Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjurens sjukdomar
Om en fick fatt på mjöl ur ett kvarnstens- hål, så skulle en ta noga reda på det, för det var nyttigt att ha till djuren. Om det blev fel med dem å en gav dem någon nypa av det, så blev de bra. Å det var ingen trolldom som bet på det mjölet. Men en skulle gå till en kvarn å stjäla det om natten.
Fredrik Svensson
Mantorps trollkäring, mera prat om trolldom, gamla ord och uttryck, ordstäv. Fattigdom, jakt, trolldom, klockor, div. historier, ordstäv o. talesätt, gamla ord o. ordformer m.m. Olika fångstmetoder, sax, grop osv.
Lusse rit.
För länge sedan i tiden, brukade folk som hade kreatur, på Lussenatten binda en krans av lingonris och vita evighetsblommor. Kransen hängdes över ladugårdsdörren i det man sade. "Vi bringa dig en krans, Du lagår'ns vita fru Lussia, Att vara djur mä dräktiga bliva. Och mycken tur och lycka, du oss månde giva." Den som gjorde detta hade även med sig en påse som innehôll saker som skydda mot trolldom och förgörelse. Påsen lades under golvet i ladugarden, och när den dit lades skulle man säga: "Så sant som denna påsen lägges här / Skall mina djur frodas och växa Och här in skall varken komma troll eller häxa." Berättaren har hört ovanstående av gammalt folk i Öster- götland. och de sade att seden ej förekommit på de senaste hundra åren.
Bösskämning
Min far var från Tidersrum, och det var han som talade om den här historien. Han trodde inte på något slags skrock, men han var intresserad för allt sådant. Det här är emellertid rena sanningen, det gick han i god för. Jag för min del tror att det mycket väl kan vara sant, men det var nog mera suggestion än trolldom. Vad huvudpersonen hette kan göra detsamma. Han skulle emellertid åka till Norrköping för att handla, och bl.a. hade han en del vilt att sälja, för han var jägare. Bonden hade lovat att ta med lite vilt som torparen hade skjutit. Eftersom det hände så sent som kring 1880, kan det göra detsamma att nämna namnet på torparen. När han skulle lägga sina saker på lasset, hade han mer än bonden. Därav följde, att bonden blev arg. Han släppte sig, och torparen förstod mycket väl, vad det betydde. Bonden ville skämma hans bössa. Och det lyckades honom också. När torparen skulle skjuta ett skott, blev han så velig, att han inte kunde få sikte på nånting, eller om det var bössan som krånglade.
Häxeri och kloka
Den där gubben, som bodde i den där gårn här inte före Johannes Olsson, han trodde då så fullt å fast på trolldom. De va e ko, som vart sjuk för'en, å då påstog han, att de va gumma i granngårn, som hadde gitt'na skötet. Han sa, att han hadde hittat mänskoben i båset. Å sen sa di, att han hadde vatt sta å sökt e gumma, som bodde ve Mantorps station. De va e sån där trollkäring de. Å han hadde hatt de där benet mä sej te gumma. Å ho to benet å gick bakom döra mä'et å sa: »Nu ska du säja, va du ä för ben!» Å då svara benet: »Ett människoben!» Å sen sa gumma te honom, att han skulle hugga huvet å en kalv, å de skulle han gräva ner i golvet unner kona.
En hundraårings minnen
Jag hörde också ett annat sätt att stjäla andras mjölk. Min man låg på Vadstena lasarett ett helt år. Vid den tiden bodde vi på Norra Freberga i Motala, och jag gick den omkring tre mil långa vägen till Vadstena en gång i månaden. En gång gick jag vilse på hemvägen utan att märka något, förrän jag hade kommit ända till Högby kyrka. Där fick jag sällskap med en gumma, och vi pratade om lite av varje. Hon gav mig ett råd: Om I vill ha lite mer mjölk, sa hon, så kan I ta e lita gran å barke. Den mjölkskvätt som I har ska I sile genom kvisthålera i barken. Usch vali, tänkte jag, det var ju inget annat än trolldom. Kvisthålera i barken skulle väl föreställa spenar på något slags trollko. Och varifrån skulle mjölken komma? Naturligtvis från andras byttor och djur. Nej, aldrig har jag behövt göra något otäckt som jag har behövt ångra. Vi är inte ensamma, vi människor. Det finns en som håller reda på vad vi gör, och om det också är ont om allt vad vi behöver, gör vi klokt i att lita mer på Honom än på mjölkharar och trollkor.