Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
En midsommarnatt Ofullständig, trasig
En midsommar natt med klingande skratt
Skrock och vidskepelse
När »dymmeln» börjte, så skulle di ta å gömma salt, å de skulle ligga så länge »dymmeln» vara, de va tre daga, å sen skulle di ge djura de unner året. Men va de skulle vara bra för, de vet ja inte.
Skrock och vidskepelse
Förr om »dymmeln» så fick di aldri sälja någen mjölk, å om di sålde, så skulle di lägga stål i mjölka. Ja frågte en gång: »Va ska de där tjäna te?» — »Joo, de kunne hända, att I kom te gå mä mjölka över någe rävspår», sa käringa ho.
Skrock och vidskepelse
Å aldri fick di hugga någen ve i dymmeln, å om kreatura gick över e sticka utå sån ve, så skulle di bli halta, trodde di. Å sån ve, som va huggen i dymmeln, den skulle inte kunna brinna, sa di.
Häxeri och kloka
De va en gubbe, som hadde spirtusse. Den hadde han liggat ut utå brösmuler, som han hadde gömt, när han to nattvarda.
Skrock och vidskepelse
När di skulle ge bort e kruka mjölk, så skulle di ta tre skeda mjölk tebaks, för då skulle inte löcka följa mä bort mä mjölka.
Kulturbilder från 1860-talets Tjällmo
Vid Nordsberg i Tjällmo hände en kall vinterdag att barnen kom hem med ett stort svinhuvud som de hade hittat på skaren. Barnen var hungriga, och det var inte så egendomligt. Det var knappt med maten på 1860-talet, då det här hände. Men hur hungriga de än var, så uteblev kalaset. Svinhuvudet var förgiftat, trodde föräldrarna. De gissade rätt. En granne som brukade jaga hade lagt ut det förgiftade huvudet som åtel åt räven. Det var nog frestande att se det präktiga svinhuvudet utan att våga röra det. Men när det visade sig att det bara var förgiftad åtel, så fanns inte längre orsak att hänga läpp.
Kulturbilder från 1860-talets Tjällmo
Det bar iväg till Per i Kättsta, en känd trollgubbe söder om Motala. Rävjägaren måste först lämna en flaska brännvin, för det var inte att tänka sig att en trollgubbe på 60-talet skulle företa sig något utan brännvin. När rävjägaren hade lämnat betalningen, fick han gå in i ett mörkt rum. Där stod en glaskula på ett bord. — Nu ska du få si, vem som har sänkt båten för dej, sa trollgubben. Jägaren såg tydligt i glaskulan, att det var just den som han trodde. - Känner du igen honom, frågade trollgubben. — Jodå. — Va vill du, att ja ska göra ve'n? — Om du kan göra så, att han inte hör tjäder på lek, så är jag belåten. Det säger sig självt att trollgubben kunde göra en så enkel sak. Efter den dagen var medtävlaren lomhörd, och det grundligt. Om en tjäder hade spelat rakt i örat på honom, så hade han inte hört ett ljud, sa mycket är säkert. Det finns de som kan intyga det, men vilka, ja, det kan göra detsamma för den här gången.
Kulturbilder från 1860-talets Tjällmo
Det fanns för resten många som hade sämre ställt än folket i Nordsberg. I närheten låg torpet Fågelhultet. Där bodde torparen med hustru och tolv barn i ett enda rum. När torparmor skulle bädda, måste barnen gå ut, för att hon skulle komma åt att bädda över hela golvet. Och hur det gick att skaffa mat åt alla fjorton, det ska vi inte tala om!
Kulturbilder från 1860-talets Tjällmo
Så var det den där jägaren som lade ut svinhuvudet på skaren. Han var inte bara jägare utan också fiskare. En kall dag skulle han ro ut på fisketur men kunde inte hitta båten. Nu var det så att han hade en medtävlare om fisket, och honom misstänkte han för att ha sänkt båten. Men hur skulle han kunna få besked om den saken? Jo, på 1860-talet var det inte så konstigt som nu. En kan tänka sig, att på den tiden behövde ingen gå långt för att få tag i en fjärrskådare. Sådana fanns lite varstans.
"Mylingen" vid Stor-Tron
Jag var med min far och strövade i skogen. Vi hade varit nere vid sjön Stor-Tron, och på hemväg föreslog far, att vi skulle gå och se stället, där "Mylingen" hade bott. Så berättade han, att en eremit hade bott i en jordkula på Missunnas ägor. Eremiten var en finare man, sa far, och så berättade han vidare, att eremiten hade varit med i krig och gjort några bravader som inte tålde dagsljuset. Han ville bo avsides från folk, och det ställe som han hade valt ut åt sig låg så ensligt som han gärna kunde önska. Namnet Mylingen hade han fått, för att han inte var lik andra människor, och för att han levde ensam. Han odlade upp några lyckor i skogen och sådde säd som han malde vid Öna för eget bruk. När jag första gången var framme någon gång i början av 1900-talet och såg lämningarna efter hans bostad, syntes ännu spår efter hans åkerlyckor. För någon månad sedan föll det mig in att gräva ut jordkulan för att om möjligt klara upp, vem som hade bott där. Kulan var byggd intill ett lågt berg som bildade två, närapå tre väggar. Den smälte riktigt ihop med berget, så att det, medan den ännu var bebodd, måste ha varit svårt att upptäcka den. Jag fick en kamrat vid utgrävningen, en fiskare som är född i trakten och som säkert hade hört mer om Mylingen än jag. Vi hittade en massa hemsmidd spik, som tydde på att det hade funnits brädväggar i kulan. Vi hittade också förkolnade stockar, fönsterglas och benrester efter djur. Den finaste sak som vi hittade var en förgylld uniformsknapp, men av vad slags uniform kan jag inte säga. Inne i stugan fanns stål och flinta att slå eld med, och bland andra småsakerna fanns också ett bryne att vässa redskap med. I Göl fanns på 1800-talet en gammal man som mindes Mylingen och som hade talat med honom. Mylingen gick alltid klädd i skinnkläder både vinter och sommar. Gamlingen i Göl frågade, varför han gick klädd på det sättet. — När de friar för kyla, så friar de från värme vart svaret. Efter vad jag kan förstå av gamlingen i Göl, måste Mylingen ha dött omkring 1840. Troligen vart han innebränd, för det talades aldrig om någon begravning, och för resten var han inte kyrkoskriven i Tjällmo, troligen ingen annanstans heller.
"Garparna" och Garpa gölar
Garparna var tyska rövarband som drog omkring i landet och plundrade. Efter vad jag har hört, hade slättbönderna motat dem över strömmen vid ett vadställe vid Kungs Norrby. Därifrån drog garparna fram genom Ljungskogarna mot Husbyfjöl. I Ljung skilde de sig i två avdelningar. Den ena gick mot Ljung och Prästtomta och genom Dråsa by. Den andra avdelningen drog fram mot Hällestadgränsen, men där tog Hällestadbönderna hand om dem och motade ut dem i ett träsk vid Solbergaliden. En sägen berättar, att Hällestadböndernas ledare hette Bagge. Han blåste i horn och kallade ihop bönderna. Stället, där Bagge bodde, fick efter den betan heta Baggehornet, 13 och så heter det än idag. Tjällmobönderna tog emot garparnas andra avdelning vid Hägerstorps by, som nu kallas Hängestorp. Där samlades folk från Spiksberg, Kulla, Smedsbol, Iskallebol och Överkulla, Skallebol som det nu kallas. En gammal man, Danielsson vid Sandbäcken, berättade för mig, att slaget stod vid Sandbäcken. Där var en svensk officer med. Han stupade och vart begraven vid Sandbäcken. Ända tills för några år sedan fanns gravkullen kvar. Så odlades marken upp, och av ren vetgirighet tog karlarna bort gruset från kullen. Men inte ett ben hittade de, bara en gammaldags, rostig rakkniv. Från Sandbäcken förföljde bönderna garparna till Hindstorps by, och det vart ett slag vid ett träsk i närheten av domarringen. Garparna vart slagna igen, och de som överlevde böndernas klubbslag vart motade iväg. Vid Mon hann bönderna upp dem och motade ut dem i Mo källor, två upprinnor som bildar dammar, där vattnet aldrig tryter. Men en del garpar klarade sig undan och kördes iväg till två gölar i närheten av Trolleflod. Där gjorde bönderna slut på de sista. Ända sedan dess har gölarna hetat Garpa gölar. De är för resten nästan igenvuxna av torv, och i mossen har det hittats svärd och andra vapen.
Skjutko
Jag har jagat tjäder med skjutko. Min far gjorde i ordning en sådan. Han ställde en ko vid en vägg och ritade upp konturerna efter skuggan. Sedan klippte han ut en bit lärft av samma form, och den färgade han brun. Han spände upp tyget på spjälor, som kunde tas loss, så att han kunde stoppa skjutkon i ryggsäcken. Jag använde hans ko många gånger, när jag jagade tjäder eller orre. I synnerhet tjädern var mycket lättrogen och rörde sig inte ur fläcken för ett skott, bara jag höll mig osynlig bakom kobelätet.