Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Rå och tomtar
Ja va litet barn å låg i kölköja mä far min. Å ja låg där så vaken, som ja sitter nu här, å far min han söv. Då ropa de » Jon» två gånger, men han svara inte. Å rätt va de va, så for döra ur hålet, å då vakna far min. »Jaså, ä de så dags nu», sa han å gick ut, men de va inget fel mä mila. Ja va la en elva, tölv år då. Men annars har ja legat ute i skogen en tie, elva vicker var höst, men allri hört nåt.
Hinnsjakten
Den där Hinnsjakta den har ja aldri sitt, men ja har ju hört den många gånger. Då brukar en få höra hunnskall, när en ä ute i skogen på natta. De ä två hunna, som skäller, å den ene han har groft skall, å den andre har fint skall. Men sitt dom de har ja ju aldri gjort inte.
Jättar och troll
En annan gång berätta far, att hans mor, mi farmor vill säja, satt å sydde lakan utför stuva. Å ho hadde saxen å sydona hos sej förståss. De börja å sticka opp åskemoln, å åska mullra lite grann också. Då kom de e gumma på vägen. Ho så ut som e vanli mänska, men när ho kom fram te farmor, så skrek ho: »Ta unna tvestjärta, ta unna tvestjärta!» De va saxa ho mente förståss, för si de va stål, de. Men farmor ho lät allt saxa ligga, så kärnga kunne inte komma in. Å rätt va de va, så kom de en blixt, å åska slo ner. Å kärnga ho försvann precis, de va inte annat än lite slem kvar på vägen ätter'na. Si, de ä ju så, att åska slår ihjäl sånt där otyg. Vår Herre har åska te sitt vapen mot Satans anhang.
Bergtagna
Far min talte om, å han ljög då allri varken för mor eller oss, han hadde vatt 125 år, om han hadde levt nu. De va när han va pöjke, å han å två te di skulle gå å plocka smultra. Men så va de en fjärde pöjke, å han gick ett stycke ifrå di andre bortåt ett berg. Å då får di si, hur de sträcks ut en arm ur berget å rycker in'en i berget. Å pöjken han försvann. Å om söndan, när di ringde å ba för honom i körka, så gick fadern dit te berget. Å då när di ringde å ba för'n, så hadde di inga makt över'n mer, utan pöjken han kom utkastanes ur berget. Men fadern han va så förskrämder, så han tordes inte ta emot pöjken, utan han språng ätter hjälp. Men när di kom tebaks, så var pöjken borta. Si, då hadde klockringninga hört opp, å då tog di tebaks'en i berget. Å sen såg di aldri te pöjken mer.
Bergtagna
Ja gick ifrå Graversfors en gång å to vägen förbi en sjö, som heter Ögilbosjön. Å då gick ja in i e stuva för å få lite vatten. Hustra va inne, å så va de e vuxen doter, som stog å baka. Å ja sa åt dom, minns ja: »Ja, finns de sjörå å bergtroll å tocke där otyg, så ska de la finns i den här sjön, för han sir så otäck ut mä di där bergvägga, som stupar ut i sjön». Å då sa hustra: »Ja, de ä nog inte så utan de», sa ho. Å så berätta ho, att de va ett brupar, som hadde blitt bergtaget där. Di skulle resa te Kvillinge körka å viga sej. De va på vintern, så brua å brugummen di åkte släde, å så hadde di förridare då, som di brukte förr i tin. Men han va ett bra stycke i förväg. Å när di kom te ett ställe i berget, som di kaller för Skåpet, för si, de sir ut alldeles som ett skåp, mä kolonder framtill, då stog de e kärng där. Å då skulle di skämta mä'na å ropa åt'na: »Ha nu riddarölet i orning, tess vi kommer tebaks!» Men si, de skulle di inte ha sagt. För när di åkte tebaks ifrå körka å hadde blitt vigda, så körde di rätt in i berget, å di kom aldri ut mer. Förridarn han hadde sluppet förbi, men si brupart di hadde sagt te, att di skulle ha riddarölet i orning åt dom. Sen va de folk ute å sökte ätter dom, å di körde dit mä e klocka för å få ut dom, men de gjorde bara så mycke, att di kunne si in i berget, å då fick di si dom, men di skulle ha vatt huvulösa bägge två. Så di kunne aldri få ut dom.
Drakeld och dolda skatter
Förre så hitte di pänga i jorden. De va på många ställen här i sockna. Å där brann de äll varenda kväll på di där ställa, där de va silver nergrävt. Ja tjänte ve en gård som hette Ströplahult i Krissbergs socken, å där på ett gärde va de ett stort stenröse; å där brann de så klart, så de syntes änna te gårn, men när en kom dit, så va de ingenting, förståss. Å när en strök krittera över ryggen, så va de så gnistera stog om'et. Å trevs så bra gjorde di, hästa å krittra. Å di såg te å mä små gubba, di va inte störr än så, å di hadde röa mösser å gick i fäjset där om nättera.
Seder och bruk
I Ödeshög-trakten buro männen fordom ett slags folkdräkter: Gula bockskinnsbyxor, med svarta kalvskinnskragar något nedanför knät (även till vardags), och blanka mässingsknappar; ljus blaggarnsväst, mörkt kläde om halsen, mörk långrock (nästan fotsid) med långa skört (men till vardags bar pälsar av fårskinn med ullen inåt), vidare en hög och vid storm till helgdags (i vardagslag en mössa av skinn).
Troll och jättar
De va en jätte, som sto på Grännaberget å skulle hoppa över te Västergötlann. Men så hadde jätten en hustra mä, å ho kunne inte hoppa så långt. Då to jätten å la ut e törva i sjön, å de vart Visingsö.
Troll och jättar
De ä en storer sten, som ligger nära Åby körka, å den sa di, att den va kastader utå en jätte ifrå Omberg. Si, han ville krossa körka förståss.
Skrock och vidskepelse
När e ko kalvat, å di skulle ge'na dricka, skulle di ta utå va di kalla »stulet å hemburet»" å fila å en bit å lägga i vattnet. Å si, de skulle ha en särskilt verkan de.
Lokalsägner och sagor
Hälle käller: Hälle de va en gård här på berget. Å en sönda skulle Jons döttra i Hälle gå te körka. De va Tollsta körka. Å då vart di mördade utå sin bror. Å sen rann de opp tre styckna käller där på plansen. Men di brukte komma te körka var sönda, så prästen han vänta på dom. Men te slut to han opp te ingång: »Jons döttra i Hälle söver alltför länge.»
Lokalsägner och sagor
I Rögavelsgrotta där ä de en oxe bunnen, å när han ryster på sej, då skakar hela berget.