Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Häxeri och kloka
De va en som hette Olle Kvarnström, han hadde inte annt å göra än te gå ikring å skära fölunga. Han hadde rakat sej te en sån där svartkonstbok. Å de va en dalkar borta ve kvarn, som hadde blitt å mä tretti kroner. De va mycke pänga de, på den tiden. Å han gick te Olle, för si han kunne skaffa igen stulet gods. Å han ba'n, att han skulle säja, vem som hadde tatt'et. »Ja», sa Olle han, »ja ä inte så stor på de där». Men di gick ut i stallet, å där stog ett ämbar mä vatten. Di hörde inte, va han sa, Olle, men han to fram en kniv å hölt över vattnet. Å rätt va de va, så kom de fram ett ansikte i vattnet, å de va sons ansikte. »Ja, ska ja släppa kniven nu», sa Olle, »för då går ögat ut?» »Nej, i Jösse namn, gör inte de», skrek fadern. »Ja, han ska la gå tebaks mä plånboka då. Å han lägger'na ve lagårsknuta i natt», sa Olle. Ja, vi gick dit, de va morfar å ja, å så forarn då, som hadde blitt å mä pänga, å vi ställde oss i en grop, som fanns där. Å då rätt va de va, så fick vi si, hur pojken kom springanes mä sedelboka. Å han språng, så han tappte hatten. Ä så la han ifrå sej boka ve knuten. Å de ä då så tydlit sanning så.
Häxeri och kloka
De va e kärng, när ja tjänte ve Hussbyfjöl hos en handlare som hette Grönberg. Ho hette Greta Norman å ho bröt sej in hos handlarn å stal bå mjöl å annat å dotra hadde ho mä sej te hjälpa sej å bära. Men Grönberg han gick te Olle Kvarnström, han va vallackare" den där, å ba honom ta rett på de stulna. »Ja, om du går te bona i natt mella två å tre», sa'n, »så ska kärnga stå där». Jaha, handlarn han gick dit på natta, å då stog kärnga å dotra där å hadde allt de stulna mä sej, men si, di kunne inte röra sej förrn han hadde talt te dom. »Jaså», sa'n, »står I där. Ja, ta å lägg ifrå er sakera där». Å då fick di fart i sej. Men Olle hadde allt lagat ändå, så kärnga vart å mä ena ögat. Si, han satte värk i de. Ja, de va en otäcking, den där Olle. Si, han hadde svartkonstabok. Men för obegripli va han mä djura, hingsta å rönta," å va de va för djur han skulle skära. Han bara hölt dom i huvet å så viska han i vänstra örat på dom, å sen stog di alldeles stilla. Men de va en leing, för si han satte värk på folk å stannte hästa. Om de va nån skjuss, som åkte om'en, å han ble nekader te åka mä, så kom di inte långt inte, förrn hästen stannte. Å då sa Olle, när han kom fram: »Ja, I skulle ha låtet mej åka mä».
Häxeri och kloka
Sen när Olle ble ällre, så börjte han å ångra sej ve, att han hadde hållts mä svartkonstabok å tocke där otyg, å då ville han bränna opp'na. Men de va lögn de, att de gick. Han kasta in'na i ällen tre gånger, men ho kom utrykanes igen mä samma.
Häxeri och kloka
Å han kunne förvänna syn på folk, så de va förskräcklit. Ja va åt kvarn en gång å skulle mala, å vi satt där om kvällen, de va ja å bonnen där. Å de va kallt ute så de va grönt i lufta. Å rätt va de va, så kom Olle in. »De va fanken, va muggen biss ute», sa'n. »Va pratar du för skit», sa bonnen. »Den mugg, som har bitet dej i da, den skulle inte va falit te äta opp.» — » Jaa, du ska få si», sa Olle. »Vi slår va om en grogg.» Jaa, de tålde inte länge, förrn de va fullt mä mugg kring bonnen, så de va så de fräste om'et. Men si, de va bara han, som såg dom; ingen utå oss såg dom.
Häxeri och kloka
Å de va en dräng där, som fria te e piga, men ho to inte imot'en. Då gick han te Olle å ba honom hjälpa sej. Å Olle han svarte: »Ja, ja ska laga, så du får si'na gå naken». Å då när de va middassdags, så skulle ho buda'en te maten. Å ho kom å gick över brona, å kjola hadde ho oppdragna så högt de gick. »Hu, hu, hu», sa ho å klev så försiktit, för si ho tyckte, att ho gick i åna. Å dränga di stog å såg de där å skratta åt'na förståss.
Sägner om kyrkbyggen
När Vallerstads kyrka skulle byggas, var det meningen att den skulle ligga på Lunds backe. Men det visade sig omöjligt, ty hur folket än arbetade och byggde på dagen, rev trollen ned allt på nätterna. Byggfolket måste till sist ge upp försöket. För att inte ännu en gång råka ut för att välja en otjänlig tomt beslöt sockenborna att överlämna valet åt Försynen. De gjorde på samma sätt som många andra: lade den första byggnadsstenen på en drög, spände ett par otama stutar för drögen och lät dem gå, vart de ville. Kyrkan byggdes, där stutarna stannade.
Bot för sjuka djur
I min ungdom, när jag tjänte dräng, fanns det gott om kobotare av olika kaliber. I Klockrike bodde Träbene-Kalle, och han var anlitad som fädoktor vida omkring. Träbene-Kalle var inte så katiger te å gå, så en feek skjussa'n, men dummer va han inte. Så hade vi en kobotare Hellberg i Mårtorpsbacken. Det var före 1888, hur långt före minns jag inte, men han var före Träbene-Kalle. Jag hämtade Hellberg en gång. Det var en ko som var sjuk på Österskog i Egebyborna, jo, 1885 eller 86 var det. Kon hade kalvat, och kalvhuset hade följt med ut. Hellberg stoppade in det och det gjorde han lika bra som någon veterinär nu för tiden skulle ha gjort. Kon vart snart bra igen. I somt var allt kvacksalvarna riktigt styva.
Bot för sjuka djur
De hade olika metoder, de där kobotarna. Somma brukade läsa över sjuka djur, och somma brukade skjuta ett par skott över dem, och bra vart djura, hur de än bar sig åt. Så påstod folk, åtminstone. Men den sortens trollgubbar hade jag inget att göra med.
Bot för sjuka djur
Jag minns en som hade en sjuk märr. Hon hade kolik. Adel på Lotten var en kvacksalvare i Varv. Han hällde i märra ett halvt kvarter brännvin. Men far min litade inte på brännvinet. Han rådde ägaren att kamma löss av grannpojkarna i granngården. Där fanns det gott om så'na smådjur. Lössen stoppade han in i en brödbit åt märren att äta. Jag hörde förklaringen. Meningen var, att lössen skulle gå rakt igenom märren och rensa tarmarna. Märren vart bra, det är inte tu tal om saken.
Bot för sjuka djur
Johan i Hamra hade en so som var sjuker. Han hämtade Mutt-Adel. Det påstods att Adel var lite trolsker. Han gav soa brännvin och krut, och bra vart hon. Vad det var för fel på soa vet jag inte, men jag minns, att det hände 1901 eller 1902. Adel var en underlig kropp. Han gjorde aldrig något karlarbete. Men ta upp sä, dä kunne di få'n te — å så bote kritter, förstås. Men jag vet inte precis, hur styv han var som veterinär, fast han gjorde soa bra den gången. Dä va i alla fall rolit mä di där gubba.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Högerabacken i Västra Stenby kan man om natten få se "Högerabackgubben", en liten gubbe i stormhatt och svart rock. Det sägs att gubben brukar göra sällskap med vägfarande. Då går han bredvid vagnen, ända tills den kommer förbi backen. Förr trodde folk, att det var farligt att tala med gubben, ty då skulle någon i familjen bli sjuk. Det sägs också att en och annan än i (lag håller tyst, när han åker över Högerabacken på natten.
Källor i Västra Stenby
Snett emot fornlämningsområdet mellan Sjökumla och Grepstad finns en offerkälla alldeles invid landsvägens västra kant, och ur den lär på senare tid ganska mycket pengar ha fiskats upp, när källan rensades.