Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Näckens polska
Men du ha lä hört tars om ett musikstycke, som heter "Näckens polska". Dä ä för all del inte dä där nymodige stycket, sâm heter på dä där viset, utan ätter di gamle berättelser, ä dä ett stycke, sâm en bare kan läre sej utå näcken. Si ja ha hört, att den sâm ville läre sej, måste gå te en ström tre torsdagsnätter i ra å skrike: "Ja vill lära mig spela!" så den tredje natten kom näcken, å så börje undervisninga. Polska hade sju särdeles avdelninger, å den sjunde kunne di bare läre sej mä näckens egen strâke, men den sâm lärde sej den mä, hade sålt sej. Te lön för si undervisning skulle sän näcken ha en svarter bok, sâm dä inte fick finns ett enda vitt hår på.
Sjörå och näck
Å fordomtida så sa di, att de va dom, som gick å lärde sej spela utå Näcken. Då satte han sej (Näcken) unner e bro, där som de va rinnande vatten. Å bara di gick, så spelte han, men så fort di stog stilla, så teg han.
Sjörå och näck
Förr i tiden så trodde di, att di kunne lära sej spela utå Näcken. Då skulle di gå ner te en bäck tre torsdaskvällar i ra å sätta sej under en bro. Å så skulle di ha fiolen mä sej förståss. Å den tredje torsdaskvällen då kom Näcken å lärde dom spela. I lön skulle di ge Näcken en svart katt, som inte hadde ett vitt hår på kroppen. Men, de va ju svårt te få tag i såna där katter, så de hände nog, att di bruka lura Näcken å sota vitfläckia katter, så di vart svarta. Så skulle di gå ner te brona mä den där katten torsdaskvällen ätteråt å ha'en bunnen i ett snöre ve bältet. Men då va de bäst te ta en ullgarnståt, som gick lätt te slita å, för annars kunne de hända, att kam följde mä ner i vattnet, när Näcken slet te sej katten.
Sjörå och näck
De va två styckna, som skulle ut å lära sej spela utå Näcken. Den ena han va torpare här oppe. Men di visste, inte å varandra, utan di gick ner te bäcken var för sej en torsdaskväll å satte sej. Å då när den ene dro på fiolen, så trodde den andre, att de va Näcken, som hadde kommit å börjat spela; så han vart rädder å sprang hem. Men den andre, när han hörde, att de braka i buska, så trodde han förståss också, att de va Näcken, så di la å hem de fortaste di kunne, båda två.
Sjörå och näck
De va en nere ve Rönninge, som hette Mixus, han hadde lärt te spela utå Näcken.
Vattenväsen
Näcken spela och den som dansa fick hålla på tills han dog. Den som lärde sig spela av honom blev styv. Men kom han riktigt på hans polska kunde han inte stanna, och inte de dansande heller. Skar ingen av strängarna, så blevo de rent fördärvade. Här var en kvinna som lärt av näcken, de kalla henne för "speletösa". Den var mycket styv på fjol. Hon var ofta och spela på regementet i Axvall, men de fick allt skära av strängarna då hon kom på högt. Det sades ha hänt flera gånger.
Näcken
När djävulen och hans anhang för sitt uppror mot Gud blevo nedstörtade till jorden, medföljde enligt folktron en del änglar, vilkas synd ej varit så svår, utan för dem finnes utsikt till förlossning. Näcken är en sådan ande, och han sitter i lugnare vattenfall, spelar på sin fiol sina sorgesamma låtar och sjunger om sin väntade förlossning. Näcken är en sådan ande, och han sitter i lugnare vattenfall, spelar på sin fiol sina sorgesamma låtar och sjunger om sin väntande förlossning. I forna tider gick dä bare e spång över Hällsteåna nära Sonstârp herrgård, å den spånga gick längre âpp än brona, sâm ä nu. Ho byggdes ju utå dalkare år alertanhundresjuttan, å i år bygger di ju âm 'na igen. På den tin, när spånga fanns, va dä en gång en pâjke från Gylltârp, sâm gick hem från dagsverket på herrgårn en kväll. När så pâjken kom ner te åna, fick han si, att näcken satt på en sten ute i vattnet, spele på sin fiol å sjöng: På domeda' på domeda' då ska ja få Guss nåde. På domeda' på domeda' då ska ja få Guss nåde. Då skrek pâjken te: "Du får aldri Guss nåde, för dä ä du för ful te!" När näcken fick höre dä, vart han så hemskt lessen, så å han tog te å skrike, så dä hörde lång väg. När så pâjken kom hem, stog has far ute på gårn, å då fråge han, va dä va för väsen neråt åna. När pâjken tart âm, va dä va för någe, sa fadern: "Gå du ner te åna å sej te näcken: "Far ä mere beläster än ja, å han säjer, att du får Guss nåde." Då sprang pâjken ner å sa sisådär. När då näcken hörde, va han sa, vart dä slut på skriket, å näcken börje i stället spele så vackert på sin fiol, å så sjönk han ner i ånas vatten."
Näcken - De dansande kunde inte sluta
Det var en spelman som hade lärt sej spela av näcken. Så var han på en tillställning, och där var en som bad att han skulle spela för dom. Då spele han näckepolskan, och de var tvungna att börja dansa varenda en, och det var så pass så möblerna dansa de med. De höll på att dansa ihjäl sej allihop, men då var det en piga, som hade varit ute och gett djuren nattfor, och det hade fastnat en fyrväppling på klära på'na, så när hon kom in fick hon se att näcken satt bakom spelman. Då tog hon och gick fram och skar av alla strängar på fiolen, för det var enda sättet att få honom att slua. Annars hade de väl dansat tills de hade stupat allihop.
Sjörå och näck
Far han gick allti å fiskade mycke, å tog krabber. Å då hörde han Näcken spela. Så fort han stannte, så teg han, men när han gick, så börjte han å spela igen.
Sjörå och näck
De va en spelman här i Skeve som hette Lindblom. Han bruka säja, att han hadde lärt sej te spela utå Näcken. Då va de en pöjke, som äntlin ville lära sej de där knepet, å han fråga Lindblom, hur han skulle bära sej åt. Lindblom han ville skoja mä pojken förståss å sa te'en, att han skulle gå ner te åna nästa torsdaskväll å sätta sej unner brona å spela. Då skulle Näcken komma. Å de gjorde pojken förståss. Men Lindblom han hadde gått ner te åna förut, han, å gömt sej bakom en buske å taji ett vitt skynke över sej. Å när pojken börja på å dra nåra tag mä stråken, då va de Lindblom, som gav te ett vrål å hoppa i åna, så vattnet skvätte om'en. Å pöjken han fick si de där vita å trodde de va Näcken, som kom å skulle ta'en, så han vart förskrämder å la i väg hem mä desamma. Men de där hadde Lindblom rolit åt sen.
Sjörå och näck
De va en oppe i Rogslösasocken, som hette Pelle Karlholm, som di sa hadde lärt sej spela utå Näcken. Han spelte alla möjlia instrument. Han kunne blåsa flöjt på ett yxeskaft. Ja, sannerligen, ä inte de sant, för ja hörde't själv! De va på ett slåttaöl, som han spelte. Di ba, att han skulle spela näckepolska. Å sannerligen, hadde inte bror hans tatt ifrån'en fiolen, så hadde allihopa, som va där, dansat i sjön.
Rå och tomtar
Här borta i bäcken hadde di en gammal skvaltkvarn förr. De va så, att de fanns ingen mjölnare där, utan vem som kom dit fick mala själv. Å där påstog di, att de fanns rå, för iblann när di skulle mala, så stanna hjulet, å de sto inte te för dom te kunna få de i gång. Men så när di åkte därifrån, då kunne de hända, att kvarna börja å gå, utan att någen va där. De va la Näcken, som hölls där å styrde i kvarna.