Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Dryckesvisor
Brännvin har ja supet, men allri så möcke. Men allri har man taget musa på någen fin mamsell.
Brännvinspolka
Inget brännvin får du denna gången, kistenyckeln den ä borta än. När ja får den igen, ska du få brännevin å sova sött uppå min arm.
Sista vargarna
Jag hörde talas om hur vargarna tog både barn och djur. För min del gick jag fri för dem helt och hållet. Men min mor hade ett litet äventyr med vargar en gång. När hon var liten, fick hon en gång följa med morfar, när han var ute och gick. När hon skulle klättra över en gärdsgård, la hon upp händerna på övre slanan, samtidigt som en varg la upp båda framtassarna från motsatta sidan. Mor ropade till, och i detsamma sprang vargen sin kos.
Sista vargarna
I min barndom hölls vargskall då och då i Bobergs södra allmänning. Men då var jag för liten att få vara med. Åtminstone alla karlar var med, och jag tror, att vem som helst fick hjälpa till. Då var särskilt knektarna mycket anlitade. De satte upp vargnät, och de lurpassade med bössa och spjut. Andra gick ut med stekpannor, plogbillar eller vad som helst som skramlade bra. Med oljudet försökte de skrämma in vargarna i näten. Jag vet inte, om de tog någon varg i nät på min tid. Kanske vargarna var lika rädda för knektar och nät, som knekten Torild var rädd för vargar. Det påstods att han skrek av skräck, när han var ute och gick i mörkret. Han kunde ta en buske för en varg. Gå undan, skrek han då. Han måste ha varit illa ute för varg nån gång.
Sista vargarna
En gång gick mor från Västra Hälleberga till Motala för att sälja ost och smör. Då fick hon höra vargskall på södra allmänningen. Hon hade haft en hund i sällskap en bit men nyss motat hem honom. När hon hörde skallet, lockade hon tillbaks hunden, och när han kom springande till henne, kände hon sig tryggare och vågade fortsätta till Motala.
Sägner om kyrkbyggen
Gården Högrödjan i Stora Åby kallas vanligen Kyrkbacken. Där finns en rund stensättning, och det sägs att kyrkan skulle ha byggts där. Ja, det lär inte ha varit någon kristen kyrka utan en mycket äldre. Hur det nu var, så rev trollen ner allt som byggdes. Folket tröttnade på att bygga och se allt ligga i en enda hög varje morgon. Den där stensättningen som fanns är det inte mycket kvar av. Det kanske bara var inhägnaden kring kyrkan.
Källor söder om Omberg
I min ungdom hörde jag gammalt folk berätta om en offerkälla på Fritsgärde strax söder om Omberg. De gamla berättade, att källan fordom var en allmän samlingsplats vid pingsttiden på 1800-talet och längre tillbaks i tiden. De påstod också, att besöken vid källan hade något slags samband med folkvandringen till Hjässan annandag pingst.
Källor söder om Omberg
Visst åkte folk från Ödeshögstrakten till Medevi på midsommaren, men från skogsbygden åkte inte särdeles många dit. Bland skogsfolket var det vanligare att åka till Arkestorps källa, en god bit in i Småland. Den var en gammal hälsokälla med särskilt gott rykte att kunna bota "skärvan", engelska sjukan. Men det var inte bara barn som skjutsades dit för att bli friska utan också krymplingar i alla åldrar. Vattnet i Arkestorps källa gällde för att vara kraftigast vid midsommartiden.
Källor söder om Omberg
En knapp fjärdingsväg söder om Smålandsgränsen ligger Folkarps källa. Där samlades alltid ungdomen till dans på midsommarnatten. Källan lär tidigare ha varit hälsokälla, men under 1800-talets båda sista årtionden var den nog inte anlitad mot sjukdomar. Vid den tiden levde emellertid seden att offra i den kvar.
Lekplats vid domarring järtecken vid galgen
I Tånghagen vid Syllerstorp i Stora Åby var det förr en lekplats på slätten vid Springarberget. Några lekar har knappast förekommit där sedan 1860-talet, men till dess var lekplatsen en allmän samlingsplats för ungdomen. Genom Tånghagen löper en stensträng, som ledde från domarringen till avrättsplatsen i närheten, tills domarringen för några årtionden sedan togs bort vid odling. Jag har hört gamla berätta, att domarringen var tingsställe, innan något tingshus byggdes. Men avrättsplatsen användes för sitt ändamål fram till början av 1800-talet. Av en gammal fru, som hade hört sin mormor berätta om galgen, hörde jag för många årtionden sedan berättas, att en dräng skulle hängas där. När han fördes upp till Tingsbacken, blåste det upp en våldsam storm. Folk tog stormen som ett järtecken och trodde, att drängen hade blivit dömd oskyldig. Men inget hjälpte. Drängen var redan dömd, och galgen slapp han inte.
Skrock och vidskepelse
När ja va unger så tjänte ja ve Häljorp i Vallerstasockna, å där hadde di så mycke tocke där skit för sej. Förste kvällen ja kom dit skulle ja ha en smörgås, å då skulle ja sitta i spisen å äta, för då skulle ja inte less. Å när ja hadde lagt mej, så skulle ja räkna bjälka i taket, för då skulle ja häller inte less.
Skrock och vidskepelse
Om en sopade stuva en månda, så sopa en bort alla penga. Å så fick en inte låta nån kvast eller skovel eller spae stå å änna, för då skulle höken ta hönsa, eller om en sopade när de brann i ungen, eller också skulle krittera få skottet.