Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild / ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen män- niska hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig en- sam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vitt- ran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Häxeri och kloka
När en ska sätta förstöppning på fölk, då måste en ha ett hästeben å ha dän märgen i ena änna å stöppa in avföringa där, å sen tar en å hänger benet i ett snöre över rinnande vatten imot strömmen. Å då får di inte skita, förrn en tar bort benet.
Häxeri och kloka
Ja hörde berättas, att de va nåra kara, som skulle åka te Örebro mä järn e natt. Å en utå dom han fick hästa skämda, så di stanna mitt på vägen, å va precist omöjlia te få å gå. Då va de en gubbe, som di mötte, å han sa, att di skulle ta nåra strån utå panneluggen å stoppa i vänstre näsbörn på bästa, tess di fick lov å nysa. Å de gjorde di, å sen va de inte svårt te få dom igång, å di sprang så snällt sen hele vägen.
Häxeri och kloka
De ä så länge sen, som när hytta fanns här ve Börg-gård, då va de en, som hadde en tocken där spirtusse. De va mi mors farfar, som berätta de där, å han hadde sitt'en. Å han såg, när han matades, den där. Si, då to hussbonn å skar sej i vänstre lillfingert å ga'en en droppe blo. En tocken där spirtusse gjorde di på så sätt, att di to ett litet ägg, å de skulle va ett tuppägg. Å de skulle di stoppa i vänstra armhålet, å så skulle di ta nattvarden tre gånger.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va ett lik ve ett torpställe, som hette Stenfallet ve Bjurströmmen. Å far å syster di åkte hem en kväll. Å då såg syster mi en likförsel bakätter dom. Å när di kom te torpet, så körde di ikull allihop. Men far min han såg inget. Syster mi ho såg mycke tocke där, som ingen annan såg. Men emellertid emedan, så när syster mi kom hem, så vart ho så sjuker, så ho höll på å dö. Å si förr, när di hadde sitt spöke, så skulle di släppa äll mella linntyget å kroppen, å de gjorde mor mä syster mi.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gång ja hadde vatt åt Linköping mä järn, å då när ja kom te Marieberg, så sa di te mej där, att ja skulle ligga kvar, för Olle i Svartebohammarn hadde vurti döder. Men ja fortsatte ändå, å när ja kom te Ruggestorpe backe, så stanna hästa, å di va så di skalv i hela kroppen. Ja trodde först, att di ville stalla, men sen förstog ja, att di såg någe. Si, de va där vägen kom ut, där di skulle föra liket. Ja piska på dom förståss, å de bar i väg, så ja trodde, att vangen skulle lyfta sej. Ä så gick de hela vägen, änna tess ja kom hem.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gubbe, som for hem från Hällsta körkeby en natt mä par hästa å ett järnåke. Han bodde i Valstorp. Å när han kom te Skitsten, fick han på nåt tungt på lasset. Å stena på vägen di krossades å vart som mjöl, å hästa di dro, så svetten rann om dom. Å när han kom te Ströms kvarn, där ä en stor oppförsbacke, så tänkte han, att han skulle göra sej å mä de där, som va på lasset. Men han försto, att han måste va försikti. Å han to å kasta en fällkniv, han hadde, mälla hästa, å sen bar de iväg i sken änna hem. Å när han skulle stiga å, så fick han si en likprocession, som gick nere i gata. Å de va bara nåra dar ätter, så do mjölnarn. De där va förbu förståss.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja låg i Abelby e natt, i e stuga där. Å mitt i natta så vakna ja, för ja tyckte de va precis, som någen hadde lagt sej rakt över mej. Ja reste mej opp, å då fick ja si en stor svarter hunn, som satt å bliga på mej i ett hörn. Å ögona va som ällklot i skallen på'n. Men han va som en trefot, för han hadde inte mer än ett framben. Ä om möra så sa hustra där: »Ja sir, att I har sitt någe i natt. I sir så bleker ut». Å så talte ho om, att en gång hadde ho sitt en svarter tjur där i samma rum, å han hadde inte mer än ett horn, mitt i panna. Å si, de där rummet de hadde vatt brännerikammarn, när di brände där förr i tin, ve Abelby.
Spöken och syner, gastar och gengångare
I Fallabacken, när ja va ute å åkte e natt, såg ja ett fruntimmer å e flicka. Nakna va di, å di hadde ett lakan över huvet. Men de va bara ja, som såg dom. Men bästa di vart så rädda, så di la i väg så ja trodde, de skulle bära i diket.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Å en annan gång, när ja åkte frå Svälthagen, så såg ja en kar. Han va så storer, så han räckte över talletöppa. Ja piska på hästa, så di sprang så. Å sen ett stycke längre ner så bar de i diket. Men den där kam han va mä hela vägen änna te Fallabacken.
Spöken och syner, gastar och gengångare
En natt så fick far si en krigsman, som kom ridandes. Å far förstog, att de inte va nån rikti en, utan han piska på hästa, för de va en körsväg strax inte. Å de ska inte va bra å möta tocke där ve körsväga. Men när di hadde mött'en, så va de som en väv hadde hängt i lufta å blåst opp å ner.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Per Johan här oppe han hadde en storer hunn. Å en gång, de va på vintern, men åna va öppen, så fick han höra hunn skrika å gnälla nere ve åna. Han trodde, att hunn höll på å drunkna; å han sprang ner, å då fick han si, hur hunn lå där å kava mella iskantera. Å han fick tag i e ribba å sträckte ut i åna, så hunn skulle kunna ta sej opp. Men i desamma så ga de te ett gallskratt i skogen runt ikring. Å han vart så rädder, så han slängde ifrå sej ribba å sprang hem. Men om en stunn så kom hunn in i stuva, å han va så bus" torrer, som om han hadde legat ve älla hele tin.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en riddare som va ute å jaga. Å då kom han te ett stort bonnställe å ville ha kvarter där. »Nää, de går la inte», sa bonnen. »Vi har nog den där byggninga, men där kan ingen ligga», sa han. »Jo, ja kan allt ligga där», sa jägarn. Å han gick å. la sej i den där byggninga. Men när han hadde liggat e stunn, så börja de å regera alldeles förskräcklit. Ä de kom fram ett stort, långt fruntimmer. Å ho gick fram å to på hanses ridebyxer, som hängde där, å då gick de hål på byxera. Då to jägarn bössa å sköt ett skott, men de to inte. Då sköt han ett skott te, å då sjönk ho ner, å ho vart så lita, så lita, så ho va bara som en liten barnunge. Men han to hela byltet å kasta in'et i ungsglöda, så de brann opp alltihop. Å sen, ätter de, så vart de tyst i den där byggninga, å di hörde aldri någe mer där.