Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Växttiden. Jordbruk. ULMA M 22
Det vet jag att de gamle hade för sig att en inte skulle köra ut gödsel, gräva i gödselhögen eller bry sig om gödseln något mellan jul och ny- år. Det skulle inte vara bra för det som skulle växa. Om rågen gick sent i ax blev det dåligt år. På slutet växer havren bäst. Till att börja med "står han i sta." Vid midsommar "stod han i sta". Då var "järnnätterna", tre nätter före och tre nätter efter midsommar. Man var rädd för frost.
Gastar och gengångare
En gång så mötte ja tre stycknä huvelösä karä mitt för Bosgård. De va på natta. Ja, de ä dagsens sanning, de! Di gick te bress på vägen. Men allri ett ord sa di. Di säjer, att de ska ha vatt tre stycknä bröder, som bodde på Bosgård förr i tin. Å di va ena riktiä skälmä, di där, så di vart halshuggnä allä tre. Så de va lä dom, ja mötte, kan ja tro.
Gastar och gengångare
Här i skogen säjer di, att de ska finns en skälgast. Ja har ju allri sitt nåt förståss, fast ja har gått i skogen, när de har vatt så köl mörkt, så en inte har kunnat si träna en gång. Men de ä många, som har fått si den där skälgasten. Han går utmä gärsgårdsstränga helä natta å skriker. Usch vale, så otäckt! Å ett blöss har han te lysä sej mä. Di säjer, att de ä en, som har flytt skälne en gång i livet.
Gastar och gengångare
På Haddeboskogen där sa di förr, att de fanns en skälgast, som geck å skrek om nättera. Ja vet, de va nåra karä, som skulle gå hem e natt. Di hadde vatt på ett supgille, så di va bra nog fulla. Å då skulle di gå över Haddebo hage. Men en utå dom han sa: »Tänk om vi skulle råkä ut för skälgasten nu!» Men den som va värst fuller, han svor på, att han skulle minsann kunnä re sej, om skälgasten kom. Han skulle nog ge'en på pälsen. Så han va så morsker å la iväg före di annrä. Ä om en stunn feck di höra, hur skälgasten skrek. Å när di hadde kummet en bit in i hagen, så feck di si Anners, den där kamraten, liggänes på backen, precist som han hadde vatt döer. Å blåer va han i syna, å öga stirra på'n. Han va barä åsvimnader förståss, men di trodde, att de va skälgasten, som hadde vatt i lag mä'en, å hämnats på'en, för han hadde vatt så stor i orda.
Hästar och trollkunniga kuskar
Jag kände en annan kusk som hette Karlsson och tjänade hos Heijl på Mjölsefall. Karlsson var en liten, hjulbent och krokig gubbe. En gång slog han vad om att han skulle hämta Heijl vid hotellet i Kisa utan alt sela på hästarna. Han gjorde det också. Dvs. hästarna var påselade, men betslet hängde på bogträna. När Karlsson kom till hotellet, stannade hästarna, och då först selade han på. Han kunde göra vad han ville med hästarna, och nog kan en förstå, att han hade tukt på dem, när han kunde köra miltals utan betsel. Han måste ha haft hjälp av något slag. Så'nt där är bortlagt nu.
"Hinjakta" eller O´ns jakt
Det hände på Sörbygodset i Varv i slutet av 1700-talet att torpare Jaen fick höra hinjakta. Medan han stod och funderade på ljudet, kom en storvuxen skytt fram till honom. Hell och säll, hälsade skytten, har du sett någon hind? Nej, svarade Jaen, men Hins jakt for förbi här nyss. Skytten gav sig iväg i den riktningen som torparen hade pekat ut. Efter en stund kom han tillbaka med skogsrået som han nyss hade skjutit. Torparen fick god lön, för att han hade pekat ut riktningen åt det håll, dit jägarens hundar hade hetsat rået. Han fick en hel kappe säd. Men det var ingen vanlig kappe, utan efter vanligt mått var det inte mindre än tre tunnor, och det räckte gott till "bå' brösä å såasä".
Staffansvisan
Staffan var en stallerdräng, vi tackom nu så gärna. (äv.: den älskom vi så gärna.) Han vattna sina fålar fem, allt för den ljusa stjärna. Jag ser uppå er körsten vit, vi tackom nu så gärna, att edra döttrar bjudas hit, allt för den ljusa stjärna. Jag ser uppå er fönster blank, vi tackom nu så gärna, att här finns brännvin å ingen lank, allt för den ljusa stjärna.
Visa som sjöngs, då man i lekstugor tog upp pengar till spelmannen.
Först gick man med skålen till den sida, där pojkarna hade sin plats: Nu äro vi komna på gossarnas lann, för rosor och pioner, att giva vår hurtige speleman, som kommen är ifrå Engelann att nöta sina strängar. Så drager han upp penningar ur pungen på sej, å dom lägger han uti skålen te mej, för rosor och pioner. Heder å tack skall gossen ha för denna skänkta gåva! En vacker fästmö skall han ha i all sin da, såvida ja får råda. Då man kom till flickornas plats, sjöngs: Nu äro vi komna på flickornas lann etc. Heder å tack skall flickan ha etc. En vacker fästman skall hon ha etc.
Visa då man slipar lien
Lärkan spelar, göken gal, å gröna äro löven. Särken sönder, kuttan bar, å, kyss mej mitt i röven!
Skämt- och nidvisor
När flickerna bli bjudna uppå bal, då börja de ett tal, »hurdana kläder vi ska ta, som passa oss så bra». »För där finns kavaljerer, som noga ubsalverer. Det vore oss en skam, om ej den ståten fördes fram.» För de säga till varandra: »Hur ska vi ömsa särk, det är ett nödfallsverk. För där finns löss å lopper. Ja känner, hur di hopper. Uti varenda söm sitter gnetter som en töm.» För när som di kommer i dansestugan in, si, då ser di sej omkring. »Var haver ja den vännen, som ja kunne kalla min? Jo, si här kom han in.» Di skakar å di ristar på sin ramskfulla kropp. Det är deras magnér. För kundan den haver di på magen ristat opp till halvtannat kvarter. För i ryggen ä di långe, å skorna di ä trånge. Di vrida på en tånge. För tungan går i mun liksom rumpa på en hunn.
Grötrim
Den här gröten ä kokt i e gryta å inte i ett kar. Å nästa år så här dags, så ä drängfaddern far.
Grötrim
Den här gröten ä kokt i e gryta å inte ve en sten. De sitter en fågel mellan kokerskans ben. Den som den fågeln skall skjuta, får lov å ligga framstupa.
Grötrim
Den här gröten ä kokt i e gryta o å inte i en apa. Tre timmar förut, inna min pick börja på å stå, börja kokerskans mus på å gapa.