Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Nu så kommer julen
Nu så kommer julen nu är julen här
Påsk
Påskeldar brändes på Leksberget. I byn eldades på Karlumma backe. Där var skramling till tjärtunnan. Den ställdes upp på fyra långa stänger. Det sköts och hussades. De skulle inte baka i påskveckan, men kärna smör på skärtorsdag var tur med.
Vattenväsen
Näcken spela och den som dansa fick hålla på tills han dog. Den som lärde sig spela av honom blev styv. Men kom han riktigt på hans polska kunde han inte stanna, och inte de dansande heller. Skar ingen av strängarna, så blevo de rent fördärvade. Här var en kvinna som lärt av näcken, de kalla henne för "speletösa". Den var mycket styv på fjol. Hon var ofta och spela på regementet i Axvall, men de fick allt skära av strängarna då hon kom på högt. Det sades ha hänt flera gånger.
Tomtar
De hadde allt "tomtapesa" på något ställe i Vångabyn tala far och andra gamla om. Bonden såg tomtapesen kom- ma krökande med lite hö på ryggen. Då sade bonden till honom "Dä va inte mö du har". Men efter den dagen hadde bonden inte annat än tomma lador.
Bjäran
Hela soln var inte värt att kasta ut. Fick någon som kunde använda sig av dessa tag i dem och så en gärdsgårdshank kunde han göra sig en mjölkhare. De skulle gå till ett ställe där de hadde "tomtapesa" och göra en sådan. De kallas även "hankebitara". Om de kasta bort en hank skulle de spotta genom den tre gånger så kunde de inte göra sig nytta av den, eller om de hadde yxan med sig skulle den hyggas itu. En sådan sades inte kunna avlivas utan möjligen med en byxknapp. De mjölka andras kreatur, och sprang hem med mjölken till den som höll honom.
Spökeri
Det var en kyrkvacktare i Vånga i slutet på 1880 talet, som blev stucken i ögat i kyrkan. Det hadde varit aftonsång i kyrkan. Gubben hadde släkt alla ljusen i kyrkan, men då han kom ut brann ändå ett ljus. Han gick tillbaka in och släkte ljuset, men idetsamma stack det till så våldsamt i hans öga att han föll ihop. Ögat måste tagas ut sedan. Han hadde haft en ovän som dött en tid förut, och den fick nu skullden till olyckan
Växter
Fläder kokades och dracks mot förkylning. Kom röksvampen, "skams snusdosa" i ögonen kunde de bli blinda Svimmel växte i råg och havre, den lagas undan den var giftig. Tolakorn skulle sås i trädgårdsjorden, den växte inte annars. Det var ett utmärkt korn. Porsris hängdes en kvast i taket, där samlas flugorna och dog.
Skogsväsen
Något skogsväsen kunde ibland förleda folk att gå vilse. "De har ja vari ute för. De va en gång på hösten. Ja skulle gå en ginväg rätt över. De va på hösten så de hade fallit lite snö. De va på den tin som orra slo opp i björkera. Här skulle de varä fint å skjutä orrä, tänkte ja. De gick ja å så på, så ja kom för mycke te vänster. Ja hade inte te rättä mä ätter. Ja hade nästan komme ut te vägen, men ändå kunde ja inte få för mä att ja skulle åt de hållet. Ja va nästan rädder för å talä me folk, som ja mötte. Så vriden va ja. Ja så der galit. De va någet särskilt me di der orra. "Di va nog ute för å lurä dä", sa far."
Sjörå - Sjörået ville ha snus
En fiskare satt och meta och fick redigt med fisk. Men så sluta det upp för'n ett tag, och då skulle han ta en pris snus. Då räckte det upp en hand, och nåt sa: "Kan I ge mä en pris snus, far i Stubbaröja?" Hon fick då snus. När hon hade fått det sa hon: "Kan I fylla mi mus, far i Stubbaröja?" Han vart rädder och ville fara iland; men längre fram tog hon honom i alla fall, fast han sökte hålla henne borta från sjön genom att strö vigd jord runt omkring. Han hade blott en famn kvar, då kom hon så det brakade i skogen och slängde sej i sjön, så det kom upp en vit stråle. Hon tog'en ändå till slut. De bara hitta hatten ätter'n.
Hustrun nämnde mannens namn
Det var en som varit i Finland. Det hände under finska kriget. Han var väl knekt, kan jag tro. Han vart förvandlader till varg i Finland. Han hade väl talat med någon finska förstås och blitt förtrollader. Han skulle få vara varg tills de sa hans rätta namn. Han hette Lasse. Hustrun vänta på'n, men han kom aldrig hem. Så stod hustrun och baka en gång. Då fick hon se en varg utanför. Hon gick ut med greslan och skulle skrämma bort den. "Vad går du här och driver för?" sa hon. "Husch på dä, Lasse!" Då stod karln där. Han var fri ifrå't, men rumpan var kvar på'n, den gick aldrig bort. Det var en ifrån Appuna som talte om'et. Det skulle ha hänt i hennes mormors tid.
Näcken - De dansande kunde inte sluta
Det var en spelman som hade lärt sej spela av näcken. Så var han på en tillställning, och där var en som bad att han skulle spela för dom. Då spele han näckepolskan, och de var tvungna att börja dansa varenda en, och det var så pass så möblerna dansa de med. De höll på att dansa ihjäl sej allihop, men då var det en piga, som hade varit ute och gett djuren nattfor, och det hade fastnat en fyrväppling på klära på'na, så när hon kom in fick hon se att näcken satt bakom spelman. Då tog hon och gick fram och skar av alla strängar på fiolen, för det var enda sättet att få honom att slua. Annars hade de väl dansat tills de hade stupat allihop.
Johan "Lurä" och skogsfrun
En gång såg gubben Lurä ett så grannt å stilit fruntimmer. Han vågä inte språkä ve'na. De va ett bra tecken. Förste gången en såg'na skulle en inte säga nå't. Men andra gången skulle han ge sä i språk me'na. När ho vände på sä slog de ut som ett stort baktråg. Annärs va hon så grann å stili. De va lyckä att hon inte gitträ att ho va fali når ho vände på sä. Di kalla'na för skogsfrua. Gubben Lurä sa: "Dä e bra som du får höra eller si nå't sån't når du ligger å koljär. Johan kallades Lurä emedan han brukade lura folk.
Bonden välsignade det urspillda mjölet
Det var en bonnahustru, och vad hon hanterade, slog hon ut. Men en gång var bonden ute och plöjde vid ett berg, och då feck han höra barnongaskrik och trätor inifrån berget. Men då sa trolla åt onga: "I ska va tysta onga, för i môra ska bonnahustrun baka, och då slår hon ut mjölet, och då får vi det." Bonden han brukte svära på hustrun sin, när hon slog ut. Och när han kom hem hade hon slagit ut mjölet, när hon skulle nära in det från logen, men han bara sa: "Ja Gud välsigna't, vi får la sopa upp'et å ge't åt krettera." Hon bledde förvånader för han sa så, men den gången feck inte trolla något.