Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Vädermärken
Ja, hur var det i advent? Det måste vi ta en funderare på. Hade vi några solskensdagar då? Det är knuten, det. För se, lika många solskensdagar i advent, lika många yrvädersdagar blir det i mars. Vi hade en solskensdag och ett par, tre halva solskensdagar. Vintern kommer alt hålla sig i mars, men jag skulle tro, att våren kommer tidigt.
Maran
"Mara kunne bå människor å djur varä utsattä för. På ett ställe red mara hästa ôm nättera. Di va svettä så de rann å dôm. Di täppte te på allä sätt å vis, men de fortfor i alla fall. Di hittä på ett litet kvisthôl i vägga. Då lärde di'n, att han skulle hängä ett par byxer över hôlet. Å de gjorde han. Å på môran så satt piga under byxera å så usel å eländi ut. Byxera skulle hängä me ett ben på varderä sida ôm hôlet."
Mara
Somma trodde att mara var någon ande. En som hette Alfred Nej var orolig i sömnen. Han sa', att maran red honom. Men till slut tog han sina stövlar och slängde i dörren och sa': "Nu har du slutat här." Och se'n var han bra. För att skydda kreatur mot maran la' de en lie eller skära över dörren.
Gastar och gengångare
Hemma våran märr ho va så svetter om mörna när vi kom ut i stallet, så svetten rann ur bringa på'na, alldeles som ho hadde gått i kongsskjuss. De sa di va mara, som hadde ridet'na. Men grannens han hadde bunnet två lia över si märr, så ho vart inte riden.
Vädermärken
Om vi skulle gå tiden i förväg en smula, så kan jag tala om, att alla gamla tecken tyder på en att det blir ett gott år. Under hela advents. tiden var det ruskigt, och det är ett pålitligt märke. Tänk bara efter, hurdant vädret var i advent 1940! Torrt hela tiden, nästan utan nederbörd. Hurdan sommar vi fick och hurdan skörd, det behöver jag inte påminna om. Att torkan följdes av missväxt, det vet vi också. Är den första halvan av advent ruskig, dvs. antingen regnig eller snöig, så blir det gott om hö. Är det rusk i senare halvan, så blir det god sädskörd. I år bör det därför bli god skörd av både hö och säd. Vad vintern beträffar, tror jag säkert, att den håller sig jämn i januari och februari. Det blir ganska god kyla och vackert väder utom i mars. Då får vi vårstormar, så det förslår.
Vädermärken
Januari har vanligen samma väder som juldagen. Det har stämt bra hittills, och efter det märket skulle kylan snart öka mot slutet av månaden. Annandagen var kall till framåt kvällen. Då slog kylan sig, och i stället fick vi yrväder. Det vill säga att februari blir kall men något mildare mot slutet, och då kan vi också räkna med snö och yrväder. Och där börjar marsvädret, eller hur var det med tredjedagen? Jo, den började med yrväder, och fortsatte till klockan 14 eller 15. Det skulle stämma med vad jag sa om yrvädret i mars. Men tro nu inte, att det blir yrväder varje dag! Ånej, långt därifrån. Adventsmärket brukar inte slå fel. (Vid Lidhult i Norra Vi var det gnistrande kallt på fjärdedagen, 28 grader. Då skulle det väl bli kallt i april, undrade intervjuaren). Nej, tvärtom. April är ingen vintermånad. En ska använda gamla märken med förnuft. Det blir varmt och skönt i april, och det är mer än en sak som tyder på att det blir så. Men maj blir inte över sig varm. Hur skulle det annars kunna bli någon god skörd?
Vädermärken
Jag är ingen specialist, men sedan 20-årsåldern har jag sysslat en smula med Vintergatan, och hittills har det gått rätt bra. Att det inte skulle bli någon nämnvärd snövinter före jul syntes i augusti. Men kring trettondagen får vi räkna med vinterns värsta ruskväder, antingen i form av snö eller snöblandat regn. Senare får vi bara tre eller fyra snöfall till, och de inträffar i februari och början av mars. Vad kölden beträffar, så vågar jag inte säga något bestämt, men före en kall vinter brukar det vara stora, ljusa fläckar på Vintergatan. Sådana syntes inte alls i höstas, och därför tror jag inte heller på någon kall vinter. För övrigt instämmer jag med den där Tjällmojägaren som i mitten av december spådde milt väder. Jagat har jag tillräckligt i min dar för att känna de där djurmärkena. Är rävar och rådjur feta på höstarna, då blir vintern kall. Men efter Vintergatan är det alldeles riktigt att de skulle vara magra på hösten. Jag lärde mig konsten av min gamle farbror i Skönnarbo. Men på den tiden trodde jag, att det var ett skämt av honom, precis som många andra tror, när det gäller gamla märken. Sedan dess har jag sett, att Vintergatan visar rätt. Den är ett av de säkraste märken vi har. Men det fordras en hel del vana för att kunna tyda Vintergatan. För min del har jag kommit så långt, att jag knappt behöver ta fel på mer än ett par dagar. Det låter ju enkelt, om jag säger, att vi har nyåret rätt uppåt, vinterhalvårets början i nordöst och vårkanten i sydväst. Sen har en bara alt dela in de båda halvorna på rätt sätt, så att en inte tar alltför mycket miste på datum. Kom sen ihåg, att klara, ljusa fläckar betyder kyla, och att grumliga partier betyder snö. Det var ont om båda sorterna i höstas, men som sagt, det största grumlet hade vi vid trettondagstiden.
Landsmålsarkivets frågelista 1 Mjölkhushållning
Landsmålsarkivets frågelista 1 Östergötland Ulrika o. V. Hargs s:n Mjölkhushållning I. Olika slag av mjölk. Mjölk. Annan benämning finnes icke. Under senare tider har endast komjölk förekommit. I äldre tider ha även getter hållits, men därom kan nu inga utförliga uppgifter erhållas. Vid Haneberg i Ulrika hölls getter omkring år 1885, men huruvida man där använde mjölken till människoföda har jag ej fått visshet om. Så är emellertid troligt. Sedan 1890 ha knappast funnits några getter i trakten. På ett och annat ställe brukade man dock hålla en ensam bock långt senare. En sådan hölls vid St. Mosshult, V Harg omkring 1910 och vid Kulla, Västra Harg 1918. Bocken kunde bringa tur åt kreatursbesätt- / ningen på något sätt, men därom har jag dock ej kunnat erhålla några närmare uppgifter. begangnede Mjölka använde en åt jura förr såväl såm nu. När en skulle krite mura to en hälst mjölk, för öm en va tvungen te å ta vatten, så kritade mura å sej så förskräcklit, öm en jeck imot döm. Att en hällde bört mjölka va nog inte vanlit. En hadde nog inte så gött öm-et häller. Dä skulle va öm en feck nån sur sleck ståenes å en inte hadde nåra jur te å jet åt. Detta söker man emellertid att undvika, ehuru det vid mindre ställen kan hända någon gång. Vuxna nötkreatur dricka endast undantagsvis mjölk och om man då varken har livkalvar eller svin, / så har man endast hönsen att ge mjölken åt, och åt dem går det inte åt så mycket. Vid sådana tillfällen brukar man stundom lämna skummjölken till någon granne, som kan använda den till kreatursföda. ”för dä ä i alle fall synn te å slö bört na.” Detta gäller skogsbygdens småställen, där ingen leverans till mejerier förekommer. Det är inga stora mjölkmängder det i sådana fall gäller, kanske inte ens ett par liter om dagen, men man vill ändå inte förstöra det man har. Ovanstående gäller nuvarande förhållanden, men förhållandet var detsamma på 1880-talet och då i större utsträckning än nu. Råmjölk. Av densamma göres råmjölkspannkake, som nedan närmare beskrives. / ´Spenvarm mjölk´, pappsöt mjölk. Särskild benämning för nymjölkad, spenvarm, ännu med frae belagd mjölk finnes ej. Småbarnen skulle vanligen ha silsup, d.v.s. de skulle ha av den ljumma nymjölkade mjölken. Att kvinnorna gått och trakterat gårdens folk med mjölk har ej förekommit. Vid bröllop och begravningar brukade man gå med mjölk som förning dagarna före begravningen eller bröllopet, men någon särskild traktering vid själva högtiden förekom ej. Vid en begravning i Bergsätter under Fagerhults Norrgård i Gammalkils socken år 1913 fick man som förning från Fallsbergs och Kilebo gårdar sammanlagt fem kannor mjölk och två liter grädde. Sötmjölk är egentligen ett ovisst be- / grepp i ortens mål. Därmed menas egentligen nymjölkad mjölk, men söt förekommer oftast i adjektivattributets ställning. ”Ja får löv te å ta söte mjölka, öm vällingen ska bli bra.” Däremot förekommer ordet sammansatt i sötmjölksost, ost av oskummad mjölk. Skummad mjölk, skummjölk. Separerad mjölk, separermjölk (ett ungdomligt ord som försvinner samtidigt som mjölkleveranserna till mejerierna bli vanliga). Uppkokning av mjölk förekom förr i mycket större utsträckning än nu. Varför man kokte mjölken är svårt att säga. Det var närmast för att så skulle vara. I varje fall var det inte för att döda bakterier som nu. Hinnan, som bildades / på den kokta mjölken, kallades snärpe. För grädden har icke funnits annan benämning. Den tjockaste grädden, som skummades först, kallades förskum, den tunnare grädden, som skummades till sist, kallades ätterskum. Ordet ´fil´ förekommer endast i filebunke (sur mjölk). För mager mjölk är ortens beteckning skrin. ”Mjölka är skrin. Ho mjölket skrin mjölk” För mjölk, som skummats och därför är mager, brukas uttrycken blå och pined. Om mjölk, som sommartid i stark värme surnat fort, säger man att den sötlöppet. I övrigt talar man om blåsur (kort å-ljud) mjölk, mjölk som är sur men som ännu ej löpnat. Sur mjölk, filebunke, har / redan bildat ostämne och användes till människoföda. Mjölk, som är nära sur, löpnar lätt, om den användes vid kokning. Då sjär den sig. Tätmjölk eller därmed jämförligt har icke förekommit. II Maträtter med mjölk som beståndsdel. Oskummad mjölk kunde stundom förtäras ouppkokt även av vuxna personer. ”Då brukede en bryte sönner brösjivera å lägge bita på tallriken å slå på mjölka. Sän åt en et mä sje. Brödet och mjölken blandades först på tallrikarna Anrättningen kallades mjölk å brö och användes när man ej hade annan mat tillagad. När en åt gröt å mjölk, så / brukte en koke gröten på kvällen å då brukede en äte gröten varmer å ha mjölka kåll. Öm dä vart nått över å gröten, så brukte en äte´n kåller på möran ätteråt. å då brukte en koke öpp mjölka. Men iblann kunne en steke öpp gröten i fläskeflöt (långt ö-lj.) å då åt en en utan mjölk. Det var svartgröten, den traditionella kvällsgröten, kokt av rågmjöl och vatten, som åts på detta sätt. Att frusen mjölk medförts på färder eller använts hemma har ej förekommit. Att maträtter beretts av mjölken, sådan den silats upp i det kärl där den förvarades, förekom icke med undantag för filebunke. Då silade man upp mjölken i ett kärl av / lämplig storlek. Där lät man mjölken stå tills den surnat. Då rörde man ihop grädden och mjölken, och så sattes kärlet fram på bordet. Ibland kunde man ösa den sura mjölken i något mindre kärl, innan den sattes fram på bordet. Särskild benämning för mjölk, som av någon anledning fått stå så länge att den blivit oätlig, finnes ej. Löpspannkake och ostkake gjordes av mjölk, som tillsatts med löpe. I pannkakan rördes löpet i smeten först sedan övriga ingredienser (mjöl och ev. ägg) rörts i smeten. Smeten skulle vara kall, så att den inte löpnade förrän den kom i ugnsvärmen. Smeten behövde inte vara så tjock som om man bakade utan löpe. Då ostkake gjordes, rördes mjölet / i mjölken, som på förhand uppvärmts. Löpet lades i och mjölken fick löpna alldeles som vid ostberedning. Ostmassan togs upp och sattes för bakning in i ugnen. När all vasslen kokat bort, rörde man i ägg, socker, grädde och kryddor, varefter kakan åter sattes in i ugnen för att få färg. Ostkaka var helgdagsmat, som endast förekom vid högtidliga tillfällen, löpspannkaka var däremot vardagsrätt. Förutom ovanstående har i äldre tider förekommit ett slags ost, kläsost, som mycket användes då man skulle utrusta med matsäck. Om vanligt löpe användes till denna ost är ovisst eller om man fick mjölken att löpna med sur mjölk, kärnmjölk eller på annat sätt. I varje fall fick / osten icke torka utan den skars i skivor, då den var halvtorr och stektes i flott. Skivorna lades så mellan brödbitarna. Av råmjölka gjordes råmjölkspannkake. ”Te råmjölkspannkaka kunne en ta sju mål, men då va en tvungen te å blanne ihop allt på en gång. Öm dä va varmt i värt, kunne en inte ha di förste måla ståenes så länge, för då vart den mjölka blåssur. Då va en tvungen te å ta di förste måla å så blanne i lite vanli mjölk för annars vart pannkaka för stadi.” Med ´mål´ menas den mjölk, som man mjölkade på en gång. En del gamla rörde mjöl i råmjölkspannkakan, men varför de så gjorde har jag ej kunnat få visshet om. Numera synes / detta vara allmänt övergivet. Själva tillredningen var enkel. Man blandade mjölken och öste den i kopparbunkar eller andra plåtformar, som sedan sattes in i ugnen. Dessa pannkakor kunde självfallet endast bakas vid de tillfällen, då korna kalvat. Om kläsosten (se ovan) bringades att löpna med kärnmjölk eller annan sur mjölk, koktes mjölken upp, då löpämnet tillsattes. Om vanligt löpe användes endast värmdes mjölken. Att man kokt sur mjölk till någon maträtt har ej förekommit. Den lösa, korniga massa, som bildades vid uppkokningen av vassla, kallades varsleklunke. Även då brukade man röra i litet kärnmjölk eller sur mjölk för att / klunkarna skulle avskiljas fullständigare. Varslesmör bereddes icke genom kokning. Då slog man upp vasslen i en så och skummade den som vanligt. Benämningarna ´messmör´ och ´mesost´ förekomma icke numera Ej heller har jag kunnat få uppgifter om att något dylikt förekommit. Varsleklunka ostade man icke ihop utan dem åt man som de voro. Av dricka och mjölk gjordes ölost och drecksvälling. Vid tillredningen av den förra kokte man mjölk och dricka var för sig, varefter de heta vispades samman. Mjölken skar sig något av ölet, men maten vart dock tunn som välling. Det var sålunda icke fråga om ´ost´ i vanlig mening, ehuru namnet tyder därpå. Till denna / maträtt togs ungefär dubbelt så mycket mjölk som dricka. Till drecksvällingen kokte man upp dricka och vatten i ungefär lika proportioner tillsammans med litet sirap. Denna välling ”reddes å” med mjöl och mjölk, som invispades i den kokande vällingen. I medicinskt syfte eller på särskilda dagar ha dessa maträtter ej använts. Rätter av kärngrädde ha ej förkommit. Av mjölk, vetemjöl, smör och socker koktes smörgröt. Av mjölk och korngryn koktes förr korngrynsgröt. Numera ha korngrynen efterträtts av risgryn, risgrynsgröt. Slätvälling koktes av vetemjöl och mjölk. / Gåsögavälling koktes av mjölk och gryn av potatisstärkelse. Gubbeknörr, välling kokt av mjölk och avredd med vetemjöl och kärnmjölk. Stänkvälling, kokt av mjölk, i vilken en blandning av ägg och vetemjöl istänkts med visp. Varslevälling koktes av vassle, korngryn och fruktbitar. Den reddes av med litet mjölk och mjöl. Denna välling måste koka länge för korngrynens skull. Slutligen användes mjölk, då man åt gröt som redan är nämnt. Gröten östes upp på ett fat, som ställdes så att alla kunde räcka detsamma. Mjölken hälldes upp på tallrikarna. Så tog man med skeden direkt i grötfatet och doppade gröten i mjölken. / III. Mjölkens förvaring; gräddbildningen. Mjölken förvarades olika vid olika gårdar. På en del ställen förvarades mjölken i visthusboden, stundom nedsatt i ett kar med isvatten. På andra ställen hängdes mjölken ned i källan direkt. Stundom byggde man i så fall ett litet hus över källan. I golvet hade man då en öppning, så att man kunde hänga ned mjölkkylarna. Runt väggarna i dessa hus hade man hyllor för att ställa mjölk och grädde på, ty det vart under alla förhållanden svalare omkring källan än annorstädes. På vintern behövde man icke ha mjölken i kallt vatten. Då tog man in mjölkkärlen i den mestadels nästan frostfria visthusboden, ty man ville givetvis icke att mjölken skulle frysa. / Vid småställena hade man inga särskilda mjölkhus, utan där måste mjölken även sommartid förvaras i visthusboden på något bord, i ett skåp eller på en hylla. Särskilt namn för hyllor o. dyl. ha icke förekommit. Smör och ost förvarades antingen i visthusboden eller i något skafferi inne i boningshuset. Kärlen som användes vid mjölkningen kallades stäver eller bytter. Med dessa båda benämningar avses samma sak. Det sistnämnda ordet var vanligast. Byttorna voro laggade av trä och hade på ena sidan ett uppstående handtag. Mjölksilas utseende visas på fotografierna på nästa ark. Dessa fotografier, som äro tagna vid Ulrika hembygdsmuseum i Lilla Emtefall, visar samma silar sedda från / båda sidorna. På den högra silen är hålet helt öppet, på den vänstra är det på undersidan täckt av en järnplåt med urstansade hål. Vid silningen lade man enris, fina grankvistar eller klippeborr (lummer) e.dyl. i silen. Att sila mjölken: sile, sile öpp. I äldre tider förvarades den nysilade mjölken i träbunkar av det utseende, som visas på fotografiet å nästa ark. [Kommentar till originalet: På sidan finns två fotografier föreställande mjölksilar.] / Även detta fotografi är taget i Emtefalls museum. Den största bunken mäter 40 cm. i diameter, men det har dock funnits större bunkar i trakten. Redan i slutet av 1870-talet hade man allmänt övergått till kopparbunkar och kylere av bleckplåt. De sistnämnda användes, då mjölken förvarades i isvatten eller då den hölls nedsänkt i källvatten. Kärlen av trä kallades bunke eller fat. [Kommentar till originalet: På sidan finns två fotografier föreställande träbunkar.] / De fotograferade bunkarna äro troligen av al. Vid rengöringen av dessa kärl användes hemgjorda tvager av skalade och hopbundna smärre grankvistar samt en disktrasa*. Härtill må anmärkas att det är minst 60 år sedan dessa träbunkar använts, varför frågan om diskningen ej heller kunnat bli så utförligt utredd. Förvaring av mjölk eller mjölkprodukter i nedgrävda trätunnor har ej förekommit, men vid en del ställen brukade man gräva upp en liten grop, där man kunde ställa ned mjölk och smör. Över gropen lades dörrar. I gropen stod mjölken svalare är ovan jord. Beträffande skumninga eller skummet har jag icke kunnat skaffa fotografi. På nästa ark visas dock en skumslev sådan jag tecknat den *Verb för rengöringen diske. / enligt sagesmannens beskrivning. På dessa slevar, som voro gjorda av plåt, var handtaget böjt över själva skoen dels för att man skulle kunna föra ned sleven i en ganska trång bleckkylare och dels för att man ej så lätt skulle spilla ut grädden då man förde skopan från det kärl, som man skummade på, till det som man tömde grädden i. Troligt är, att dessa slevar, som användes under 1880-talet, en gång efterträtt redskap av trä, men därom har jag ej kunnat erhålla några uppgifter. Mjölken fick bli kvar i det kärl, där man skummade, tills man skulle använda den åt djuren eller till något annat. [Kommentar till originalet: På sidan finns en teckning av en skumslev.] / Grädden östes aldrig direkt i kärnan utan först i något annat kärl, där den fick stå och surna. Att man särskilt tagit vara på den gräddrand, som bildades vid kärlets kanter, har ej förekommit. Vid förvaring i isvatten eller i övrigt i kyla bildas ingen sådan rand och i allmänhet brukade man stryka ned randen med fingret för att få med all grädden. Vid användning av träkärl förekom givetvis dessa ränder i större utsträckning, men användningen av dessa kärl är nu så avlägsen att inga detaljuppgifter därom kunna erhållas. Den vanliga verbbeteckningen för skumningen var i äldre tider söke. ”Ja far löv te å söke å mjölka. Numera har detta verb efterträtts av skumme. / IV. Beredningen av smör. Smör. Annan beteckning för smör finnes ej. Uttrycket tjärne, stöttjärne, vevtjärne betecknar såväl hela redskapet som själva holken. Själva staven kallades stöt eller tygel. Såväl större som mindre kärnor funnes allt efter olika behov. På vidstående fotografi visas såväl kärnans som tygelns utseende. Den svarta staken till höger är ditsatt som stöd för tygeln och hör icke till utrustningen. Denna kärna är en av de större. Den mäter 55 cm. i höjd och 20 cm i diameter. Kärnan är av gran, men i många fall användes även lövträ, särskilt [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av en kärna och en tygel.] / sälg. Korset i nedre änden av tygel är av ask. Dess utseende framgår någorlunda tydligt av fotot. Kilning av korset finnes ej på denna kärna, men stundom kunde det dock vara fastkilat med träkilar. Virke av tall kunde ej användas, ty då blev det smak av tallvirket, tyret. Under 1880-talet efterträddes stötkärnorna av kärnor med vev och kors av det utseende, som ovanstående fotografi visar. Kärnan är mörkblå, [Kommentar till originalet: På sidan finns två fotografier av en kärna med vev och kors.] / varför fotograferingen delvis misslyckats. Men då detaljerna på själva kärnan finnes på negativet har två kopior tagits, den ena för att visa kärnans utseende, den andra för att visa korsets konstruktion. Senare har dessa kärnor efterträtts av fabriksgjorda *plåtkärnor, och nu torde även dessa bliva överflödiga då man alltmer övergår till mejerileverans av mjölken. Verbbeteckning för kärningen, tjärne. Om man hade litet grädde kunde man ösa den i en literbutelj och ryste smör av densamma. Man kunde även vispe smör i någon kruka, ifall man hade för litet grädde för att kärna. Att man icke får smör vid kärningen förekommer icke så ofta, men det har dock i en del fall hänt, att man kärnat i ett / par dagar utan att få smör. Meningarna om orsaken till detta ha varit olika i olika fall och under olika tider. Förr trodde man, att det kunde bero på förtrollning och som botemedel för detta kunde man slå in en ångerudd (den avbrutna spetsen av ett stålredskap) i kärnan eller ock kunde man spotta i densamma. I ett fall menar man, att det beror på att kreaturen utfodrats med frusen potatis, i ett annat på att grädden fått stå alltför länge innan den kärnades och i ett på att grädden tagits av mjölken från en ko, som snart skulle sina. När man länge får kärna, får grädden till sist en tjock, småkornig konsistens. Då tog man grädden som den var och bredde den på brödet. Dessa smörgåsar kallades tröllsmörrgås. För upp- / värmningen satte man upp grädden i köksspisen någon tid innan man skulle kärna. När smöret börjar att bildas, säger man, att grädden börjar att skära sig. ”När grädden börjer å sjäre sej får en löv te å ta å löcket å stryke ner dä söm ä på kantera å på löcket för annars kan dä inte bli nått smör å dä.” Kärnmjölken tömdes upp i något kärl, där den fick stå till dess den skulle användas. Vid Måla gård, V. Harg, brukade torparna under gården få hämta kärnmjölk. Smöret tvättedes med friskt vatten i något fat eller annat kärl. Saltningen skedde omedelbart efter. Att tvätta och knåda smöret: te å jörét i årning” Att man skänkte bort smakbitar / av smör har ej varit vanligt. Däremot hände det att man skänkte bort råmjölkspannkakakor, vilket förut ej nämnts. Smöret knöddes, arbetedes, med en vanlig träsked av det utseende, som visas på vidstående fotografi. Dessa skedar äro köpta på auktion vid Liljeholmen under Spellinge, V. Harg. Särskilt de tre till höger i nedre raden äro utomordentligt väl gjorda. Dessa tre äro av en, de övriga äro av päronträ. Särskild benämning för en smörklimp finnes ej. Smör, som skulle avyttras, lades ner i en smörbytte, vars utseende framgår [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av åtta träskedar.] / av vidstående fotografi. På denna bytta finnes järnband, vilket icke var fallet med byttorna i äldre tider, då träband voro vanliga. Endast laggade byttor ha förekommit. Denna bytta mäter 20 cm. i höjd och har en övre diam av 22 cm. Såväl större som mindre byttor ha funnits. När man lagt ned smöret i byttan gjorde man ett kors med skeden i byttans mitt. När man sålde mjölk hemma vid gården brukade man även skära ett kors i krukans mitt. Detta kors försvann givetvis omedelbart, medan det kors, som trycktes in i smöret, stod kvar. [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av en smörbytta.] / Dessa sedvänjor förekommo på 1890-talet. Uppgifterna äro lämnade från Måla gård, V. Harg och Kungsäter, Östra Tollstad. Varför man gjorde korsen har dock i intetdera fallet uppgivits. Att smöret upplagts på särskilt sätt vid högtidligare tillfällen förekom däremot icke i äldre tider. Smör, som man på handelsfärder eller eljest medförde som matsäck, förvarades vanligen i en träask. I äldre tider brukade man exportera smöret till Norrköping, i senare tider till Linköping eller, för V. Hargs vidkommande i någon mån till Mjölby. Om detta är redan skrivet i svaret till M 139. Om bondgårdarnas handelsförbindelser. / V. Beredningen av ost. Ost. Annan benämning finnes icke. Om kläsost och dess användning är redan nämnt. Likaså är nämnt om ostkake och ölost. Oste. Den i trakten vanligaste osten har varit den vanliga sötmjölksosten. Någon gång kunde man även skumma mjölken, innan den ostades, men detta var icke vanligt beträffande bondgårdarna och framförallt mindre ställen. Vid Måla gård, vid Harg, som hör under Solberga fideikomiss och på vilken min morfar var rättare från 1876 till omkring 1900, skulle rättaren lämna 40 skålpund skummjölksost och 55 skålpund smör för varje djur. Om det vart mera ost betalades varje skålpund med 10 öre. Under sista tiden över- / gick man emellertid till sötmjölksost, och då räknades ett skålpund av denna lika med tre skålpund skummjölksost. Kärnmjölk kunde stundom blandas in i den andra mjölken men ensam ostades den aldrig. I en del ost brukade man blanda kummin i ostmjölken. Särskilt namn för sådan ost finns ej. ”Dä va ost såm dä va krydde i.” Man ”kryddade osten för att han skulle bli gor.” På vidstående foto visas fyra ostekörje och ett ostkar. Det sistnämnda har fått den sämsta placeringen längst till höger i bortre raden. Karet, som är tillverkat av Johan Alfred Hjelm, Bergsätter, Gammalkil, död 1937, är laggat [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av fyra ostkorgar och ett ostkar.] / av trävirke och försett med träband. Genom trävirket äro hål borrade, så att vasslen kan rinna av. Den högra korgen i främre raden, som troligen är tagen från Malexander, är flätad av täljda enrötter. De övriga korgarna, som äro de i trakten mest förekommande, äro flätade av hasselspånor. Att man ostat utan att använda kar eller korg har ej förekommit. För själva ostmassan, finnes benämningarna ostmus, plåcke och ostekram. Det sistnämnda är det nu vanliga och har helt undanträngt de båda förstnämnda. Ostekrammet togs upp med ett dusslag och lades i ostkorgen, varefter det krammedes åt med fingrarna. Särskilt verktyg användes ej. Ostkorgarna voro olika stora, och då man ostade tog man den korg, som bäst kunde vara lämplig / för den mjölkmängd man hade. Löpet gjordes genom att man tog löpsjinnet av en kalv och silade mjölk på detsamma. Denna blandning måste stå några dagar innan den kunde användas, men å andra sidan kunde löpet stå länge utan att bli odugligt. I löpet blandades peppar, ingefära, peparrot och brännvin samt troligen även andra kryddor. Givetvis måste man salta i löpet, ty annars skulle det ha surnat och blivit odugligt. Mjölken värmdes i en gryta inne vid köksspisen. Man värmde icke all mjölken utan endast en del. Sedan slog man ihop all mjölken i en stor så och prövade med fingret att temperaturen var den rätta. Löpet rördes så i, varefter mjölken fick / stå tills den löpnat ordentligt. Då skar man ett kors i mjölken i likhet med vad som redan är nämnt om mjölk och smör, varefter hela massan rördes om med bara handen. Ostekrammet sjönk då till botten, så man kunde ösa bort den mesta vasslen. Löpsjinnet kunde förvaras minst en hel sommar. Till sist kastade man bort det. I ostkorgen lades alltid en handduk för att få osten jämn. Vid ostning av skummjölk brukade man ibland osta utan handduk. En del vassle användes till kokning av vassleklunke, om vilket redan är nämnt. Så mycket som möjligt av vasslen använde man åt svinen och i annat fall slog man bort den. Åt kalvarna använde man icke vasslen. Om man måste slå bort en / del, lät man den givetvis först stå, så att grädden kunde avskummas. Omedelbart efter det osten var färdigostad vändes den. Osten tömdes då upp på ett bord, en torr duk lades i korgen och så pressades osten åter i korgen, varvid den sida som förut varit upp, vändes ned. Sedan vändes osten allt efter som det kunde behövas. Saltet lades på på kvällen samma dag som ostningen och fick ligga tills nästa morgon. Då skrapades saltet av och osten vändes. Saltet lades så på andra sidan och fick ligga tills framemot kvällen, då saltet helt togs bort. Hur länge osten skulle ligga i korgen var i någon mån beroende av hur stor den var, men i allmänhet kan man säga, / att den fick ligga i tre-fyra dygn. Detta gäller sötmjölksost. Skummjölksost fick icke ligga mer än ett par dagar, ty den hårdnade fortare än sötmjölksosten. Osten torkades ej på något särskilt ställe utan den lades upp på ett bord eller en hylla. Den fick dock ej ligga så att den var utsatt för drag, ty då jäste den och ville gärna spricka, vilket förmodligen berodde på att den torkade ojämnt. Om osten ville jäse brukade man linde in den i en vanlig linde av samma typ som man använde vid skötseln av småbarn. Sprack osten satte man smör eller ostämne taget från en annan ost i sprickan. Möglade den petade man bort det möglade partiet så fort man fick se mögeln och hällde i litet brännvin samt / satte igen hålet som ovan nämnts. Osten förvarades ej viss tid innan den skulle ätas. I allmänhet kan man säga att man icke åt sötmjölksost förrän den legat minst ett halvår. Men om den fick ligga ett år och mesa så blev den så mycket bättre. Med skummjölksosten var det annorlunda. Den kunde inte förvaras för länge, ty då vart den alltför hård. Sådan ost kunde man börja att äta redan tre veckor efter det den ostats. Gemensam osttillverkning har icke förekommit, men i detta sammanhang må nämnas tiggereosta hos personer, som icke hade egna djur. Ett sådant oste tar hela dagen. På förmiddagen komma gummorna från närbelägna gårdar med mjöl- / ken och då skulle de ha sitt kaffe. Vid avlägset liggande gårdar brukade man löplägga mjölken hemma och ösa ifrån den mesta vasslen för att icke få så mycket att bära. Vid middagstid hade emellertid all mjölken kommit och alla hade fått sitt kaffe och gått hem igen. Dock brukade ett par gummor stanna och hjälpa till med ostningen på eftermiddagen. På kvällen kom ungdomar till varsledansen. Även ungdomen brukade ha mjölk med sig, men denna ostades icke förrän följande dag. Stundom brukade dock ungdomen samla ihop pengar. Även ungdomen bjöds på kaffe och såvida det var möjligt dansade man. I detta sammanhang må nämnas, / att man allmänt brukar byta ostmjölk mellan mindre gårdar. Även då får man kaffe, när man kommer med mjölken, men det är icke så storslaget som på tiggereosta. I kap. VI efterfrågade förhållanden ha icke tillämpats i dessa bygder. Kokningen av varsleklunke har redan nämnts. Man betraktade dock icke dessa klunkar som något egentligt ostämne eller sökte att osta desamma. Man slog upp dem i något fat och åt dem på tallrik med sked. Ovanstående uppgifter gälla Ulrika och V. Hargs socknar av Valkebo. resp. Vifolka härader i Östergötlands län. Många av dessa uppgifter har läm- / lats av min moder, som är född i Måla, V. Harg den 16 mars 1876. En del uppgifter ha lämnats av andra sagesmän inom såväl Ulrika som V. Hargs socknar. De språkliga böjningsformerna i efterföljande register återge det språk och uttal, som jag själv lärt och hört allmogen begagna. Björksätter, Fagerhult, Gammalkil den 9 januari 1939. Axel Karlsson / Substantiv Ark Sing. obest. g. Sing. best. Plur. obest. Plur. best 8 afta m. aften En form av ordet förekommer i tidsadverbialet ”i afterse”. Annars har ordet efterträtts av kväll. 7 bit m biten bite bita 18 bunke m bunken bunke bunka 17 bytte f bytta bytter byttera 33 dusslag n dusslaget dusslag dusslaga 19 fat n fatet fat fata 5 filbunke m filbunken – – 8 flöt n flötet – – 4 frae m fraen – – 6 grädden m grädden – – 7 gröt m gröten – – 2 jur n juret jur jura 27 kant m kanten kanter kantera 32 kar n karet kar kara 12 klunk m klunken klunke klunka / Substantiv Ark Sing. obest. g. Sing. best. Plur. obest. Plur. best. 32 körje m körjen körje körja 2 krite f krita – – 32 krydde f krydda krydder kryddera 8 kväll m kvällen kvälle kvälla 23 tjärne f tjärna tjärner tjärnera 37 linde f. linda linder lindera 27 löck n löcket löck löcka 9 löpe n löpet – – 34 löpsjinn n löpsjinnet löpsjinn löpsjinna 1 mjölk f mjölka – – 8 möra m möran mörne mörna 11 mål n mål mål måla 31 ost m osten oste osta 31 oste n. ostet oste osta 33 ostekram n ostekrammet – – / Substantiv Ark Sing. obest. g. Sing. best. Plur. obest. Plur. best. Genus o. böjning oviss. Genus o. böjning oviss. 9 Ostkake f. ostkaka ostkaker ostkakera 33 ostmus f. ostmusa – – 3 pannkake f pannkaka pannkaker pannakakera 33 plåcke f plåcka – – 18 sil m sirn sile sila 4 silsup m silsupen silsupe silsupa 28 sje f sjea sjer sjera 7 sjive f sjiva sjiver sjivera 6 skum n skummet – – 20 skumme n skummet f./skumninger skumningera 20 skumning f skumninga skumninger skumningera 20 skumslev f skumsleva skumslever skumslevera 2 sleck m slecken slecke slecka 23 smör n smöret – – 6 snärpe m snärpen – – / Substantiv Ark Sing. obest Sing. best Plur. obest Plur. best. 17 stäve g stäva stäver stävera 23 stöt m stöten stöte stöta 34 så m sån såe såa 7 tallrik m tallriken tallriker tallrikera 20 tvage f tvaga tvager tvagera 23 tygel m tygel tygle tygla 35 varsle m varslen – – 2 vatten n vattnet – – 5 välling m vällingen – – 11 vär n väret vär vära. / Verb Ark Infinitiv Pres. ind. Imp. ind. Supinum. 2 använde använder använde använt 28 Arbete arbeter arbetede Arbetet 2 begangne begangner begangnede begangnet 11 blanne ihop blanner ihop blannede ihop blannet ihop 11 blånne ihop blånner ihop blånnede ihop blånnet ihop 7 bruke bruker Brukte bruket brukede 7 bryte bryter bröt brutet 27 börje börjer börjede börjet 20 diske disker diskede disket 2 få får feck fått 2 gå går jeck gått 2 ha har hadde hatt 2 hälle häller hällde hällt 2 je jer ga, jedde jett 37 jäse jäser jäste jäst / Verb Ark Perfekt particip m. f. n. pl. 2 använder använd använt använde 28 arbeteder arbeted arbetet arbetede 2 begangneder begangned begangnet begangnede 11 ihopblanneder ihopblanned ihopblannet ihopblannede 11 ihopblånneder ihopblånned ihopblånnet ihopblånnede 7 7 bruten bruten brutet brutne 27 börjeder börjed börjet börjede 20 diskeder disked disket diskede 2 2 gången gången gånget gångne 2 2 hällder hälld hällt hällde 2 jedder jedde 37 jäster jäst jäst jäste / Verb Ark Infinitiv Pres. ind Imp. ind Supinum 28 knö knör knödde knött 7 koke koker kokte kokt 33 kramme krammer krammede krammet 2 krite kriter kritede kritet 32 krydde krydder kryddede kryddet 11 kunne kan kunne kunnet 37 linde linder lindede lindet 39 löplägge löplägger löpla löplagt 6 löppne löppner löppnede löppnet 6 mjölke mjölker mjölkede mjölket 28 oste oster ostede ostet 6 pine piner pinede pinet 14 re å ret å redde å rett å 25 ryste ryster rystede rystet 21 skumme skummer skummede skummet / Verb Ark Perfekt particip m. f. n pl 28 knödder knödd knött knödde 7 kokter kokt kokt kokte 33 krammeder krammed krammet krammede 2 kriteder krited kritet kritede 32 kryddeder krydded kryddet kryddede 11 37 lindeder linded lindet lindede 39 löplagder löplagd löplagt löplagde 6 löppneder löppned löppnet löppnede 6 (mjölkeder) mjölked (mjölket) mjölkede 28 osteder osted ostet ostede 6 pineder pined pinet pinede 14 åredder åredd årett åredde 25 rysteder rysted rystet rystede 21 skummeder skummed skummet skummede / Verb Ark Infinitiv Pres. ind Imp. ind Supinum 27 sjäre sjär sjärde skuret skar sjärt 7 slö slör slo slajjet 27 stryke stryker strök struket 2 stå står sto stått 21 söke å söker å sökte å sökt å 7 steke steker stekte Stekt 18 sile siler silede silet 2 ta tar to tatt 25 tjärne tjärner tjärnede tjärnet 2 tvinge tvinger tvingede tvinget tvang 27 tvätte tvätter tvättede tvättet 2 vare ä va vatt 25 vispe visper vispede vispet 36 vänne vänner vände vänt 34 värme värmer värmde värmt 7 äte äter åt ätet. / Verb Ark Perfekt particip m f. n. pl. 27 7 slajjen slajjen slajjet slajjne 27 struken struken struket (strukne) 2 ställder ställd ställt ställde 21 (sökter) åsökt 7 stekter stekt stekt stekte 18 sileder siled silet silede 2 tajjen tajjen tajjet tajjne 25 tjärneder tjärned tjärnet tjärnede 2 tvingeder tvinged tvinget tvingede tvungen tvungen tvunget tvungne 27 tvätteder tvätted tvättet tvättede 2 25 vispeder visped vispet vispede 36 vänder vänd vänt vände 34 värmder värmd värmt värmde 7 äten äten ätet ätne. / Accessionsnummer: 12305 Ort: Ulrika o V Harg, Östergötland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning 51 blad, 10 fotografier Informant: Axel Karlsson, 1939