Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
En käring fick påhälsning av skogsråa. Käringen hade kokat ett stort fat med kål. Det satte hon fram till skogsråa och bad henne äta. "Dette orker inte ja äte opp", sa skogsråa. "Det du inte kan äte upp i dag, får du gömme tills i morgon", svarade käringen. "Om jag hade vetat detta, så hade båda mina döttrar varit i livet", sa skogsråa. "Både Lippan å Snör-lippan åt ihjäl sig av kål."
Sista vargarna
Mormors far Anders Olsson var byfogde i Tybble, och till hans åligganden hörde att ordna med vargnäten. Om jag inte minns galet, hade varje bonde i Tybble på hans tid 20 famnar vargnät. Hur det än kom sig, så var det ingen som vargarna tog så många djur för som för Anders Olsson. Det var därför en allmän tro, att vargarna hade agg till honom och tog hans djur för att hämnas.
Sista vargarna
Vid vargskall i Tybble spändes näten upp vid Pikhultsmossen m.fl. mossar. En gång kom ett påbud från kronofogden, att stordrev skulle ordnas. Det betydde, att manskap från flera socknar skulle uppbådas. Här och där var pikkarlar utplacerade med långa vargspjut. De hade till uppgift att sticka ihjäl vargar som trasslade in sig i näten. Det var ingen barnlek att gå emot en varg, inte ens om han hade trasslat in sig. Det vart de pikkarlar varse som höll vakt vid Pikhultsmossen. Ingen vågade springa fram och sticka vargen. De bara manade varann, ända tills vargen kom loss. Då var det för sent, i synnerhet som ingen skytt fanns på stället. Men efteråt fick pikkarlarna veta, vad de gick för.
Sista vargarna
Anders Olsson i Svartgölen var på väg hem från skogshuggning. Han tog genvägen över Ystsjön, och där vart han överfallen av en varg. För att värja sig måste han slå med yxan, allt vad han orkade. Han fick inget ordentligt slag på vargen men kunde i alla fall hålla honom ifrån sig, tills han kom in i skogen. Då var vargen inte lika djärv längre. Vargarna var alltid djärvast på is och på öppna fält, men i skogen var de rätt fega. Hade inte Anders Olsson haft yxan, så hade vargen tagit honom, det sa han själv.
Sista vargarna
Varggröpper fanns här och där i Godegård, bl. a. en vid säteriet. Jag vet inte, om någon varg gick i gropen, men jag vet, att kullen, där gropen fanns, kallas Varggropakullen än idag, fast de yngre ibland kallar den Rävgropakullen. Det namnet kan vara lika riktigt, för när sista vargen var fångad, fick gropen tjäna som rävgrop. En luffare föll en gång ner i den. Före honom fanns en räv i gropen. Luffarn vart rädd. — Kära söta Mickel, bit mej inte, så ska du få en bit bröd av mej, sa han.
Sista vargarna
Skytten hade inga hagel utan laddade med bitar som han hade huggit av en järnten, en sådan som bönderna i V. Ny och Godegård brukade smida spik av. När han sköt kilade de skarpa järnbitarna in sig i bösspipan, inte hårdare, än att skottet gick fram och fällde vargen, men tillräckligt hårt för att bösspipan skulle sprängas. Skytten vart svårt skadad i huvudet. Han orkade lagom och jämnt släpa sig hem och berätta, vad som hade hänt, innan han dog. Inte heller vargen dog genast, utan han släpade sig också iväg en bit.
Sista björnarna
Jag hörde många äldre tala om sista björn jakten i Godegård. Björnen låg och sov på ett stort berg i "Västra marka" västerut mot. Hammarsgränsen. Då gick bud från gård till gård. Från Kristineberg skickades en piga ut med bud, och hon vart så ivrig, att hon talade alldeles bakvänt. — I da' skall, i möra bö. Gu kväll, adjö. Hon menade naturligtvis såhär: go kväll, idag bud, i morgon skall, farväl. Dagen efter sattes vargnäten ut, björnen vängdes in, och före kvällen var hans saga all.
Spökryttare och gastar
Karlarna stod och smidde spik till sjutiden på kvällen, men sen var de i regel lediga och gjorde inte annat än bara pratade. Karlar och kvinnfolk pratade mest om skrock. Åtminstone de äldsta trodde på allt sådant. Man fick höra historier om huvudlösa gubbar, likskjutsar som gick så trögt från kyrkan, att hästarna svettades och darrade i hela kroppen, därför att inte gasten ville stanna i jorden utan följde med vagnen ett stycke på hemvägen.
"Goviggar" och segerhuva mot skogseld
I Godegård ser det annorlunda ut än i min barndom på 1850-talet och något senare. Då var det vanligt att de brände skogen och sådde råg i askan, ibland gräsfrö, om det lämpade sig bättre. Den råg som växte på svedjorna, fallarågen, var styv så det förslog, med stora korn i grova ax. Det hände ibland att elden kunde sprida sig utanför fallet och gå in i skogen. Men de flesta brukade gå runt fallet med en åskvigge, innan de tände på. Längre än åskviggen gick inte värmen. Fanns det någon som var född med segerhuva, brukade de leda honom eller henne kring fallet, och något bättre sätt att hejda värmen fanns inte. Jag var aldrig med om att bränna ett fall, men jag hörde ofta talas om hur det gick till. Jag såg själv flera gånger, hur de gick med åskviggen, och en gång såg jag det allra bästa medlet mot skogseld. Det fanns ingen vuxen i trakten som var född med segerhuva. Men ett fruntimmer hade nyss fått ett barn som hade segerhuva på sig. Det gick inte att ta barnet till fallet, men i stället tog de och krängde segerhuvan på modern, och så ledde de henne runt fallet, och det slog inte fel, att var hon gick fram, där stannade värmen. Det var precis som att klippa av en tråd. Men det var nog många fall som brändes utan åskvigg eller segerhuva. Kanske en del hade slutat upp att tro på medlen, men det vet jag inte.
"Goviggar" och segerhuva mot skogseld
I Godegård var åskviggar eller goviggar vanliga namn på stenyxor. Jag tror, att de mest kallades goviggar. De var nerkastade av Goen, sa de gamla. Enligt vad jag hörde, hade de gamla kanske inte de äldsta på min tid, men i varje fall deras föräldrar — dyrkat goviggarna som något slags gudomligheter, och jag hörde, att Tor nämndes i samband med vig garva. Goen höll de sig väl med, och alla som hade goviggar var så rädda om dem, att de höll dem inlåsta i skåp. När ett svedjefall skulle brännas, gick någon först runt fallet med en vigge för säkerhets skull. Så gick det till i Godegård och i grannsocknarna både i Närke och Östergötland. Själv har jag bara en gång varit med om att bränna svedjefall. Jag var bara pojke då, och min syssla var att vakta elden. Någon govigge hade jag inte till hjälp, utan vi fick lita på oss själva. Det fick de nog också på den tiden, då de gick runt fallet med sina goviggar. Jag tror knappt, att det i mina farföräldrars tid fanns någon som vågade tända på fallet utan att ta Goen till hjälp med vakthållningen. Vem vet för resten, hur det var på fallet, där jag var med? Det fanns många som trodde på skrock, men de hölls med sånt i smyg.
"Goviggar" och segerhuva mot skogseld
I min barndom brändes svedjefall i Godegård. Sista gången jag var med på ett fall var jag femton år, mitt sista år i hemmet. Far hade just tänt på ett ställe, och elden blossade upp. — Vänt lite, Friman, ropte en gubbe, ja ska springe kring fallet, så inte elln kommer längre. — Du, din tokstolle, sa far, kan du hindra det, du? Gubben sprang ett varv runt och kan en tänka sej, precis vid den linje som han hade sprungit stannade elden. Den gick inte längre. Förklara det, den som kan! Jag minns allt, som om det hade varit i går. Gubben hade en segerhuva i fickan. Han hade ett barn som var fött med segerhuva, och det var just orsaken till att han ville springa runt kring fallet. De gamla trodde blint, att elden stannade, där segerhuvan hade gått fram. Segerhuvan hade gubben stoppat upp med bomull, så att den såg ut som en huva.
Vädermärken
November är rätta tiden alt se vinterviidret. Just nu, bara det vore lite klarare, så att Vintergatan syntes. Är hon klar, blir det torrt och kallt. Är hon klimpig, så blir det nederbörd. Om stjärnorna i Vintergatan är matta, blir vintern mild, men är de skarpa, så det gnistrar om dem, då blir det en gnistrande kall vinter. Om kylan börjar på förvintern, det ser en i norr, för vintern börjar i norr. Visar stjärnorna milt i söder, så blir det förstås en tidig vår.
Vädermärken
Jordåmman litar många på, men jag vill inte säga, att hon är pålitlig. I år vet jag inte heller, vad hon säger. Jordåmman är en mask-som mest hålls i potatisland. Hon är vitgul men blir blå, om vintern skall bli kall.