Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Gasten
En soldat mötte en gast på e smal spång över e å. Soldaten sa åt gasten, att han skulle gå tebaks, för di kunne inte komme förbi varandre på spånga. Men den sâm inte vek unna, dä va allt gasten. Då vart soldaten rasande förstås å rände värja i gasten, för en krigere lätter ju inte hindre sej. Då sa gasten: "Dra ut, å stick bättre!" "Nej", svarte soldaten "den sitter bra, där den sitter". "Dra ut, å stick bättre" sa gasten igen. Soldaten svare på samme sätt sâm föråt, å värja ho fick allt sitte kvar i gastaset. Då hände på natta, å där stog di å käxe mä varare änna te sola gick âpp. Men då såg soldaten, att han bare hade e lita benkote på värjspetsen".
Torsten Ordéus
Ursprung och uppväxt. Dagsverken: röjning och slåning av ängsmark (ängshump), gödsling, meja, binda säd och sätta upp i rökar. Klöver- och åkerhumpar. Tjärbränning. Gastar kunde hindra hästar. EA körde en natt oxar som stannade för ett par igelkottar. Några såg likståt (likfölje) på natten. Stättor över gärdsgårdar.
Spökryttare och gastar
Karlarna stod och smidde spik till sjutiden på kvällen, men sen var de i regel lediga och gjorde inte annat än bara pratade. Karlar och kvinnfolk pratade mest om skrock. Åtminstone de äldsta trodde på allt sådant. Man fick höra historier om huvudlösa gubbar, likskjutsar som gick så trögt från kyrkan, att hästarna svettades och darrade i hela kroppen, därför att inte gasten ville stanna i jorden utan följde med vagnen ett stycke på hemvägen.
Målgastar
Den där målgasten* skrämde jämt fâlk, sâm gick fram där, för han skrek å gape villt om nättra. En gång va dä en gubbe, sâm hete Olle å ha vare bârte på barnsölskalas i Hyttetârpet. Så skulle han gå te sitt hem bârtâm Sätre lite sent en kväll. Olle va lte på tre kvart, för di ha fäste bra där på barnsölet. När han så hörde målgasten, där han gick å skrek, börja Olle på å härm'en. Men då vart Olle så hemskt sjuker, så han höll på å inte komme hem den natta. Men när han äntligen kom hem, sände di ätter åldermannen Skeppstädt från Borggård, å han slog åder på Olle, så han vart bra snart därätter. *Gastar kallades sådana, som inte fått ro efter döden i graven utan gick och spökade ovan jord. Det var sådana som gjort mycken orätt under sitt liv, som man trodde blev till gastar efter döden. Särskilt upphöllo sig dessa spöken vid korsvägar, och när man for förbi vid sådana ställen, måste man spotta tre gånger, annars så kunde det hända, att man bleve gastkramad. Om man likväl råkade ut för detta missöde eller "kände sig lite unliger", så kunde det onda gå över, om någon annan person mätte ens arm med sina utspända fingrar. Då hände det egendomliga, att fingrarna på mätaren "drog ihop säg", så att de ej räckte till vid mätningen. Detta var ett tecken till, att personen blivit gastkramad, och man hade sina anstalter för sig, för att det onda skulle gå bort, om inte själva mätningen hjälpte. Ett medel var, att den gastkramade klädde av sig i bara skjortan, och så släppte man ned ett glödande kol tre gånger mellan kroppen och skjortan. Därvid fick den sjuke inte säga någonting, ty då blev det onda värre. Ofta när någon inte mådde riktigt bra, troddes han ha varit framme för någon gast. En särskild sorts gastar voro de s.k. målgastarna, varmed man menade orättfärdiga lantmätare, som inte fingo ro i graven utan fingo springa i rågångarna, där de mätt fel. Därvid hade målgasten en mätstång, som brann i ena ändan och stötte den i mraken under ropet "Mål rätt, mål rätt." När rågångarna i senare tider rättats vid skiftena i byarna, ha målgastarna fått ro.
Spökryttare och gastar
Nu kommer jag ihåg något som hände för bra länge sen. Det var två gravplatser på Kisa kyrkogård, den ena alldeles i närheten av den andra. Mellan gravarna hade det blivit en gång, om det nu var myror eller något annat som hade gjort den. I alla fall satte den gången myror i huvudet på folk, och rätt som det var fick de för sig, att det inte var tyst i gravarna. Det måste vara något spökeri. Det gick inte med mindre, än att prosten måste dit och se hur det stod till. Om de döda hade något på samvetet, kunde de- bekänna och få ro sen. Prosten åkte från Västra Eneby till Kisa, men när han kom till kyrkogården, fick inte kusken gå med innanför grinden. Prosten var därinne en god stund och åkte sedan tillbaka hem. När han kom till prästgården, var hästarna genomsvettiga, och de stod och svettades i flera dagar. Till sist kom kusken och ville ha med sig prosten ut i stallet för att se på dem. I Kisa fortsatte det att spöka, och prosten måste åka dit en gång till. Det blev på samma sätt. Hästarna stod bara och svettades i stallet. Tredje gången gick prosten till Kisa och hem igen, och efter det besöket var det inte tal om något spökeri. Si, gastarna, hade följt med skjutsen de båda första gångerna, men när prosten gick ensam, måste de stanna kvar.
Gastar
Gastakrammata blev de förr. Min mor var i Vinnersta på begravning efter sin far. När hon gick hem om natten – det var en mils väg – blev hon förkyld och kräktes. Se'n sa' hon, att hon hade blivit gastakrammad. "Det kunde jag inte tro far min om", sa' hon. Men hon tog in brännvin med starkpeppar i och blev bra.
Spökryttare och gastar
En tjänsteflicka från en gård i närheten av berget hade fått ett barn, men eftersom ingen fader fanns till barnet, stoppade hon ner pojken i en bytta, bar upp honom till Starberget och gömde byttan där. Men ungen växte och väsnades förskräckligt på kvällarna: "bena lång, bytta trång, ta ur pinn, pinn, pinn"! Ju äldre han blev, dess mera spektakel ställde han till. Han blev med andra ord alldeles lik andra barn som hade lagts å lönn, en myling rätt och slätt, och en myling är bara ett annat ord för vyst.
Spökryttare och gastar
I en familj i Kisa tjänade på 1880-talet en flicka från Bollkind. Elon brukade nästan skrämma vettet ur barnen med spökhistorier och liknande. Bl.a. berättade hon om vysten i Starberget. En gång, då bonden som var vystens morfar hade kalas, kom vysten in. För att riktigt skämma ut sin morfar började han dansa, och så sjöng han: Här dansar Pers dotterson i Månehult, i Månehult.
Gastar och gengångare
En gång så mötte ja tre stycknä huvelösä karä mitt för Bosgård. De va på natta. Ja, de ä dagsens sanning, de! Di gick te bress på vägen. Men allri ett ord sa di. Di säjer, att de ska ha vatt tre stycknä bröder, som bodde på Bosgård förr i tin. Å di va ena riktiä skälmä, di där, så di vart halshuggnä allä tre. Så de va lä dom, ja mötte, kan ja tro.
Gastar och gengångare
Här i skogen säjer di, att de ska finns en skälgast. Ja har ju allri sitt nåt förståss, fast ja har gått i skogen, när de har vatt så köl mörkt, så en inte har kunnat si träna en gång. Men de ä många, som har fått si den där skälgasten. Han går utmä gärsgårdsstränga helä natta å skriker. Usch vale, så otäckt! Å ett blöss har han te lysä sej mä. Di säjer, att de ä en, som har flytt skälne en gång i livet.
Gastar och gengångare
På Haddeboskogen där sa di förr, att de fanns en skälgast, som geck å skrek om nättera. Ja vet, de va nåra karä, som skulle gå hem e natt. Di hadde vatt på ett supgille, så di va bra nog fulla. Å då skulle di gå över Haddebo hage. Men en utå dom han sa: »Tänk om vi skulle råkä ut för skälgasten nu!» Men den som va värst fuller, han svor på, att han skulle minsann kunnä re sej, om skälgasten kom. Han skulle nog ge'en på pälsen. Så han va så morsker å la iväg före di annrä. Ä om en stunn feck di höra, hur skälgasten skrek. Å när di hadde kummet en bit in i hagen, så feck di si Anners, den där kamraten, liggänes på backen, precist som han hadde vatt döer. Å blåer va han i syna, å öga stirra på'n. Han va barä åsvimnader förståss, men di trodde, att de va skälgasten, som hadde vatt i lag mä'en, å hämnats på'en, för han hadde vatt så stor i orda.
Spökryttare och gastar
Skeppeberg ligger på en hög ås i Västra Eneby. Där bodde för länge sedan en riddare. Vem han var vet ingen, men det berättas att han friade till en vacker flicka, dotter till en bonde i trakten. Av okänt skäl blev det inget giftermål av, men de båda unga träffades likväl ofta i fortsättningen, och allt tycktes vara gott och väl. Men en dag försvann flickan, utan att någon kunde förstå, hur det hade gått till. Till slut började folk misstänka, att riddaren hade mördat flickan och gömt henne, men det gick aldrig att få klarhet i saken. Riddaren dog, och efter hans död började underliga händelser tima. Nattetid syntes en riddare i järnrustning rida vägen fram från Skeppeberg och förbi Råstorp. Han red på en vit häst, och i hans följe var alltid ett par svarta hundar, som eldslågorna slog ut ur gapet på. Än i dag kan en och annan äldre person dra sig till minnes sägnen om den underlige ryttaren, men de som själva har sett honom är troligen inte många. Ett ögonvittne bodde emellertid för länge sen i Högstorp, ett numera nedlagt torp under Skeppeberg. Han berättade, att han ofta fick höra samtal i en grandunge bredvid den väg ryttaren brukade rida fram. Hall kunde då tydligt höra en man och en kvinna som talade inne i dungen. Det var riddaren och flickan. Några hundra meter norr om Skeppebergs manbyggnad ligger en äng med en liten samling forntida gravrösen. Det var där som ritten började. Många gånger kunde nödrop höras därifrån. Dessa rop sattes också i förbindelse med riddaren och den försvunna. Vidare trodde folk, att riddaren efter att ha mördat flickan inte kunde få ro utan var tvungen att varje natt söka upp henne och be om förlåtelse. Numera tycks han ha inställi sina nattliga ridturer.