Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Gasten
Det var några kvinnor och en man, som skulle fara från Grundskären till Mollösund. Men de tvingades att lägga till vid Mollön. Där stod en fiskbod, som damerna gick in i och de hade en stor hund, som fick ligga och värma dem, medan mannen gick för att skaf- fa hjälp genom att ropa tvärs över till samhället. Men befolkningen där trodde, att det var gasten och kom inte dit. Mannen ropade sitt namn och försök- te på allt sätt visa, att han inte var gast, men han fick stå där ett par timmar eller så och blev nästan förfrusen, innan ett par modiga fiskare eller kanske mindre vidskepliga fiskare kom och räddade dem ur nöden. Det är möjligt, att någon dött just på den platsen, där han stod och skrek och att de nu trodde, att det var hans ande, som visade sig. Denna / händelse har jag hört av dem, som var med i båten från Grundskären.
Gastkramad
Om någon kände sig plötsligt illamående utan att det var något annat symptom på någon bestämd sjukdom, så sa man, att han var gastkramad. Då hade han kommit ut för gasten. Man blev bra, om man gick genom en härva hör (lin) tre gånger och samtidigt drog en kniv genom munnen mellan tänderna och spottade tre gånger, en gång för varje drag.
Begravning
Allt efter som gästerna kommer får de i tur och ordning ett glas vin och karameller. När de druckit, sätter de ifrån sig glaset. Alla får komma, som är med på kyrkogården. Detta är på Käringön.
Djävulen
Det var en som hette Bårsett. Han kom farandes i släde en gång och fick sällskap med en. Han bjöd honom på tobak. Och han tog det mesta av flätan. Han somna till och då han vakna satt han på en sten vid vägen. Det var den stygge han hade haft som sällskap. Bårsett var från Bokenäs, Eriksbergstrakten.
Svartkonst
Det var en gumma hemma. Hon kunde spå i kort. Hon hette Lina. Det var en som varit på auktion och köpt en järngrep. Det var för inte så farligt många år sen. Grepen var bra och han hade betalt bra. Så satte han den ifrån sig. När han skulle ta den igen, fick han inte reda på den. Han leta igenom så möe han kunde, men till sist fick han gå hem. Hemma gjorde man narr av honom. Så sa han: "Ska jag inte gå till Lina! Och gripa ska fram!" Han gick, för det var inte långt, en kvarts gång eller så. "Kan ni ta fram min gripa?" sa han. "Vi ska se," svarade Lina. Så la hon korten på bordet. Sen sa hon: "Nu går du direkt ner till auktionsstället och in i ladugården och så upp i fähusränne (på vinden) och där går du fram i det västra (tror jag det var) hörnet och känner ner genom / halmen. Där står grepa. Det första du får tag i är skaftet." Han gick som hon sagt och fann grepa. "Du skall gå i kväll, för i mörr är hon därifrån," hade Lina sagt. Det var snattaktigt folk som gömt den där. De hade tänkt komma och hämta den när det blivit mörkt. En kusin talade om det för mig, så det är nog sanning. Det har hänt i mina dar. Gumman var från Bokenäs.
Präster och kyrkoväsende.
Prästerna bar opp sin lön på offerdagarna. Det var fyra per år. Det var före 1870-80. Man gick fram och la i en skål. På Käringön var det 400 innevånare då, och storsjöfiskare. Visse långor på varje båt, 3 à 5, skulle prästen ha. Han bered- de sig fisken sen till spillånga. Man gav präs- ten de störste långorna. Sedan kallade man stora långor för prästelångor. Rocker hade han också, 100 per varje båt. Man märkte fisken i stjärtfenan och gav prästen det, när man kom hem. En komminister kunde få en skamlig inkomst när befolkningen växte. Han kunde ha en 8- 9 tusen om året. "Litet till mig men mest till klockaren", sa prästen (då han tiggde för egen räkning)
Födelse och dop
På Käringön kunde de ha upp till 12 fadd- rar. Den, som var fadder, skulle offra till präs- ten och ju fler de var, ju mer fick han. Det ingick i hanses lön. 4 faddrar var det högsta antalet på Gravarne. En fadder skulle vara nå- gorlunda medelålders och ordentlig. Gudmor hade man också. Man hade kalas efter dopet, som kallades barsöl.
Vattenväsen i kvinnogestalt
Dom sa’ förr, att när det blev styggt vär, kom sjöfrua upp ur sjön. När hon kom upp visste de vädret. Jag har aldrig sett nån sjöfru, men dom som for på sjön så’a. Det feck vära djupt, där sjö- frua var. Hon bodde nere i sjön. Det var en vanlig fru, ett riktigt menske.
Vattenväsen
I forna tider va folk såna så di trodde på allt möj- ligt och hörde di nått rop från sjön, så troddi di, att de va döda, som ropa, Och så va de mä sjöfröken också.
Spökeri.
Här var en stuga, som de inte kunde sova i och där var tångtak på. Och där dåna och levde i taket, så till och med främmande folk kunde inte sova. Så tog de bort taket och då hitta de ett människoben i, och det är klart, att benet hade kommit från drängen i huset.
Bröllop
En brud skulle inte klädas på ett ställe, där hon måste gå ned för en trappa utan hon skulle få gå uppför en trappa i stället. Annars skulle det väl "gå utför" med henne, trodde man. Det hörde jag i Uddevalla en gång.
Offerkastar.
Herr Krok hade sig icke bekant, att det inom Uddevalla stads område finns eller har funnits några offerkastar. Upptecknaren själv kan emellertid omtala en offerkast, som jag fick kännedom om för ett par år sedan, då jag arkeologiskt rekog- noscerade Uddevalla stads obebyggda område. Strax norr om Uddevalla S J:s station ligger Underås barnhem på en mindre bergshöjd. På västsidan av denna bergshöjd finns det en s. k. jättegryta. För några år sedan blev denna jättegryta upprensad av någon person, som därvid fann en massa koppar- och silvermynt, vilka med största sannolikhet offrats i jättegrytan. Jag har försökt att efter- forska såväl, vem det var, som rensade upp jättegrytan, som vart mynten tagit vägen, men tyvärr förgäves. Hade det bara gått att driva upp ett par av mynten, så hade man ju fått saken något så när tidsbestämd.