olyckor / i ett sånt hus, otur och svårigheter medfölja. För vitera häm- nas för de inte får vara i fred. Det är också farligt, om man råkar falla på en sådan väg. Man slår sig alltid värre då, än om man fallit på liknande sätt någon annanstans. I Själevads sn (gränsar till Arnäs) lever en man, nu ungefär femti år gammal. Han heter Olle men får sällan heta annat än Viter-Olle (#########); namnet därav, att han en gång i sina pojkår blev bortförd av vitera och vistades hos dem en tid. Om sanningen härav är han själv orubbligt övertygad. När han kom åter till människorna, och det blev känt var han varit, fick han ju en massa frågor, om hur det var bland vitera. – Hur hade de det? – De hade det så fint, så fint. – Va åt dom. – Ja, de va myttje, de / – Hur smaka de? – Ja, se, had je smakt‿et, så had je allti kommi från dom. Det är blott ett par år sen det hände i Själevad, att en skolpojke blev viterfångad utanför skolan, just som barnen ”ringdes in” efter en rast. Han var borta en vecka, men sen kom han igen.
Vittrornas kor
Min matmor Märta Edlund i Hartung å Alnön, berättade mig 1906, att då hon förut bodde i Hägdånger, stod hennes stuga på en berghäll. En dag hörde hon, att vittrorna kommo med sin boskap, så att bjällrorna pinglade, och gingo genom stugan. Men de sade ingenting annat än att de lockade på boskapen.