Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Spökryttare och gastar
För mer än 200 år sedan bodde i Horn prosten Lekman, som ägnade sig mer åt att öka sina jordiska ägodelar än att sköta sitt kall som själasörjare. Han köpte gårdar runtomkring och påstås ha kommit i tvist med bönderna om ägosträngarna. Hans jordområden skulle ökas med rätt eller orätt. Karl XII var död, och hans karoliner började komma åter från åratals fångenskap. Många slog sig ned på öde gårdar och torp, och inte så få blev kolare, för järnbruken behövde mycket kol. Vid den tiden hade prosten slutat sina dagar, och hans arvingar ämnade börja kolning i urskogarna på deras ägor mellan Horn och Kisa. Men ingen ville åta sig kolningen, för där brukade nattetid en spökryttare ses rida i full galopp på en vit häst, och de som en gång hade sett eller hört talas om honom vågade sannerligen inte bo ensamma i en kolarkoja mitt i skogen. En karolin som många gånger hade sett döden i vitögat bodde som fattig torpare på en av prostens gårdar. Var han inte rädd för kulor och värjspetsar, så fruktade han spöken ännu mindre. Han åtog sig kolningen. Men länge hade han inte sysslat med sitt nya arbete, då han en natt fick se spökryttaren rida förbi milan. Knekten kände igen ryttaren, men han fortsatte arbetet, som om ingenting hade hänt. När han sedan träffade folk, talade han om, att spökryttaren var självaste prosten Lickman. Prostens arvingar stämde kolaren till tinget, för att han hade spritt ryktet om den dödes ridturer. Inför Kinda häradsrätt svarade han lakoniskt: Sadlade han förr, så rider han nu. Domaren frågade om han kunde skaffa ojäviga vittnen som styrkte lians påstående. Kolaren svarade ja, och målet uppsköts. När kolaren hade kommit hem, vände han sig till socknens båda präster, och de lovade att infinna sig vid milan en bestämd natt. Där träffades alla tre, och prästerna sade åt kolaren att, så snart han hörde trampet av Lickmans häst, befalla den döde att stanna. Som vanligt hördes snart trampet av hästhovar. Krigaren rusade ut och ropade ett dundrande "halt"! Prästerna skyndade fram till ryttaren, och sedan denne hade biktat sig, fick han deras förbön om förlåtelse. Efter den stunden visade han sig aldrig mera. Lickman är identisk med Johannes Canuti Lithmang, född 1645. Han blev komminister i Horn 1676, senare kyrkoherde och prost. Han dog 1714. De båda prästerna som skulle ha varit kolarens vittnen är sannolikt prosten Daniel Petri Krämer och komminister Andras Jonae Norling.
Spökryttare och gastar
Enligt en variant av samma sägen pågick spökritterna ända in på 1800-talet, då prosten S. G. Örtengren gjorde slut på dem. Spökryttaren syntes vanligen på Blekenbladsskogen, där bl.a. en torpare påstod sig ha sett honom. En gång då prosten höll husförhör, frågade han torparen, om det var sant som han hade berättat. — Ja, sa torparen, och prosten kan också få se honom. På kvällen gick båda till skogen. Där satt de länge och väntade. Prosten tappade tålamodet och läxade upp torparen, för att han hade ljugit, och så gick han därifrån. Men om en liten stund ropade torparen honom tillbaka. Då var ryttaren alldeles inpå dem. Prosten gick fram och talade en stund med spöket, och så var sagan slut.
Gastar och gengångare
De kan di då inte trygga mej, att de inte finns såna där gengångare. De va hemma i Fagerhult. De va en gubbe, som hette Lorin, som va döer på dan. Å på natta, de va månljust, så fick ja si'en. Han kom förbi fönstret i tocken där stråpipahatt. Å ja kom inte ihåg, att han va döer, utan ja sa te far, ja lå breve far: »Far, Lorin kommer, de ä la oppedags». — »Tyst pojke», sa far då.
Gastar och gengångare
De va en gammal gubbe, som skulle gå hem, å då kom de en sån där lyktegubbe, å han lyste honom änna hem te stuva. »Å då sa ja», sa gubben, »tack ska du ha, för du har lyst mej, å här ska du få en slant», sa han. »Å lyktegubben han to slanten förståss», sa han.
Gastar och gengångare
Mi mors morfar, han hette Åström, han va kyrkevaktare i Åby. Å han va ute på julafta å skulle få brö i gårda. Å han gick hem på kvällen, han va fäll lite dragen också kanhända. Men när han kom te körka, så fick han si, att de lyste därinne. Han tänkte, att han hadde försinkat sej riktit, så han gick in. Å då va körka full å folk. Men så fick han si en bekant, som va döer inte så långt förut. Å den han vinka åt'en, att han skulle gå ut. Å han språng, å slängde igen döra ätter sej. Men då va di ätter honom allihop, å de blev ett sånt tumlamult"; å di rev i klära på'n, så han va tvungen å kränga å sej kappa, annars hadde di la tatt kol på'n. De va la »gastemässa» di kaller, som han hadde stört. Å te å mä prästen, som sto på predikstolen, va döer. Å kappa den hitta han sen, å ho va precist sönnernoppader.
Gastar och gengångare
Hemma våran märr ho va så svetter om mörna när vi kom ut i stallet, så svetten rann ur bringa på'na, alldeles som ho hadde gått i kongsskjuss. De sa di va mara, som hadde ridet'na. Men grannens han hadde bunnet två lia över si märr, så ho vart inte riden.
Gastar och gengångare
När små barn fick kikhosta, så skulle di dricka ur ett människoben. De va en kar som hette Kristoffer. Å hanseä barn fick kikhosta, å gumma ho gick te körrgårn å to ett ben. Men kärnga ho do, å sen vart de ett liv, så de va förskräcklit varenda natt. Di kom å dro å'en täcket, när han lå i sänga.
Gastar och gengångare
Di där lyktegubba, de sa di förre, att de va såna som hadde flytt råstena i tiden, så di fick ingen ro ätter döden.
Gastar och gengångare
Men de ä säkert, att di som har gjort nåt orätt, di får ingen ro i grava. Inte för de ja har sitt nåt, men ja har hört. För en gång när ja va hos mi syster i ösjösockna,' då gick ja mä'na i skogen, när ho skulle mjölka. A då hörde ja, hur de dro, precis som mä e järnkeja. »Va ä de», sa ja. »Å, bry dej inte om de», sa syster mi. »Så där hörs de varenda kväll.» De va la förståss nån lantmätare, som hadde gjort nåt orätt.
Gastar och gengångare
De va i min barndom, ja de va la före min ti, de skulle vart en sån där myling nerlagd i e bytta här. Å då hadde de kommet en resande, å bytta hadde kummet framtrillanes, å så hadde de skriket: »Bena ä lång, å bytta ä trång, ta ur pinnen!» Å han hadde taget ur pinnen, å då hadde de kommet en ut å faret te lufta.
Gastar och gengångare
Oppe på Kolhulta ägera på ett gärde, där skrek ett spätt barn varenda kväll. De har mi doter talt om. Ho tjänte där.
Gastar och gengångare
När ja va i Rogslösa, så skulle ja å bror min gå å ta krabber en kväll. Å på vägen så gick vi in i e laa å la oss en stunn. Rätt va de va, så kom de en kar å ställde sej i dörra å titta på oss. Så sa han: »En korter å en långer. Ja ska gå ätter mi hackepicka "'F å jämna å dom lite», sa han. Men då va de vi, som la bena på ryggen å gnodde.