Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
Sista vargarna
När min far var oxdräng, tog Erker och han och la ut en gammal häst som lockbete. Rävar sköt de många. Men en kväll, när gubben Erk och rättarn Per Jonsa hade turen att vakta, kom två vargar och la sig till att äta av hästen. Skyttarna kom överens om att skotten skulle smälla, när de hade räknat till tre. En av fulingarna fick de. På morgonen gick Erker och en till ut och fick se den andra vargen vid gärdsgårn. Han försökte ta sig över den men var för svag. Han rusade emot jägarn i fullt raseri. Men Erker var inte ledsen. Styv jägare var han och en smula trollgubbe också, och vargen tog han.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det låg på 1800-talet två kvarnar vid ån som rinner genom Horn. Det var en egendomlig sak med kvarnarna i Blomsfors och Lanefors. Om båda var igång, slog det inte fel, att båda stannade precis klockan ett på natten. Om mjölnardrängen då gick ut för att se, vad som var fatt, satt en katt på vardera hjulstocken. Det dög inte att schasa bort katterna eller att säga något alls. Det påstods att katten var kvarnrået, som såg till, att kvarnen fick vila en stund.
Sägner om kyrkbyggen
När Horns kyrka skulle byggas, ville inte sockenborna bestämma platsen, där hon skulle stå. På den tiden var det vanligt att Försynen fick bestämma, och så blev det i Horn också. Prästen valde ut en syllstock. I den slog kyrkbyggarna fast ett horn, och så släppte de stocken i ån vid Äpplerum. Där stocken först tog land, eller där den först tog botten, där skulle kyrkan byggas i närheten av sjön. Vid Ekeby byggdes kyrkan, och efter hornet i stocken fick hon heta Horn.
Bösskämning
Det var här i Modal som Lönning bodde, han som var far till tolvåringen som sköt vargen. Lönning var förfärligt styv att skjuta. Han behövde inte ens gå ut i skogen utan sköt tjädrarna på lagårdstaket. Så det var inte bara skytte, som han begrep.
Gårdsrå
I Hälla där har di sitt e stor svarter so, som visar sej iblann om nättera. De ä lä gårdsråt de, kan ja tro.
Gårdsrå
På Bo där brukar di si ett långt, svartklätt fruntimmer. Di säjer, att de ska vara lagmanska Hummerhjelm. Ho ågde om Bo förr i tin. Å de ska ha vatt ett riktit illakt stycke.
Gårdsrå
På Haddebo där har di också sitt rå. De ä e stor, svarter so, som di kan få si gå där på gårn, å inne i huset också, iblann om nättera.
Skogsrå
Kalle i Hälla han berätta, att han sköt e trollsugga i skogen en gång. Men når han skulle flå'na, så va de inte annat än baraste silver å gull.
Skogsrå
De va en di kallte för Olle Skytt. Han bodde där i Hästhagen för änne på Hargsjön, å han va så snäller te skjutä, den där. Han behövde barä blåsä ett tag i bössepipa, så kom de fullt å djur å skocka sej ikring stuva. Fögla satte sej å sjungä på körsten, å älga å tiara geck å strök utför fönstera. Men när han va döer, så satt änka på sängkanten å grät, för ho tänkte på sej å di tre barna, va de skulle bli å dom. Då kom de in ett så faslit grant fruntimmer te'na, å ett långt grönt släp hadde ho ätter sej. Å ho satte sej breve änka, å så sa ho te'na: »Ja, gråt inte du! De ä la värre för mej. Ja hadde sju barn mä'n, ja», sa ho.
Lasse-Maja som skogsråt
De va en tjuv di kallte för Lasse-Maja. Ja, honom torde herrn ha hört tals om. Han satt å räkna sitt tjuvgoss en gång. Då kom de nåra bönner, som va ute på jakt. Å han va rädder, att di skulle få si, va han hadde för sej. Då va han utklädder te fruntimmer förståss, som han bruka. Å han gick fram te dom å to e bössa å titta på'na, å så sa han, att om di ville skjuta, så skulle di säja så här: »Med alla vindar kallar jag fåglar utav alla slag.» Å di trodde, att de va skogsråt förståss, som di hadde råkat ut för.
Näcken
Når ja va unger, så hörde ja tals öm, att de skulle ha vatt en spelman, han hette Pelle, den där, som skulle ha lärt sej te spela utå Näcken. Tvi vale, så lett! En gång så va han å spela på e lekstuva, di hadde i en gård. Å fram på natta så ble di så galnä utå hanses spel, så di måste opp å dansä varenda en, bå gamlä å ungä, antingen di ville eller inte. Å te slut så börja allä möblera å så mycke som fanns inne i stuva te dansä; så dant va de! De blidde inte slut på dansen, förrn di hadde tajet å skuret å stränga på fiolen för Pelle. Annars hadde di dansat sej fördärvade allihop.
Lokalsägen
Nere ve Sommen, där ja ä barnfödder, där finns de mycke historier, som di kan berätta. Har han hört tals om den där »urkona»? Jo, ho ska vara bunnen där i e bergshåla ve sjön. Å iblann bölar ho, så hela berget skakar. Ho ska ha ett par oxehyder te ligga på. Å utå di där hydera får ho äta opp ett hår var julafton. Å när ho har ätet opp alla håra, så att oxehydera ä bara, då får ho komma lös, å då ska ho förstöra hela värda, säjer di.