Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Sjörå och näck
Här i Puksjön va de en torpare, som såg ett naket fruntimmer en gång. Ho satt på ett grunn å kamma håret. Å ho hadde så långt å grant hår. Å sen, när ho hadde kammat sej, så hoppa ho i sjön, å sen såg han inte te'na mer.
Sjörå och näck
De va en morbror te mej, han såg sjöråa sitta på en sten i sjön. Han såg ofta sånt där. Å han talte te'na: »Inte ska fröken sitta där å trulla" i sjön», sa han. »Du ska akta dej för oskummen fisk, du», svara ho då. Si, förr så tordes di inte annat än skumma dän skummet, när di kokte fisken, för di trodde, att de va någe trolltyg i.
Sjörå och näck
Ja vet en sjö, där de finns så stora gädder, så de ä förskräcklit. Di gick opp iblann å to lamma, som beta ve sjön. Men bonnen han vart arger å to å smidde sej en dukti krok, å så satte han på de sista lammet te bete å kasta ut. Å de kom e stor gädda å nappa, men han va inte goer te få opp'na, utan ho to lammet, å sen slängde ho te mä stjärten så ho slo i kull tre tolter sågtimmer, som lå på strann, å sen försvann ho.
Sjörå och näck
De va en farbror te mej, som va ute på slantmete en sönda. Å då kom de e stor gädda å nappa, men när han skulle dra opp'na, så ryckte ho i kull honom, så han trall i sjön. Å sen tordes han aldri ge sej ut på slantfiske mer någen sönda.
Sjörå och näck
De va en gubbe här på ägera, som di kalla för »Jönter». Han hadde riktit mä fiskarhistorier, som han kunne berätta. En gång, när han va ute å fiska, så fick han e storer gädda; men gädda ho la iväg mä båten å alltihop, å de vart åka utå runt ikring sjön. Te slut så kom di te en udde, å där hoppa »Jönter» i lann å slo reva om ett trä. Men gädda ho dro, så han såg sej ingen annan rå än å ta opp kniven å skära å reva.
Sjörå och näck
En annan gång, när Jönter va ute på sjön, så stack de opp ett ansikte mä e storer näsa ijämte eka. Å så sa de där stora ansiktet: »Guda på dej, Jönter! Har du någe snus?» — »Ja tyckte de va bäst å ta opp dosa», sa Jönter, »å tömde i hela dosa i ena näsbörren å locket de tömde ja ur i den andra», sa han. »Tack ska du ha, Jönter», sa den där stora näsa då. »De va en redi pris snus, de där. De ska du inte ha gjort för inte!» »Ä sen fick ja så mycke fisk, så ja hant inte å sätta på reva, förrn de nappa, å eka ho vart så full, så ho hölt på å kantra. Å sen måste ja låna en kölryss å köra hem fisken i, systivistiva,» sa Jönter. Si, han hadde de där talesätt, te säja »systivistiva».
Sjörå och näck
Ett par fiskarehistorier kunne ja lä tala om också. Di har hänt här i sockna. De va den där samme gubben, som trall i sjön. Han va mycke ute för ällfiske också. Å så va de e stor gädda, som han såg flera gånger, men han tordes inte hugga'na, för han tyckte, att ho va för stor. Men så to han i alla fall å satte e starker lina i ljustre å bann fast'na i ökestocken å tänkte, att nu skulle han kunna hugga gädda, för lina kunne ho inte dra å. Å gädda ho lå kvar där, å han högg'na. Men de ble skjuss mäsamma, för ho la iväg utåt sjön mä ökestocken. Först tyckte han, att de gick bra, men sen, när di kom ut på djupt vatten, å gädda hölt på å dra mä sej öka ner, då vart han rädder å to å skar å lina. Å då skrek de te nere unner båten: »Du skulle följt mej utför brante backe, så hadde du fått vått på din svarte nacke!
Gruvsägner
Morfars far fick si Järnämbargruva, han. Han gick å hägna; å så klev han ett lite stycke ifrå gärsgårn för å hämta e trinna. Då fick han si gruva strax inte sej, å de va nära, att han hadde klive rakt ner i gruvhålt. Men sen såg han aldri te'na mer, fast han sökte ätter'na flera gånger.
Släktens vårde på Häckenäs
Det hände något underligt vid en begravning i Hässelby i slutet av 1860-talet, kanske i början av 1870-talet. Riksdagsman Jonas Andersson i Häckenäs skulle åka dit tillsammans med "käramor" i Häckenäs det fanns inga fruar på landet på den tiden. När de åkte, sa käramor åt sina pigor: Om ni nu får höra något buller uppe i stora salongen, så understår ni er inte att gå ditupp. Hon visste, att det skulle bli ett stort kalas däruppe. Ett par timmar före midnatt hörde pigorna, hur det slamrade av tallrikar, knivar och glas och hur folk gick fram och åter däruppe. Och ändå visste de, att det inte fanns en levande människa där. Stora dörren hade varit låst hela tiden. De enda som kunde ha kommit in måste ha varit andar. På morgonen frågade käramor: Nå, hörde ni något kalas? Ja, svarade pigorna, vi hörde, att det var fullt kalas. Då var det sant som jag sa, bekräftade käramor. Hon hade varit med om detsamma förr. Men vad var det då för en folksamling däruppe? Jo, de gamla var överens om att det var släktens vårde, våle som de flesta säger. De trodde fast, att det var deras förfäder som hade samlats till begravningskalas. Den som skulle begravas var Englund i Hässelby, en bror till käramor i Häckenäs, och det var honom som förfäderna ville hedra.
Skälso
Mina föräldrar var värdfolk vid en begravning i Urskogen i Hagebyhöga. De var sent ute på natten, och det var kolmörkt. I mörkret fick de ett underligt sällskap. Vägen följde en rågång, och deras sällskap, en griseso, följde dem så långt som Häckenäs ägor räckte. Mor hade ingen aning om sällskapet, men far, som gick och lyste med sin handlykta, såg henne mycket väl. Han vågade inte säga ett ord om vad han såg. Han förstod, att suggan inte hade rymt från något svinhus. Hon måste ha varit ett andeväsen av något slag, och det ansågs farligt att nämna nå¬got om sådant förr än dagen efter. På morgonen frågade far, om inte mor hade sett suggan. — Nej, det gjorde jag inte, svarade mor, det var väl för hennes skull du lyste mig så illa? — Ja, det var det. Jag ville bara se, vad det var för slags djur. Något, slags ande var det. När sedan far talade om sitt nattsällskap, var alla överens om att suggan var en skälso, en so som vaktade rågången, skälet. Alla var också överens om att det hade gått illa för mina föräldrar, om far hade talat om sin syn utan alt invänta nästa dag.
Trollkona i Rogslösa på 1860-talet
Vad jag nu talar om är sant och inga hopkokade historier. Jag hörde många sanna berättelser om sådant som hade hänt, men det är svårt att komma ihåg alla. Jo, nu minns jag. I en grannby till Häckenäs fanns på 1860- eller 1870-talet en trollkäring som kunde göra allt vad hon ville. Så dog hon, och det vart begravning i byn. Far vart bjuden, därför alt han ägde en gård där. Det var i februari och ett förskräckligt oväder. När begravningsgästerna skulle åka från gården, hade de satt kistan på en timmerkälke. Halvvägs till kyrkan välte kälken, och kistan for ut i en driva. Gästerna fick ett fasligt arbete, innan de fick upp kistan igen. Sedan gick allt bra. På den tiden var det sed att begravningsgästerna tog var sina fyra—fem spadtag, tills graven var fylld, och den seden fanns t.o.m. i min ungdom. Emellertid, begravningssällskapet kom tillbaka och skulle fägnas med kvällsmat. Men när de kom igen, vem stod då i dörren före dem? Jo, trollkonan, som hade hunnit före dem. Vad skulle de tro? De hade ju själva hävt jord över henne. Likväl kunde ju alla se, att det var käringen själv som stod i dörren. De vågade inte gå in. Men till slut sa värden: vi ska väl försöka att gå in. Så snart han hade sagt det, sprang käringen uppför trappan, och sen sågs hon aldrig mera.
Trolleri
Den där käringen kunde sätta sjukdomar på djur och bota dem också. Så sjuknade en oxe för min farfar. Min far gick till käringen för att be henne att komma och bota oxen. Men hon var trilsk. — I får köra hit oxen, sa hon. Det var ingen annan råd, än att farfar måste lägga oxen på en stendrög och köra hönom till käringen. När skjutsen kom fram, gick trollkonan ut, virade ihop sitt förklä och läste någon "bön" tyst, så att ingen kunde höra, vilken ramsa hon läste. Hon gick flera varv runt omkring oxen. Till sist stannade hon och slog till oxen på huvudet. Han sprang upp med rompan i vädret, och sen dess höll han sig frisk i många år. Hade han fått ligga, så hade han spruckit, för han hade trumsjuka och var stinn som en sparkboll.