Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider
Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider Jul - hur härligt klingar ej det ordet. Ingen tid på året är känslosträngarne så vibrerande ingen gång är samhörigheten och medkänslan för sin nödlidande nästa större än under julhögtiden. Längtan till hembyggden är större då än eljest. Förhärskande är önskan att få fira julen i hemmet. De fattigas sträfvan går ut på att då, för en gångs skull få föra en mensklig tillvaro. Barnen motser fröjdefullt julen med dess fester och lekar. De äldres tankar går då gerna - om än vemodsfullt till- baka till deras egen ungdomstid med ljusa minnen från flydda och ofta lyckligare tider. Det stora löftet "frid på jorden" tränger sig då in i allas sinnen. Julen är en hvilans och fridens tid med arbetshvila och tankar på något högre som skänker frid i hemmen / och ro i sinnena äfven för sargade själar. Mycket af våra förfäders sed, tro och föreställningar vid julfirandet har tyvärr gått förlorat för oss. Den gamla bondekulturen är i utdöende, säkert beroende på att allt som haft samband med ordet bonde har haft dålig klang. Mången bonde har varit nog enfaldig att ej vidkännas hvad han är. Ingen behöfver blygas för att han kallas bonde namnet är som bekant uppkommet af ordet boende = bofast man och ingen lösdrifvare. Ända från den gråa forntiden skilde börd och sam- hällställning öfverklass och bonde åt, men ett var gemen- samt för dem nämligen tro, sed och bruk tills det långt inpå 1700 talet gick isär. Således är den gamla bondekulturen rester af öfverklassens kultur som bonden med sitt sega fasthållande af det gamla uppbevarat åt efterverlden. Vill härmed anteckna mina hågkomster från midten af 1800 talet samt hvad de gamla berättat rörande julfirandet å Tjörn med omnejd från flydda tider. / Ganska tidigt på året tänkte man på julbordet genom pålägg af julgrisen. Bruket af fläsk stammar från hedenhös då det ofrades till fruktbarhetens Gud Frej för godt år 1). Denna Gudaspis (i Valhall) tycks intet prester och munkar kunnat undvara eljest hade det nog fått dela samma öde som hästköttet. I god tid på hösten tänktes på julkärfven hälst "kornig" [kornig? Ja, ty man tog ofta en kornkärve, då havre ej ansågs fint.] för sparfvarne. Vidare malt till julölet från 1-4 tunnor alltefter hushållens storlek, men det skulle också räcka till nästa jul. Hvarje hushåll maltade sjelf sitt malt men alla hade intet "kölna" *) men i hvarje större by fanns en dylik der maltet torkades. Vid bryggden förekom vissa försiktighetsmått. Ej fick någon komma in som ansågs ha "ondt öga" såg denna på arbetet misslyckades jäsningen. I äldre tid skars krin dricktunnan med en knif, dricka tappades öfver knifseggen hälst korsvis. Korsning ansågs 1) se Norges Bönder sid 133. *) Kölna Keltiskt ursprung / högst nödvändigt sålunda korsades öfver bröd, kött, fläsk och den kokande grytan för att intet trollen skulle ha makt att taga något. Seden att knäcka bröd korsvis är sannolikt uppkommet af denna tro ty knackebröd kunde ej trollen taga från menniskorna. Till belysning af denna tro anföres följande sägen En julafton gick en bonde förbi Vällarebergen i Myckleby socken å Orost och fick då se berget liksom upplyftat och dess skimrande salar starkt upplysta. Kring julbordet satt hela trollfamiljen och trollmor ser- verade och de glubska småtrollen slukade allt som fram- sattes. Trollfar satt i högsätet och berättade att denna dricka har ja taget i den gården brödet i den fläsket i den och köttet i den gården o.s.v. mer vågade bonden ej höra på, satte i väg innan trollen fick syn på honom. Ett brottstycke ur en annan sägen pekar äfven på samma föreställning. I ett berg på Lafön i Morlanda socken å Orost hade ett troll sitt tillhåll. / Strax invid bodde en bonde hvars äldsta dotter stod på vänskaplig fot med bergagubben och var också den enda i huset som förmådde se trollen. En julafton hördes in- från i bondens stuga ett stort buller utanför väggen. Dagen efter träffades bondtösen och bergatrollet som frågade hörde du bullret i går kväll? Ja men hvad var det? Jo, det var jag som stötte ned en gärdesgård och blef ledsen öfver att jag oroade eder. Hon frågade då hvad skulle du ute att göra julafton? Jag var ute att skaffa mat till de mina. Nå sade hon då du är ute och går hvarför tittar du intet in till oss. Nej sade han i lefver så enigt i edert hus så der har ja intet makt att gå in och taga något från eder. Sentensen är att enighet råder i huset är allting drygt och behöves ej korsas öfver maten för hvarken troll eller annat otyg. Stockelden på arnen utgorde under hedentid stugans belysning längre fram kom i skogsbygden torrvedstickan och vid kusten såsom å Tjörn tranlampan med säkerhet i bruk / här från början af 1500 talet till inpå 1860 talet. Genom kristendomens införande blef vaxljus i kyrkorna kända folket härmade det och vid högtidliga tillfällen såsom jul stöpte dessa sina talgljus. Julljusen var både 3 och 5 armade i välsituerade hem doppades dessa till sist i vax för de ej skulle rinna bort. I god tid före jul var slakt, bryggd, bak, vedhuggning och städning m. m. undanstökat och i ett välordnat hem återstod ej mycket att göra utom "julnegens" uppsättande, ladugårdens uppsnyggning. Julafton skulle äfven djuren ha kalas rikligt och godt hö. I äldre tid säges det stänktes drick eller julöl delvis äfven bränvin öfver höet och för hvarje djur som fodrades sades då "Ät och drick, lef och trifs för i da är det juleafta". Det gälde att raska på med "syslorna" julafton ty det hette att den som först blef färdig julafton fick först gjordt vårarbetet nästa vår. Den som blef långt efter med vårarbetet kallades "sölekock" och ingen ville heta det. / Till ett godt julbord hörde utom den obligatoriska osten och gröten, hvetebröd kött, fläsk, korf och fisk antingen färsk eller saltlånga med senapsås (lutfisken hör intet hemma här) samt julöl och bränvin, hvilket alla utom barnen skulle afprofva, men den som ej tyckte om bränvin hade rätt att spruta det på golfvet eller som det hette "spotta ut det" deraf ordspråket om drinkaren "han spottar intet i glaset" Skrifbröd förekommer ej nu de gamla ansåg det för en läckerhet och bakningen tillgick på följande. Först baktes och stektes en mycket tunn kaka så kallad tunnbröd (äfven lef) En tjock smet af fint hvetemjöl och mjölk någon gång tillsatt med socker och grädde ströks öfver brödet och fördelades med en s.k. sågtandat skrif gjord af näfver om 10-15 centimeters läng sattes derefter i ugnen för att gräddas begge sidor fick lika behand- ling. Detta förnyades 2-3 gånger och kallades derefter 2 och 3 skrifvad äfven 7 skrifvad nämnes och var då en rätt försvarlig tjock kaka. Vi måltiden tändes julljusen. Gamla och unga / samt tjänstefolk åt vid samma bord. Efter mål- tiden lästes en bön och sjöngs en psalm innan man gick i bädd. Med tanke på de döda stod julmaten orörd under julnatten och på en del ställen framsattes tallrik knif och sked samt stol som stod tom under måltiden och ej rubbas under natten allt för de dödas räkning. Som en målande bild af tron på besök af de döda un- der julnatten anföres att på gården Västra Röd i Valla socken bodde för cirka 100 år sedan en god och barmhertig änka till henne kom en julafton en fattig kvinna som sak- nade både hus och hem och bad om smulor till sitt julbord denna inbjöds af änkan att fira julen hos henne hvilket med tacksamhet antogs. Vid midnatt då alla i huset sof utom den fattiga kvinnan som låg och läste sina böner och nedkallade Guds välsignelse öfver den gifmilda värdinnan och hennes hus. Då fick denan höra dörren öppnas och någon gick fram till bordet och tände ljus hon såg då att det var tvänne män änkans afledne man hvilken inbjudet en gäst äfven den från / de dödas rike men denne kände hon intet. De döda satte sig till bords åt och drack fylde supbägarne med bränvin och skålade. Derefter läste den forne husbonden en text och sjöng en psalm. Då de gick från bordet syntes det som f.d. mannen såg vemodsfullt åt sängen der hans förra hustru sof de "rättfärdiges sömn" liksom dermed uttryckt en varm säng var behagligare än den kalla grafven. När bettlerskan berättade sin syn tviflade en del derpå och beskyltes för att ha taget för mycket till bästa. "Nej" sade hon "je lå lys lefvannes vagen å såt (såg det) å att de ä dagsens sanning de kan je ta nattvarden på". Under julen iaktagas vissa förebud, såsom nyste den äldste vid bordet julafton dog den yngste och nyste den yngste dog den äldste innan nästa jul. Sak samma om någon nyfiken granne såg (osedd) utifrån in genom fönsträd när husfolket satt till bords var der då någon som snart dog syntes denne hufvudlös. / Första gång på året man såg nyårsnyet = nymåne gick man ut och såg rätt på månen och höll en psalmbok bakom ryggen och lät den falla upp, kom likpsalm = begrafningspsalm upp bådade det döden och vigselpsalm äktenskap under året o.s.v. Om de dödas julotta går en sägen här att för lång tid sedan innan klockan var känd som tidmätare och endast tuppen på sin pinne angaf med sitt galande hvad tiden led, var det en änka som varet gift 2 gånger som ämnade sig till julottan. Vaknade om natten klädde sig och gaf sig i väg. Kommen ett stycke från kyrkan, såg hon den starkt upplyst. Troende sig sent ute raskade hon på gick in längst bakom och såg kyrkan fullsatt och presten stod för altaret alltsammans upplyst af ett magiskt sken. Hon satte sig i en bänk lutade sig ned med en kort bön. När hon såg upp förundrade hon sig öfver att allt var så tyst fick då se sina begge döda män resa sig ur bänkarne / och komma till henne. I häpenheten såg hon då till sidan och får se en grannhustru med hvilken hon varet god vän äfven denna död kort förut äfven denna komma till henne och hviskade i den lefvandes öra "skynda dig ut och häng hufvudduken löst öfver axlarne" hon lydde rådet och kommen till dörren var det som tusen händer grep efter henne. Hon undkom lämnande duken (schalen) i sticket hvilken hon såg de döda ref i "räcklingar" (trasor). Förlamat af skräck sjönk hon ned vid "rista" (kyrkogårdsporten). Kom sen till medvetande, såg kyrk- upplysningen borta och nu förstod att hon varet på de dödas julotta dit ingen lefvande menniska har tillträde. Kraflade sig hem och gick aldrig mer till ottesång. "Ottesang" [ottesång vill jag minnas står i Karl XI kyrkolag] är af gammalt ursprung af okänd an- ledning kom det ur bruk och först in i vår tid blef den rätt vanlig i landsbygdens kyrkor men minnet af detta slags kyrkfirande hängde länge i ty de gamla berättade att om möjligt kl. 3 juldagsmorgon stod en af husfolket upp och serverade de öfriga / af julmaten hvilka sittande i sina bäddar njöto af välfägnaden och lade sig derefter till hvila ja kanske derefter tog sig en "tupplur". Djuren skulle äfven ha "ottefoder" utom en rik hö- gifva skulle dessa ha af julmaten rester från julafton. De som hade nissar (tomtar) i sin tjenst måste äfven tänka på dem julafton med gröt och en "smörklick" midt i grötfatet och utsatt i fähuset. Ingen vågade trottsa dem ty man visste att nissar voro ett snarstucket pack och förargade man dem blef det ofärd öfver husbondens djur eller annan egendom. Så berättas att på gården Rörvik i Valla socken Tjörn bodde en rik bonde under förra hälften af 1600 talet vid namn Tolle Arnesson 2) som höll sig med en dylik tjensteande hans husfolk hade satt ut gröt men då nissen ej såg smör i gröten blef han vred och i harmen bröt han nacken af en å bondens kor. När ilskan lagt sig åt han upp gröten och fick så se att smöret låg på botten i grötfatet. Ångerfullt grubblade nissen öfver hur han skulle kunna bota skadan. Ja han hade sett 2) Tolle Arnesson hade 1/2 mtl Tångeröd i pant f.d. ägarne kunde ej återlösa det öfverlämnade Tångeröd 1651 till Tomas Dyre och Margareta Hvitfeldt se åtkomstbrefven å Landsarkivet / att i granngården Lind fanns en likadan ko den tog nissen och förde till Rörvik och sen släpade han den döda kon till Lind och lade i den förras bös. Härmed var allt godt och väl men om hösten när säden var inbergat och kreaturen släpptes i bete längtade kon till Lind och sen fick nissen fullt upp att göra med att mota kon. Man såg då intet nissen men sten och jord yrde i luften när han tvingade kon att stanna å Rörviks ägor. Juldagen borde alla stanna i hemmet ingen borde [äfven ej koka mat juldag i äldre tid] hvarken aflägga eller mottaga besök dock fick ej Gudstjensten försummas. Spillningen fick ej föras ur ladugården juldagen deraf blef otur. På vissa håll samlade ungdomen sig före dager annandagen och rengjorde grannarnes la- dugårdar gömde sig derefter öfverlämnade åt ladugårds ägaren att gissa hvem som gjordt arbetet. Å andra håll gick ungdomarne till ägarens stugofönster och räckte upp skoflar och kvastar till tecken att mättning kräfdes i form af "traktering" framför allt bränvin. Å ett ställe kom dessa till en snål bonde / denne grälade på ungdomarne och mente arbetet kunde jag gjordt sjelf. I harm deröfver gick dessa till fähuset några ställde sig innan för och andra utanför fähus gluggen och lämpade in så mycket gjödsel i fähuset att dervarande djur knappt knude röra sig. Om julen gicks med julbocken som det kallades på folk- språket. Ett sällskap af pojkar gick då från hus till hus en af dem var utklädd till julbock på det sätt han gick framstupa stödd på en staf ett skynke eller filt var kastat öfver ryggen ett uppstoppat bockhufvud med försvarliga horn stack fram med konstgjordt skägg och en pung under hakan. Den förklädde stötte i golfvet med sin staf drog i ett snöre hvarvid bockens gap öppnades en röd klut föreställande tunga räcktes ut och ropade "bää" pengar i mitt skägg". De dervid hopsalmade pengarne fästades upp af sällskapet. Halm på golvet är af gammalt ursprung och bibehållet sig här såsom julhalm kan ses af / att ett af våra äldsta eddakväden "Rikstula" från Harald hårfagers tid 3) således vikingatiden hvari säges att "dörren till höfdingens sal stod öppen och halm var bredd på golfvet" (dåtidens stugogolf var af stampat jord) och sannolikt är vår julhalm en kvarlefva från denna tid. Denna sed fort- lefde här till inpå 1850 talet då brandstodsbolagets stad- gar lade hinder i vägen men julhalm begagnades i smyg tils på 1860 och 70 talet. Från min egen barndomstid mins jag att efter hemkonsten från kyrkan och middagen var undanstökat läste far juldagtexten ur postillan innan vi barn fick lof att ta in julhalmen. Ehuru far läste både fort och säkert blef väntan oss lång och vi tänkte just inga fromma tankar öfver för- fattaren som gjordt julpredikan onödigt långt och det dröjde intet länge derefter innan julhalmen kom in der vi opåtalt fick leka hur vi ville. Bland jullekar kan nämnas "ta jultyppan" en tingest gjord af halm stäldt på 3 ben och högst 1/2 meter hög 3) S. Bugge Norrona fornkvädi sid 141. och Albert Janssen Norges bönder sid 50. / som stäldes bakom huvudet på den lekande som låg på ryggen och kastade benen öfver hufvudet och tog jultyppan med fötterna och slände den åt motsatt håll. "Dra rot" = dra kafle tillgick så att tvänne personer satte sig på halmen med fötterna mot hvarandra lade en kafle tvärsöfver mellan begges fötter derpå fattade begge i kaflen och försökte så dra upp hvarandra. Den som då hade största kroppstyngden hade gifvetvis fördelen på sin sida men genom smidighet och beräkning kunde äfven motståndaren bli den vinnande. "Sy kongens stöflar" en lek som tillgick på det sättet tvänne gossar satte sig i halmen med benen mot hvarandra derpå bands begges högra fötter i hop vid ankeln. Derefter togs 2:ne strån eller korta stickor som kastades i kors under utrop i corus "sy kongens stöflar", "sy kongens stöflar" hvar är kongen nu" Vanligtvis uppgafs då en plats ett stycke från huset och fortsattes dermed, kom på gården och sist i dörren då gälde att dra sin motståndare till dörren och den andra att hålla igen. Hvad mening som låg deri / har ledsamt nog fallet i glömska. Urgammal är icke leken man vet ju från hvilken tid ordet stöfvel är uppkommet = af latinet ist stevelent. En jullek som i Sörmland fått namn af "bryta stubbe" och i Västergötland "krokhas" kallas här för "hugga rumpekrok" Leken tillgick på det sätt att tvänne pojkar lade sig på rygg bredvid hvarandra "skafföttes" med hufvudet vid hvarandras höfter och genom ett hastigt grepp med benen försökte kasta hvarandra öfver rygg. Leken var ej så farlig för nacken som det troddes ingen tog skada deraf kanske beroende af att ungdomen har böjligare nackar än de äldre ty enligt ordspråket har "gamla bockar styfva nackar". Att ro till Tyskland var äfven en omtyckt jullek och tillgick så att tvänne pojkar lade sig på rygg "skafföttes" med höger sida ihop försedda med hvar sin halmstropp (dagg) turvis kastades benen upp och slog motståndaren i ändan med daggen. Elaka personer flätade en sten / eller jernbit i ändan af daggen för att motståndaren skulle ge upp rop af smärta men sådant förekom icke inom syskonkretsen. På somliga ställen togs julhalm in julaftonen och barnen låg deri öfver natten i syskonsäng. Var det släktkalas med jul och dessa blef nattgäster sof äfven deras barn i julhalmen och i syskonbädd med husets barn. Var julhalmen utsliten som ofta hände måste ny halm tas in. (slut) Rörande trettondagstjernan, stjerngossar, de 3 vise männen Herodes samt Judas med pungen och Josef med yxa på axeln skall bygga båtar m.m. dertill är mitt materiel ännu för ofullständigt men skall återkomma dermed så fort ske kan. Det synes bli det intressantaste kapittlet i julfirandet kanske det mest för mig har nyhetens behag. Upptecknad af Olaus Olsson Bräcke pr. Hjälteby / Tillägg. 1. I hvardagslag begagnades ett slags klena ljus som kallades sueger (sveger) - månne ordet uppkommet af suessa = slänga omkring sprin- ga hit och dit. Vid ljusstöpning doppades svegerna några gånger i den smälta talgen till dessa erhöll groflek som ett pennskaft. 2. Bland barnens julfröjder var äfven "julhögen", som bestod af små kakor af råg, hvete, sk vört samt serupsbröd jemte från bagerierna inköpta "flätkakor" hvilka lades i en hög. kunde dertill läggas en julost i miniatyrform var julhögen färdig. Barnen täflade om att såväl få största julhögen som om att gömma den längst sällan förbrukades julhögsbrödet förän efter julhögtidens slut. En nu lefvande kvinna i Klöfvedals socken berättade att hon som barn gömdt af julhögsbrödet till sk kallad plomat d.v.s. första gång på våren plogen sattes i åkern (- se anteckningar derom förut)
Sägner
Sägner Bortbytt. Vid ett barndop när dopföljet reste till kyrkan och då dessa körde öfver en bro hördes en röst dernedifrån som sade "Tillkapp Tillkapp hvar skall du hän fare" Gudmodern hörde barnet som skulle döpas svara. "Jag skall mig till kyrkan drage För att hellge ande tage." Då förstod gudmodern = den som förde barnet till dopet att det var en trollunge hon förde till dops steg af åkdonet och räkte barnet under bron och sade till de der boende trollen nu är du så god att du lämnar oss tillbaka vårt rätta barn och här har du din unge. Och glada reste de till dopet med det rätta barnet. Bortbytt. Det var i slåttertiden brådtom var det i bygden. På en bondgård skulle höet köras in i ladan, Husmodern var död och det ålåg pigan att skjöta hushållet rulla bort höet i ladan samt vårda och se om barnet i vaggan. Öfveransträngd satte hon sig att gråta och sade här sliter jag mig förderfvat och du din lea unge pinas ihjäl mig led och grinig är du i flera år har jag vårda dig rikligt med mat har du fått och ändå blir du intet större än du är, du växer ju intet som andra barn. Då sade barnet i vaggan om du blott vill tiga och intet tala om det så skall jag hjelpa dig. steg derpå ur vaggan och drog 2ne spett ur knävecken fick derefter full kroppstorlek och blef längre än annat folk gick derefter till ladan och gjorde arbete för tre dock osedd af alla utom pigan. När höet var inkörd satte han spetten i knävecken blef då liten och lade sig i vaggan igen. Nu gälde det att få ungen att tala så andra hörde det sjelf ville hon ej rygga sitt ord. Hon gick då till en klok gubbe som lärde henne att du skall koka gröt om högst i half kanna rymd slå (tåm) så den i det största fat du kan få fatt i och sätt så många skedar deri som får plats. Skrattande sade då barnungen mycket har ja sett i mina dar men aldrig har jag sett / så liten mat till så många ätare. Nu tvingades han att tala om hvar han var ifrån trollen måste derefter göra utbyte och bondfolket återfick sitt rätta barn. O.b.s. en mellansatts för än hon gick till den kloka gubben rättats är nog utesluta förfrågningen hos den kloka. Pigan frågade trollungen "hur länge skall du ligga här i vagga? Jo! sade ungen tills matmor sätter ut nycklarne för bröd. En dag skrek ungen efter bröd då svarade gamla beste- mor i huset Jag har intet bröd har måst lämna nycklarne då sade ungen "de har ingen hund lärt dig" derefter kommer gröthistorien. Tjuvmjölkning. På en härregård tjufmjölkades ofta en ko om natten när dessa gick på bete. Koägaren jemte 2ne drängar lade sig på vakt och fick då se en af sina underhafvande en fattig enka mjölka en af hans kor och när hon mjölkat kon knäppte hon händerna och bad. Gud välsigne både mjölka och kua och både herrn och frua för den som stjäl te han tränger så gör hant te han hänger. Herrn som ägde kon blef rörd gick så fram och skänkte henne kon. (Obs nysande budens nysning se Troels Lund IV sid 230)
Blekåsmordet
Blekåsmordet På Warekil bodde i slutet af 1700 talet en bonde som hette Pär Olson (f. 1759) med vedernamnet Pär Langerilår. Pär var sådan till sin läggning att när hans grannar om morgonen vaknade, så ägde Pär vad de saknade. Pär var mycket vidskepling och trodde på jättar och troll, och detta hade hans grannar reda på, en natt när Pär var till Warekilsnäs, så stälde sig två grannar i bergen nedanför Warekils Skolhus, (en på var sida om vägen) när Pär på natten var på väg hem med sitt byte och kommen till den plats där de två grannarna fattat posto, så ropade den ene till den andre, broder min, låna mig stora kittelen din, den andre svarade vad skall du med kittelen min, jo svarades i det andra berget, i den skall jag koka Pär Langerilår som inte är inne en natt varken höst eller vår. Efter den natten fick Pärs grannar behålla sin lösegendom. Pär hade åtminstone 3 söner. Johannes f. 1806 han var morfar till Karl Olson och hans systrar i Bartstugan. Olaus Person i Warekil f. 1814. Elias Person i Warekil f. 1808. Samt dottern Britta Maja f. 1810. Elias Person var g. med Elsa Olsdotter från / Norra Hjälmvik. (Sup-Elsa f. 1812) Elias Person och hans hustru ägde 1/32 mant Warekil och 1/8 mant. N. Hjälmvik, men brodern Olaus Person i Warekil lyckades på ett smartness sätt frånnarra Elias hans egendom. Elias med hustru och sju små barn flyttade då in i en liten stuga belägen bakom där Skräddare Fredrick Torberntson bodde, stugan bestod af tre väggar af trä och det branta berget utgorde fjärde vägg. En dag år 1853 när Elias gick och plöjde blef han öfverfallen af tvänne bröder. Olof Anderson (f. 1825) med vedernamnen Olle Höjland, Arestanten, Spanträsnäsa och hans broder Abraham (f. 1828) med vedernamnet Stege-Abraham. De voro söner till Anders Svenson i Kärra och bröder till Skepparn i Härlycke och Lars Nilsons hustru Annicka i Trollekärr. Nämda bröder bodde på Blekås. Olle Höjland tilldelade Elias ett yxhugg så kraftigt att yxan fastnade i kroppen, Elias sprang mot sitt hem hem kommen i närheten af stugan föll yxan till marken och samtidigt föll Elias ned död. Olle Höjland fick 10 års strafarbete, efter fängelsetiden år 1865 bor han på Blekås, h. h. Britta Maja var syster till Elias Person. Hur långt straff Stege-Abraham fick känner inte upptecknaren till. Mördarna blef på älldre dagar sålda på kommunen, Abraham slutade sina dagar hos gamle Leider på Kärra mark. / Händelsen har berättats af Elias Persons sonson Emil Olson Håleberg. Emil är son till Olle Sjöman Långelanda. Yxan varmed mordet förövades finnes ännu i behåll hos en annan sonson till Elias Person, Hugo Olson Röra Långelanda, men den är mycket nött, därför att när någon i trakten blef sjuk så uppsöktes den mördades son Olle Sjöman i Långelanda som då filade lite spån af yxan, spånen intogs som medesin för alla sjukdommar. Ängebacken d. 10/10 1950 Albert Berntson Håppas Dr. låter afskrifva händelsen på skrifmaskin Högaktningsfullt Albert Berntson Ängebacken
Tattare
Jag känner inte till att någon haft fast bostad i Kareby eller Torsby. Men tattarna kom svärmande över bygden. Det var en syndens plåga. Det var Rosarna som höll till ute på vägarna. Det var väl andra släkten också, men Rosarna brukade besöka stugor- na. De hade tält med sig, som de slog upp och bod- de i över nätterna. I min barndom brukade de ha nattkvarter i småstugorna. En del fattiga hem tog mot dem. Då fick de alltid något ätbart av tattarna. Men i allmänhet bar man avsky för dem. Någon bindande bestämmelse för socknens befolkning mot att hysa tat- tare och lösdrivare känner jag inte till. Men det skul- le vara en kunglig befallning om att tattare skul- le hålla sig från gårdarna. Det var därför som de mås- ta skaffa sig tält. / Tattare och skojare har de kallats. Hur de kallade sig själva, vet jag inte. Finnar var ett folk för sig. De var från Finland. Men det skulle bo finnar i Värmland. Och sådana kom ända till dessa trakter någon gång. Tattare kallades inte för finnar. Det bodde en båtsmansmora i Kareby. Hon fick se, att en sådan där finnkäring kom. Hon mötte henne i dörren. Finnkäringen bad att få ligga i stugan över natten. Det kunde hon inte få. När finnkäringen hade vänt ryggen och skulle gå, så kastade båtsmansmoran en skopa eldmörja efter hen- ne. "Jaså", sade finnkäringen, "du är sådan. Du skall aldrig kunna gå på dina ben mera. Och du skall föda dina barn med dina ben förlamade i din säng." Det hörs otroligt, men så var verkligheten. Finnarna var särskilt för att kunna trolla. Så var det inte med tattare. Något skulle de ju kun- na, men det var inte som finnarna. Finnarna kom inte i flock som tattarna. / Tattare har funnits så långt mina förfäder kunde min- nas. Att tattarna var släkt med zigenarna, var många av de gamla, som höll före. Men de kom aldrig i sam- ma flock. De var alltid var för sig. Somliga sade att det var sådana, som blivit gående på det viset och ingenting ville göra. Men ingen var säker på, vari- från de har kommit från början. Jag känner inte till att de blandats med befolkningen på trakten. Ingen ville ge sig i lag med en skojaretös eller skojare- pojk. Jag vet inte att tattarna gjorde någon särskild nytta. Sota kunde de. Bad man någon av männen att de skulle sota åt en, så gjorde de det. Men man undvek helst att anlita dem. Då fick man hela böket i stugan och hade svårt att bli av med dem. De sålde tvagor, klädeshängare, strykjärnsfötter, ta- gelborstar, hornkammar och sådant. De köpte ben, horn, tagel och #####. Tattarna tjänade pengar men de försörjde sig inte på det. I min hemtrakt fanns inga tattare, som var jordbruks- arbetare. / De ville inte göra ett ärligt dagsverke. De hade inte ro att stanna vid ett visst arbete. De skulle driva efter vägarna och i stugorna. Det var vanligt att kvinnor och barn kom in och tiggde. Först kom modern med de minsta på armen eller på ryggen och den därnäst. När hon hade varit inne litet, så kom de övriga barnen undan för undan. Så hade man hela svärmen i köket och omkring spisen, om det var ruskigt och kallt ute. Karlarna väntade ute på vägen eller drog sig sakta i förväg. Om kvin- nor och barn dröjde väl länge, så kom karlarna ock- så. Ibland bad de att de skulle få koka kaffe. Barnen hade inte mycket vett. Man fick se upp no- ga, för de kunde hitta på att se i både skåp och lådor. Endera började modern eller barnen att tigga. Bör- jade barnen så hände det att modern tystade på dem. Det gjorde hon för att ställa in sig. De tiggde bröd, blodpalt, sovel, ost, smör, ull, kläder. Modern bad att få något till den minsta eller till den och den av barnen - "de fattiga barnen". De kunde med sig. / Faster talade om att ett tattarfölje kom till henne och ville tjudra hästarna på ängen. "Det kan jag inte lova", sa- de hon, "utan det är bäst att ni tar era hästar och far." Då blev de så galna, att de slog henne så att hon ram- lade omkull. Sedan for de vidare. Ros kom in och farmor höll på att baka. Han vil- le ha reda på, var Rishammar låg. "Det behöver jag nog inte tala om, var Rishammar är", svarade farmor, "det vet du lika bra som jag." Då blev han så galen och tog. Då tog han ett vedträ och skulle slå henne. Hon fick ett slag också, men i detsamma kom farfar i dörren och frågade, vad det var fatt. Ros sprang ge- nast. Karlar var de så rädda för. Men träffade de fruntimmren ensamma inne, så levde de som de vil- le. Jag stod och tvättade en gång. Då kom en tattarkäring och frågade, om jag inte ville koka kaffe till dem. "Nej", sva- rade jag. "Ni har bättre tid att koka än jag." Då kom det en väldans flock. De skällde och var stygga i munnen. Men jag låtsades inte vara rädd och lät / dem hållas, till dess att de drog sina färde. Såg de, att man blev rädd, så blev de djärva. De brukade lova ut hämnd. Om tattare kom nära en häst och lyckades snärta till ho- nom med piskan, så kunde de ta kraften ifrån hästen. Sådant hörde jag talas om många gånger.
Fiske.
Det var trankokeri på var holme och udde i mitten på 1800-talet, när sillen gick till så väldigt. Jag arbetade i fabriken på Krogsholm på Lavön i Morlanda. Där var vi tretti man. Vi fick sill direkt från havet. Det var jakter, som fiskade på många ställen. De kastade var som helst och fick vaden full, t.o.m. bara 100-150 meter norr om fabriken, på Ellösfjorden. Sella levde i lucka å hoppa å pep. I fabri- ken var det stora kåmmer av tretumsplank, som var hop- skruvat med järnstänger. Det gick ångrör över och under kåmmerna, en hel förgrening. Fem "vaggar", tippvagnar fulla med sill körde de in och tippade i kåmmen, som var (av) en mans djuplek. Då den var full, satte de ångan på och kokade. Själve värmen kom underifrån. Det gick fyra mindre rör under. Det var trägaller över de små rören. Det fick koka / i tjugo minuter. Det började koka snart, för de hade lonkat upp vattnet, innan de hävde i sillen. Då ho va kokat, tappa de av vattnet. Det gick i sjön. Massan öste (de) vi upp i runda järnkorgar, som gick på hjul i trollar en bana längs med de åtta kåmmerna. Det var två pressar. Så drog vi korgen rätt under pressen och satte på vattentryck så den gick upp, och satte på korgen och så en pump som pumpa vat- ten fram till varje pres. Så när det pressades, rann fettet ur korgarna ner i en ränna, som gick till oljekokeriet. Där var flere kåmmar, för den skulle kokas och filtreras med luft - de pumpa luft i ner (ner = henne), så den blev ren d.v.s. så det inte var några småben (?). När den var ljum, hade de den på träfat. Blev ett fat läck, så fort hon (massan) stockna', reste de na på botten och tog ur fettet. Det var som smult, så vitt och grant sillafett. Blev den äldre och halvrut- ten, blev den stygg och gul. De gjorde margarin av sillfettet. Resten blev pressat hårt och torkades på turker, som de eldade under. De gick runt på hjul. Det var mycket brett med plater med rister i. De var bredare i en ände och kröp / ihop vid axeln. Ett vändejärn låg på platerna; vånnejärnet russla å snudde i sella. De som lossnat datt igenom och ner och blev liggande på golvet i turka. De fyrade med koks. Det purra och stekte, och efter som det stekte sila det ner och ner i botten på turka, tills det blev lämpligt torrt. Då körde vi ut det på lagerhuset och sikta't. Sen säc- kades det och vägdes, och säckarna lades i lager. Det användes till kreatursfoder eller konstgödsel, jag vet inte vilket. Det blev skeppat till England; det var ett engelskt bolag, som ägde fabriken. Och oljan gick till Frankrike, sa de. Det var inte något tungt arbete. Det var nattvakt och dagvakt. Vi hade ett halvt dygn vardera laget. Det blev någre igen, mens de andra gick in på bracka och spiste. De som arbetade på bryggor och i lagerhus, gick in alla på en gång. Vi bodde i bracka halva året, då sillen var så villig, att det lönade sig. Vi körte aldrig på sommaren; då var det ingen sill att få. Vi hade 2 kronor om dagen, och då fick vi hålla oss med maten själva. Vi hade lejt / en köksa och betalade henne själva. Vi var 20 man i var vakt och vi la 5 öre var och så var det lika många utearbe- tare, så hon fick (för) det mesta tre kronor om dagen. Hon hade systrar, som hjälpte henne att diska. Hon var dotter till förmans fru (inte till förmannen?). Hon fick en pojk på köpet. Jag var där i fyra år. En del arbetare var gifta men bodde långt ifrån, men de var hemma på Orust allesam- mans. De gick hem på lördagskvällarna. En del gjorde långvakt och fick fri lördag. Detta var på 1890-talet. I pressekaret var väldigt söligt av sillefett. Men det var väldigt hälsosamt att arbeta där; de blev så lätte å så friske. Kom de och var förkylda, så blev de färdie på ett dygn. Det var så dejligt att stå i den dampen, särskilt då sillen var färsk. Vi hade trätofflor och la brädlappar på sillen och stod på (dem). Jag var med och körde pres- sad sill från presshuset till torkerna. Det var "elevatrar" utanför väggen, som tog sillen. Det var en kupa för var ele- vater, som vi stannade vid med vagnen och lämpa sillen i / kupan, där hjulet gick runt med skoporna, och så släppte skoporna på taket - det var ett välvt tak av sten på tor- kerna med ett hål, som silla datt ner igenom, då skopan släppte sillen och ner på hjulet, som gick runt. Jag var vid fyrn också, i pannrummet var det vanlig fyrkol (vanligt stenkol). Koks hade vi till torkerna, för den ger stadigare värme, gaskoks. Flammorna gick tillsam- mans mitt i torka. Vi skyffla ihop med träraka i en hög vid dörren - det var en dörr av järn på vardera sidan. Så var där en ute, som satte en trillebör (skottkärra) ackurat fram- för, och vi var två som lässte den. Det var fyra torker, och vi var två till (att) köra ut, en på var av de två turkerna. Det blev slut på sillperioden; det var silla, som sluta. Då reste jag till Norge och arbetade på en såg, sen till pap- persfabriken i Sarpsborg. Sen förfärdigade jag mursten och taktegel. Där tjänte jag på verket 5-6 kronor i slutet på 1890- talet. Jag var i Norge i 20 år, 1897-1917.
Folktro om sjukdomar.
De som äro födda kl. 12 på natten få förmågan att se spöken; de kunna "se i syne". På ett ställe i Torsby, som heter Skymmet, fanns på 1870-talet en liten pojke, som var van- skapt. Barnets föräldrar ansågo att barnet blivit bortbytt av trollen, som bodde i Ulveberget. Man skulle inte tillåta någon främmande per- son att se barnet innan det var döpt, d.v.s. barnets kropp, ty då kunde barnet få någon sjukdom. En kvinna kom en dag till ett ställe där man fått en baby. Hon frågade om / hon inte kunde få se barnet. Men det ville inte barnets moder, som dock blev arg över grannkvinnans be- gäran och hon tog därför upp barnet och visade barnets "ända" för grannkvinnan och sade: "Se pån här!" En kvinna skulle ej tvätta tak då hon var havan- de, ty då skulle barnet bli vindögt. Då en kvinna gick till prästen med ett barn för att få detta döpt, fick hon inte "kasta vatten" från den stund hon tog barnet från modern och tills hon kommit hem igen med barnet. På ett ställe här i trakten var det bröllop och man hade köpt några raketer, som man skulle fyra av på kvällen. En av kvinnorna, som var med på bröllopet, var havande och hon blev av några andra varnad för att se på då man tände fyr- verkeriet; hon kunde "väcka te" och då kunde barnet få ett födelsedagsmärke på den plats på / kroppen, som modern tagit i med handen i för- skråckelsen. Men kvinnan ville gärna se på fyr- verkeriet och därför sa hon till de andra som sökte få henne att gå in: "Jag gör så: "och så fattade hon ett bastant tag med båda händerna i låren nära ryggslutet. Troligen blev hon rädd då fyrver- keriet brann av ty barnet blev född med en stor röd fläck just på den plats där hon hållit ena handen. Den röda fläcken försvann aldrig. En dag satt en kvinna från Torsby i Trädgårds- föreningen i Göteborg. På en bänk bredvid henne satt en annan kvinna, som hade en stor svulst i pannan. Kvinnan från Torsby tänkte: "Usch, tänk om jag hade haft något sådant!" Hon tog sig omed- vetet i pannan och på samma gång gick de "e grysing" genom henne. Kort tid därefter fick hon en liten flicka och detta barnet hade då en svulst i nedre delen av hårfästet, nära pannan. Modern gick till en läkare i Göteborg och bad honom om råd. / Hon berättade därvid att hon ofta drömde att flickans svulst gick sönder och att blodet sprutade upp i taket. Doktorn sade, att han skulle ta bort svuls- ten, då barnet blivit minst ett år, men tills dess skulle modern ha lite fnöske och alunlösning på en stol bredvid bädden och badda svulsten med detta allt emellanåt. Hon gjorde detta, men då det inte såg ut att hjälpa något och hon inte gärna ville uppsöka läkaren igen, så beslöt hon använda det gamla bote- medlet medelst handpåläggning. I Röd i Harestad hade en liten pojke drunknat i en damm. Hon gick dit med flickan och lät den döde gossen vidröra svulsten. Om en tid började svulsten gå bort och försvann slutligen helt och hållet. Man ansåg att svulsten försvann i samma mån som gossens lik förmultnade. Flickan fick dock aldrig något hår på det ställe där hon haft svulsten. Gulsot kunde botas om man åt upp några (två à tre) fransar av en gul silkeschal. Detta bote- / medel användes rätt ofta här i trakten på 1880-talet. Om schalen var tvåfärgad, t.ex. gul och grön, så tog man endast de gula fransarna eller trådarna. "Onda bett", stora öppna sår, sökte man bota genom en blandning som en "klok gumma" sammanställt. Blandningen bestod av kattlort, hundlort och ostronskal som malts och sammansiktats. Blandningen skulle intagas i torrt tillstånd och gumman föreskrev att man till varje sked skulle taga en sup brännvin. Blandningen kos- tade 25 öre. Hade såret varit öppet i över tre dygn, sade gumman, kunde det dock inte botas. Ett annat medel mot "onna bett" var färsk kospillning. En man hade t.ex. en gång "onna bett" och benet liksom värkte fram ur såret. Smärtorna voro troligen svåra, ty han gick ofta och jämrade sig. En dag, berättar man, släppte han in en ko i sin trädgårdstäppa och gick sedan t.o.m. hela natten och passade på då kon / gödslade att stryka gödsel på såret. För att kon skulle lämna sin spillning oftare än vanligt, så körde han upp henne så fort hon lagt sig. Mot kolera ansåg man att gammal ost var ett bra botemedel. Detta användes åtminstone en gång på 1860-talet, men utan resultat. Läkare tillkallades dock, men han kunde ingen hjälp bringa. Mot diaré ansåg man sågspån efter björk vara ett förträffligt botemedel. Ett universalmedel mot utslag, skroffler i ögonen, "klå" och mycket annat ansåg man "mid- sommarkvasten" vara. På midsommaraftonen plockade man nio olika slag av vilda blom- mor och kvistar av nio olika slag av fruktbärande träd. Dessa torkade man sedan och band ihop till en kvast, som man hängde upp på vinden eller på någon annan plats för fram- / tida behov. Då någon fått skroffler, "klå" eller något annat slags utslag lade man midsommar- kvasten i en gryta, "dänkte" lite vatten på den och tände sedan eld på den. Den måste vara lite fuktig för att inte genast brinna upp utan ligga och ryka. Över grytan lade man en bräda och på brädan ställde sig sedan den som skulle kure- ras allldeles naken och så att han kom mitt i röken. I synnerhet utslag hos barn bruka- de man bota på detta sätt. Det förekom på 1910-talet och tros ännu av en del. I stället för att bränna "midsommmarkvasten" kokade man den stundom i vatten och baddade lösningen på utslagen. I synnerhet var detta vanligt på öarna utanför Torsby. En dag kom ett par personer från Björkö och uppsökte min sagesmans moder. De hade en / en liten pojke med sig som hade fått "plitor" omkring ögonen, och de bad om råd för detta. De blevo till- rådda att gå till Pers-Johannes i Kärrhed: "Han kan bota sådant." De gingo dit, men han ville inte åtaga sig detta. De gingo då tillbaka till min sagesmans moder och hon "rökade" då pojken med "midsommarkvasten" och en kort tid därefter hade pojkens alla plitor försvunnit. Stora utslag i t.ex. ansiktet eller på händerna, som mest likna sår, kallades "Elvel". Man trodde man fick dem "genom vinn". t.ex. om man råka komma i en virvelvind. Botemedlet mot detta var att plocka "älvenever", ett slags stora skålformiga mossor, som växer på bergen. De skulle plockas på nordsidan av bergen och "skålarna" skulle vara svarta och ludna på undersidan och gråa på översidan. Dessa "Elvenever" använde man på samma sätt som "midsommarkvasten".
Bröd och bakning
Ja angående brödsorter i fordna tider så var det så att man mest använde tunt tort bröd som man satte i kaffekoppen för att det skulle bli uppblött, så man kunde äta det ordentligt. Helst om man hadde söndriga tänder. Men den som hadde någorlunda friska tänder kunde allt äta det tort också, om det inte var allt för tjokt och knalltigt, för då var det nästan som att bita i en bit av en tegelpanna, och då var det allt något svårt att blöta också, men det fick ju gå på något sätt fast det tog längre tid. Men så hade man ju en bit mjukt bröd också, eller kanske ett par bitar, till att stryka smör på. Och bakningen gick till på så sätt att man hadde, och har väl ännu i de flesta hem, en rund skiva, s. k. handfjöl, med skaft eller handtag, som är, så där 35 cm. i diameter, och på den sätter man kakämnet, och klappar ut, och så har man en brödkavel eller s. k. kävle som är knaggligt, svarvat å utskuret, taggar eller uddar. Och det rullar man över kakan så att den täcker hela fjölen, men man får ha mjöl under, på fjölen så att den inte lödar fast, för då står man där, och då får man, så att säga, göra om kakan. Och mjölet man använde i fordna tider, helst i mitt föräldrahem, var ju egentligen råg. Det var huvudsakligen brödsäden. Man kunde ju ibland / ha lite vete också, men det fick bara bli till litet mjukt bröd som till Jul eller Påsk. Numera har man visst nästan kasserat rågen, nu ska det vara vete till allt bröd. Och mjölet var sammalet, för då i fordna tider, 50, 60, 70 år sedan hade man ju inte inrättat med sikt i någon kvarn knappast, så att man fick sikta hemma, det gjorde min mor med en något grov sikt, å i den blev det grovaste kliet kvar. Det var en sikt med botten av fin järntråd. Men så till mjukt bröd såsom limpor, eller finare tunt bröd hadde hon en sikt med florbotten, och i den stanna ju mera kli. Och så då man skulle knåda, eller som man säger på Orust, "knöa" så hadde man ett stort tråg, eller som man säger "bagetrao" och tömde mjölet i, och så var det knådspad, eller "knöspa". Det fick ju gå an med vatten, men kunde man ha lite mjölk att blanda i så blev det lite bättre bröd. Men till finare bröd vill man allt ha bara mjölk om det kan gå för sig, för degen jäser lättare då. Och "knöspat" får ha en viss värmegrad för att degen ska kunna jäsa. Och så var det jäst. Det hadde man så långt jag kan mins s. k. pressjäst, som fins att få köpa i affärerna. Den är ju bara till att lösa upp i vatten, och ösa några skedar i degen, och därtill använde min mor en träsked. Om man så hadde mer jäst än som behövdes, som till ett mindre bak, så gick det an att förvara den i ett dricksglas med vatten, till en annan gång. Men förr i tiden inan det fans prässjäst, fick man ofta brygga svagdricka, för att få jäst till bakning. / Men var man fick den jästen ifrån, till att börja med, vet jag inte. Men då man så hadde slut på drickat, så låg jästen på botten i angkaret. Så tog man den och värmde lite, och så blanda man i litet mjöl, så fick den stå och jäsa till nästa brygg, och så fick man litet över till degen. Men så ville allt brö- det gärna bli surt av sådan jäst, men om det alltid blev surt vet jag inte. Och så fick ju degen knådas eller ältas väl så att jästen blev eller blir väl inblandad. Och så vältrar man den till den ena ändan i tråget, och så har man en stor duk, kallad mjölhandduk, och lägger i andra ändan, och så rullar degen på den, och tar och sätter den, i till ex. en bäddad säng, och väl jämnad med täcke och lakan. Och brer över, och lägger en kudde på, så att den kan behålla värmen och jäsa. Då den så har fått jäsa ett par timmar, så tar man den till tråget, och ältar om den, och så tillbaka i sängen en stund, och så i tråget igen. Och så tar man ett litet stycke till bakämne och rullar till en boll så pass som 10 cm. i diameter och lägger i sängen, och det kan då bli 2, 3 tjog ämne av en deg, om den är stor. Och så börjar man att baka ut tunna kakor, och de blir då så där 2 mm. tjocka. Så har man en liten dosa e. d. och gör märke med i mitten på kakan, och det tar man ur sedan kakan är färdig, om den ska hängas på en stång på vinden eller loftet, som man säger på Orust, så har man en annan fjöl med långt skaft, som man sätter kakan på för att få den in i ugnen. Och där har man insatt en plåt av gjutjärn som är så där 40 cm. bred, / och 70 cm. lång, så att man kan ha 2 såna kakor inne på en gång, och den man har främst får man då vrida på ibland så att den blir jämt gräddad runt omkring så då den är färdig tar man ut den med brödspaden, och så drar man fram den andra med brödspaden, och så sätter in en ny innanför. Och så då alla grova tunna kakorna var färdiga, så hadde man ibland några tunna fina, såna kakor av vete, eller finsiktat rågmjöl som man gjorde likadant med. Och så hadde man några tjocka kakor som skulle vara till mjukt bröd av samma sorts deg som det grova tunna brödet. De var så där 15, 20 cm. i diameter, och en och en halv cm. i tjocklek, då de var rå. Men då de blev gräddat eller "stekta", säger man egentligen på Orust, så blev de kanske 25 mm. för allt bröd jäser ju av värmen. Och så till sist hade man limpor av finsiktat rågmjöl, och kanske litet vete också, inblandat, allra helst till Julhögtiden, om det var möjligt. De gjorde man alltid runda förr i tiden, numera ska de vara avlånga utrullade, och de var så där 18, 20 cm. och 8, 9 cm i tjocklek. De fick göras färdiga så att de kunde få jäsa en stund inan man satte dem i ugnen. Men min mor gjorde så att hon satte in en å en, inanför ugnsluckan, och elda för dem lite grand med svag eld, så att de skulle styvna lite, så satte hon dem in på sin plats på plåten, och så stängde hon luckan, och så fick de stå en timma eller så, tills de var genombakta. Och så förvarade man brödet på vinn, om vintern alltsammans, men om sommaren fick man ha det mjuka i källaren på en hylla, eller som man säger "hjäle" upphängd i taket. Men på vinden på ett bord / som inte råtter kunde komma på, för det fans ju några stycken, åtminstone små. Stora råtter var ju mera sällan, men i lagårn var allt några ibland. Och i källaren också nån gång. - Så fick det tunna brödet ligga tills det var tort, så att man kunde hänga det på stången. Jo det var allt så att man åt av tunbrödet något medan det var färskt, då det var kallnat, men av det mjuka brödet hände allt att man åt en bit varmt. - Men så var det bränsle man fick ha till baket. Det är det bästa om man kan ha tort granris, och så enris, och ljungn och ävenså furris får gå an. Men så i brist på något sådant fick man ta råghalm, om man hadde, det fick också gå. Så fick man elda en stund i ugnen, helst under plåten så att den blev så den kunde värma kakorna. Och så där man hadde plåten lös i ugnen, lagd på ett par tegel- stenar åt den enda sidan. Så eldade man vid den andra sidan, en jämn brasa som man kallde lyse, där fick man då elda mäst. Men något lite under plåten också, så att den kunde hålla sig jämnvarm. Ja så elden vid sidan blossade upp under ugnkullen och värmde kakorna ovanpå. Om det så var något vidare stort bak, så blev ugnen så varm så man inte behövde elda särskilt för limporna, annat än för att de skulle styvna så det gick att sätta dem på den plats man ville. Och så kunde man ha på en sådan plåt 8 stycken. Och så stängde man dörren, eller luckan. Och så hadde man en annan sort bröd, man kalla kavring, till den tog man det kli man hadde, och så osiktat mjöl och blanda ihop, ja min farmor tog till och med några kokta potäter, / och skala och krossa, och blanda i degen. För se på hennes tid, helst i yngre dagar, hadde man så litet råg eller vete, då var det mäst korn man hadde till brödsäd, och det var nog bra. Men om man använde kornmjöl i mitt gamla hem kan jag inte mins, men havremjöl användes då aldrig. Sån där kavring bakades ungefär på samma sätt som limpor. Men då den skulle formas till att sätta den i ugnen, så tog man så stort ämne så att det kunde bli två, och forma det till en hög bulle, så hadde man ett snöre och satte omkring och drog till, och klöv den på så sätt, så blev det två, så tog man av den övre, och vände den så blev den kluvna sidan ovanpå. Ja det var s. k. "klikavring". Det var allt nog så gott bröd, men det passa just inte att äta annat än till mjölk. Men det gick inte an om sommaren, åtminstone inte så det blev gammalt, för det ville nog lätt mögla sig. Och storleken var ungefär som en limpa. Och så hadde man allt på Orust också sånt där tunnbröd, har jag hört berättas, men det var allt bra långt före min tid man baka sådant, för man gjorde det inte i mitt gamla hem. Och det användes inte jäst, tycker jag att jag hörde sägas, utan det var osyrat och mycke tunnt, väl knappast mer än en mm., och storleken var nog densamma som nutida tunn kaka. Men till det brödet hadde man en annan sorts kavel eller kävle som bara hadde handtag i ena ändan, och så höll man handen på den andra ändan och rullade på så sätt. Och den var svarvad så att det var små upphöjningar med / refflor emellan, 3 mm. vardära, och en mm. djup. Jag såg nämligen en sådan kavel i mitt gamla hem, som min farmor hadde använt, men den blev säkert till ved, för den kom bort, och blev aldrig mer begagnad. Men så hadde man en kavel som var svarvad slät, den kallades slättkävle. Den användes mest till att mangla ut mjukt bröd, såna där halvtjocka kakor. Och så hadde man en knäck, den var som ett sågblad med små tänder, och så lång så att den räckte över hela kakan, så där 35 cm. Med den knäckade man över kakan ifrå ena kanten till den andra, och så på sned på andra hållet, så att det inte blev fyrkantiga rutor, utan utdragna åt två hörn. Så hadde man en stapp, och stappade kakan med, så att det blev lufthål, för annars ville den flyga isär, helst underskalet, men det blev allt så ändå ibland. Och stappen var gjord så att det var en liten rund träskiva, 7 cm. i diameter och 1 1/2 cm tjock, och så var det tänder eller spett av någorlunda grov jerntråd 5, 6 cm långa, och så en pinne som skaft ovanpå. - Men då man bakade s. k. tunnbröd, så hadde man ingen plåt i ugnen, utan då fick man elda så att det blev så varmt så man kunde sätta kakorna på botten eller "areln", som den kallades. Men då måtte man sopa rent först så att det inte blev aska eller skräp på brödet. Men så var det så att man kallade det brödet "tunnbröds-levar". Och så var ugnen så pass hög inunder kullen så att man kunde vända kakorna utan att ta ut dem, utan skjuta brödspaden under "leven" / och vända den i ugnen. Men hur länge den skulle stå, vet jag ju inte, men sånt tunt bröd gick ju fort att steka, det kunde ju inte tåla något vidare långvarig värme. Men så var det ett namn på bröd jag inte bör glömma. Det var limpor, som min farmor kalla "stompar", hon sa' att hon skulle baka "stomp". Den benämningen är kanhända ifrån Danmark, för att Bohuslän har varit dansk besittning i forntiden. Ja det har ju varit norskt också, men det var förut nån gång i tiden. - Ja så ska jag då göra en teckning eller skiss på de brödsorter som man hade till huvudmåltiderna i hemmet, för 50, 60 år sedan. Det var det vanliga tunna brödet, och halvtjocka kakor och limpor och kavring. tunt bröd Ovanifrån 35 cm. 2 mm. tjockt från sidan halvtjokt Ovanifrån 24 cm. 2 1/2 cm. tjockt från sidan limpor Ovanifrån 20 cm. 8 cm från sidan Det här är de ungefärliga måtten. Annars vet jag ju inte så noga, för då man inte har något att ta mått på så är det ju inte så gott, men det är nu, som sagt, ungefär. / Till Västsvenska Folkminnesarkivet! Ja nu är det allt åter bra länge sedan jag sände någon uppteckning till arkivet. Så nu får jag allt försöka med något. Jag har ju inte vidare gott om tid. Och så är det alltid något tråkigt att skriva, tycker jag. För jag har inte gott för att fundera ut hur det bör vara, så att det passar och blir bra. Och så vill jag allt också gerna skriva fel ibland. Så jag har inte vidare lust. Men jag ska nu försöka berätta något av det jag kan ha i minnet och fundera ut, då det är så mycke Ni önskar får uppgift om. - Men så får jag allt tacka så oändligt mycke för den storartade ersättningen för min senaste uppteckning. Och så sänder jag här ett par tidningsurklipp, om det kan intressera. Det är ett, som Ni kan se, om hur man i fordna tider hadde det vid begravnings- kalas. Det är presis på så sätt som jag har hört berättas, utom det att den som gick för att bjuda, skulle ställa sig upp, om det var inomhus, och stå medan han uträttade sitt ärende. Det står inte i beskrivningen. Och så några små barnsagor om jättar och troll. Men det kanse inte är något att bry sig om. Dem har jag fått av en min grannes dotter, som är i skolål- dern. Som hon har fått se i en tidning. Och så mera en annan gång. Hjälmvik Varekil 31-3-50 Med utmärkt Högaktning: H. Hansson.
Präster, frikyrklighet, tattare, kloka samt läkekonst
Ja nu äntligen skall jag försöka uppteckna något till Folkminnesarkivet, i dag den 2 april. Men det kunde då inte bli, som Ni tyckte, före påsk, för det tyckte jag inte att jag kunde ha lust eller tid till, för till att skriva något mycke så där, så får jag ha många dagar och blott en liten stund var gång. Så att det blir allt ett par tre veckor inan en sån här försändelse kan sändas i väg. Ja det var då om några präster jag skall uppteckna något. Men det som Ni önskar att få uppgift om, nämnligen om deras löner m. m. har jag så litet reda på, så det kan jag inte berätta något vidare om. Men som till ex. Tegneby kyrkoherdeboställe är ett bra stort gods, på vilket kan födas 8-10 hästar och bortåt 25 kor, och några ungdjur. Och så komminister- bostället på Hårleby i Stala är ju inte så stort, så där kan inte födas så många djur, jag vet ju inte hur många, men möjligen 12-14 kor och kanske 4, 5 hästar. Men hur det är vid andra prästgårdar på Orust såsom Dale i Morlanda socken, och Myckleby, och Prästtorp i Långelanda, vet jag alls ingenting om, ej heller om prästernas löner / förr och nu. Jag mins nog att mina föräldrar hade prästeskatt, men hur mycke det var de fick betala kan jag inte mins. Men på debetsedlarna stod det om korn, smör, ost och vedtionde, som jordägare fick utdebitera till prästen i fordna tider, men då på min tid s. att s. var det endast penningar man fick ut med. Och så stod det på sedlarna om prästernas rättigheter av kvarnar, verk och inrättningar. Men hur pass löner de hade, vet jag som sagt inte vidare om, så det kan jag inte beskriva. Men nog var det väl några tusenlappar, som kyrkoherden skulle ha, en komminister fick ju nöja sig med mindre. Och om nånsorts övriga inkomster för någon präst vet jag endast om en prost i Morlanda som hette Heuman, att han hade en son som skulle gifta sig med en rik flicka, och så fick han 100 kr. av sin blivande svärfar, som han skulle ge prosten för lyssedel. Så fråga han sin far: hur mycke ska pappa ha för lyssedel. Å jag får väl ha etthundra kronor, sa han, för han hade fått veta att sonen hade fått det av svärfadern, och därför skulle han ha det, tyckte han. Men annars om några prästers inkomster, såsom avgifter vid olika förrättnin- gar, konfirmation och husförhör vet jag alls inte. Det var väl så förr i tiden att de skulle ha betalt så där vid vissa tillfällen, såsom barndop och vigsel o. s. v. för de hade ju så liten lön, men det har inte förekommit / som jag kan mins. Men jag har hört berättas en gång, att det var någon som kom till en präst med ett barn som skulle döpas, så fråga han prästen om han kunde göra det för sex skilling, men annars skulle det visst kosta 12 skilling. Jaa de får bli gjort därefter, sa då prästen. Om kyrksamhet och religiositet förr och nu, kan ju vara litet att berätta. Jag vet ju inte så noga hur det är i andra kyrkor, men i Stala kyrka är mycke lite folk för det mästa, utom då det är nattvardsbarn brukar det vara nästan fullpackat, och så på högtidsdagar blir det ju rätt många, men riktigt fullt är det aldrig numera, för se kyrkan är bra stor, närmast 1,000 sittplatser, men det är sällan där är över 100 personer. Men då kyrkan var ny, s. att s., den blev bygd 1877, då var det många år den var alldeles fullpackad, så att till och med en hel hop fick stå. Men så några år in på det nya århundradet börja det minska, så att numera är det som sagt ganska få. Men hur det är med religiositet annars i församlingen vet jag inte något om, det är ju några som går till kyrkan, och de är kanske något gudliga, men annars är det troligtvis så där dött och kallt, som det troligen är i allmänhet över allt. Och angående frikyrklighet, har det varit 4, 5 ställe i Stala socken. Det var en sjökapten Edvard Bredberg som tog emot misionärspredikanter. / Han bodde på Kärreberg ett stycke väg ifrån där jag bodde i yngre dagar. Där var jag många ggr och hörde på predika. Och så var det några s. k. båtsmänner, en som hette August Vimpel, han hade båtsmanstorp på en holme som kallas Härholmen, han var också så där predikantaktig, s. k. lekpredikant, så att han höll ofta bön vid däras möte. Han var båtsman för Södra Hjälmviks Övergård, och så var han korpral. Så var det en båtsman för Norra Hjälmvik vid namn Pontus Napoleon Lindkvist, han kunde också hålla tal, åtminstone bön. Så var det en som var båtsman för Kärreberg och Kärra och Ringseröd vid namn Johan August Ring, men han var aldrig med på något bönemöte som jag mins, för han kunde inte låta bli att supa, då han en gång blev bjuden av en av sina rotebönder, och så blev han utesluten ur misionsföreningen, så han fick då inte vara med. Och så blev det med Vimpel också, att han till slut inte kunde akta sig för spritdrycker, så att han blev också kaserad. Men då var kapten Bredberg död han dog 1905, och så dog fru Bredberg 1915. Och så blev det slut med alla misionsmöte, för så fick de en måg vid namn Nils Samuelson från Kärra, han ville inte veta av såna där predikanter, för han ville inte bli så där obehagligt berörd.* Så var det en båtsman ifrån Varekils mark som hette Korell som var med på bönemöte ett par ggr som jag såg. * Sic! / Men de är döda alla de där gamla sedan många år. Och den där Lindkvist flyttade till Karlskrona och fick där en vaktmästareplats, då det blev slut med båtsmanstvånget, men han är också död har jag hört sägas. Och så var det en person ifrån Nösund i Tegneby som var med en gång på ett läse- möte, men om han lever ännu vet jag inte. Och om det fins någon mer sån där misionsbefrämjare på Orust numera vet jag inte, men på Tjörn fins nog allt någon, eller flera kanske, ännu. Där bodde två st. predikanter också en gång i tiden, det var en som hette Martin Andersson en väldigt svår predikare, han kunde få åhörares ögon till att rinna till och med. Så en som hette Johanson, men hans förnamn vet jag inte. Han var inte infödd Tjörnbo, det hördes av hans uttal, men varifrån han var vet jag heller inte. Han är troligen död han också, det är nu Martin Andersson har jag hört. Så var det en annan, som hette August Johanson, ifrån Mösseberg, det var också en väldigt svår predikant med mycket kraftig röst, han kunde ösa ut ordet så att han höll på att få gråta sjelv. Och så var det en ifrån Smögen vid namn Johan Samuelson, som hörde till Frälsningsarmén. Han var just inte vidare predikant, men så hade han dragspel med sig och spela och sjöng sina sånger. Annars hade kapten Bredberg skaffat orgel, som en av döttrarna kunde hantera rätt bra, hon hette Berta, men hon är död sedan många år. Och det är visst, kanske alla predikanter också. / Men det Ni önskar få veta, om kontakten mellan folket i en backstuga och någon präst vet jag inte nånting. Det enda är att min farmor ville ha präst till sig ibland, så att far måtte i väg och hämta någon till henne, ibland, men om någon annan vet jag ingenting. Men att det var någon som ibland gick till prästen för att få tröst och undervisning om vägen till sin frälsning, hörde jag allt talas om i fordna tider, men vem det var egentligen, mins jag inte, mer än en som hette Herman Svenson som bodde härute på ett ställe i när- heten där jag nu bor. Han gick till Tegneby till en kyrkoherde som hette Sörman för att få tröst och vägledning. Men det var då inte vidare nytta till, för han var något oärlig, för det var någon som skicka pengar med honom till Göteborg en gång för omsättning på ett lån, för så var han handlande, och skulle dit i en affärsresa, men brydde sig inte om omsättningen utan behöll pengarna och sa' att han hade tappat dem. Jo såna kan de gudliga vara de också. Men om någon hade besök av prästen i sin stuga vet jag inte annat än om man skicka bud till honom så kom han allt, för det var han ju tvungen till. Och det kunde ju inträffa såväl natt som dag, men vad som då inträffade eller för- handlades är mig alldeles obekant, utom att han skulle tala för dem och meddela nattvarden. Och om prästernas s. k. rättigheter, vet jag inget annat än det som jag har beskrivit i samband med skatten till deras löner. / Men vad fattigt folk kunde bidraga med, till prästernas avlöning för i tiden då det var knappt med slantarna, så att lönen skulle gå, kanske helt och hållet in natura, vet jag ju alls inte något om. - Men så vill Ni veta något om tattare, men det kan jag inte mycke beskriva. Jag har ju allt sett några nån gång, såsom mött något par på vägen nån gång, men aldrig varit i beröring med dem. Men att jag har hört berättas att de är svåra till att tigga allt möjligt de kan upptänka. Och så att de är tjyvaktiga om de kan komma åt att stjäla något. Men annars om deras affärer, eller lögn och bedrägeri, eller botande av någon sjukdom, eller hur de tiggde, eller om de delade med sig åt någon som hyste dem. Eller hur de färdas i skärgården, såsom med båtar eller så. Och deras namn, och giftermål, barn och barnavård, begåvning, och förhållande till präst och kyrka. Nej allt det där vet jag inte alls nånting om, så att det får Ni ursäckta mig och söka få veta av någon annan som har reda på något om tattare. - Men så skall jag här berätta något enligt frågor i en frågelista, angående läkekunniga i Västsverige. Det var nämligen en person vid namn Johannes Eliasson som var bosatt i Narveröd i Myckleby socken, som var så där lite trollkunnig, så att han kunde s. att s. hypnotisera djur (hästar) eller modstjäla dem, och stämma blod. Det var en jordägare på Kärreberg som bodde en bit ifrån där jag blev född, / vid namn Anders Magnusson. Han hade en märr som inte ville gå för tröskverket. Det var då på den tiden man hade börjat med tröskverk, och de var ju inrättade så att man hade hästar till dragkraft. Men den där märren ville inte gå och dra, för hon blev ju rädd för det där skramlandet och surret och skakningen. Men så for han och hämta Narvern, och så satte de hästarna för tröskverket för att pröva om han kunde bota för räddslan, och märren börja ju att spöka sig lika dant, men så gick han framför henne och titta henne skarpt i ögonen och gjorde en ryslig grimas, så fall modet så att hon hängde ner huvudet, men så sa han: No togg jä däj vesst väl hart, så gick han bakom och tog tömmarna och körde en stund, och så gick hon snält och drog, och så var hon botad för räddslan. Numera behöver ju inte hästar dra tröskverk, för nu har man ju motor på de flästa ställe, antingen elektriska eller oljemotorer, och med motor- verk går det många ggr fortare, för så blir säden både harpad och tröskad. Ja så kunde Narvern stämma blod, det var en gång han var nån stans och slog åder på en häst som var sjuk på något sätt. Men var det var mins jag inte. Och då det hade runnit så pass blod som han tyckte, så sa han: No kan de väre nack, å stopp var det alldeles med samma. Det var en mycket trovärdig person som berätta det för min far. Och jag / var närvarande och hörde berättelsen. Det var nämnligen den där Nils Olsson i Skärviken som jag beskrev om en gång, då jag skrev om Backstugor och Torp han hade varit med och sett tilldragelsen. Men det var troligen före min tid allt det där. Så att det är nog så där 80 år sedan, eller kanske mer, och de är döda länge sedan alla de där gamla. - Och så hade Johannes Eliasson en bror som hette Kristian och bodde i Björneröd i Myckleby socken, han var också så där läkekunnig, men om han kunde trolla hörde jag inte, som jag vet. Men han hade nån sorts läkarebok och arbeta efter. Så sa Johannes om honom: Kristian tart möt etter bog, men jä tart mera lämpelet. Så hörde jag någon berätta om Kristian, att han tyckte det inte skulle vara så svårt å göra pengar, det sa han nån gång: De ä vôl inte soårt å göre pengar, de ä bare te å måle ett kran på ett papper, å så skrive nörre namn sôm engen kan läsa, så ä de pengar meens. - Så hade Johannes Eliasson vid ett tillfälle sagt för någon som så: De ä manga sôm trur att jä kan trolla, men de änte ant än de ä en vedduskab. Men nog var det något, för om det var någon som kom i onåd för honom, eller som han blev arg på, så kunde han förgöra den så att han fick diarre, och måtte springa och få ner byx- orna jämt och ständigt. Och till slut blev det riktigt klara blodet som gick av honom. Ja så har jag hört berättas. Så att han kunde visst något den där Narvern. / Och så var det så mycke vidskepelse i folktron förr i tiden, som till ex. om det var något ställe de hade otur med djuren, så trodde man att de var förgjorda eller modstulna, eller att någon hade tagit nytta ur dem. Då hade man uppfunnit ett sätt, det var till att få tag i en levande orm, och borra ett hål i fähuströskel, och stoppa den i, och så slå ner en propp över, så skulle det onda gå bort ifrån korna. Det var en person som hette Per och bodde på Gustorp i Stala som kunde med sånt där trolleri. Det var nån stans de hade otur med kreaturen, men var det var mins jag inte, men så fick de Per till att skaffa en orm, och så kom han och borra ner den i fähuströskel, och det hjälpte så att korna blev krya igen. Ja så trodde man åtminstone. Så var det en gumma som bodde på Kärreberg vid namn Majastina, född Åkerström, också på Kärreberg. Hon var mor till den där kapten Bredberg som var misionsintresserad. Hon var gift med en prästson från Hårleby vid namn Frans Bredberg. Och hon var så där lite läkekunnig. Men hon hade nån sorts medikamenter till korna, om det var någon som blev sjuk. Så gjorde hon en deg av havremjöl, och forma till som en skål och lade medesinen i den och klämde ihop så det blev som ett ämne, och stoppa i kon. Det var en sort som kallades Dyvelsträck, så något som kallades Orsten, och så blommor av en växt som kallas Johannesgräs, och kanske något annat, men jag mins inte allt. Så kände hon efter mellan / revbenen på kon, om där var någon fördjupning nån ställe, det kallades skotthål som hade orsakats av skott ifrån Finland trodde man, det kallades finnskott. Så hade hon en stor nyckel och satte i skotthålet och vred en halv gång runt, annars gick det an att sätta tre fingrar i och vrida en halv gång, och så skulle man vrida bakåt i hålet. Och så skulle man spotta bakåt över svansen, tre ggr för varje vridning. Och det skulle hjälpa trodde man, men om det var till någon nytta vet jag inte. - Så har jag hört berättas om jorddragning, om det var något barn som hade fått någon sjukdom som skulle kunna botas därmed, så skulle man grava upp några jordtorvar, och lägga som en liten gärdsgård, och göra ett hål i den, så pass stort så det gick att draga den lille igenom, och så skulle han (hon) visst vara alldeles naken, om jag inte mins fel, så skulle det hjälpa. Och så ett påhitt att mäta (måla), som allmogen benämner, för matle, om det var något barn, som inte kunde äta, så var det en käring nån ställe som kunde måla för matle. - Och så har jag hört berättas en vidskepelse, att om man drog en liten pojk genom ögat i en kvarnsten så skulle han inte bli större än han var, och det var verkligen en person en gång som kom till en kvarn, och hade sin lille pojk med sig, och där var en sten upp- tagen för huggning, och så skulle han ha provat det där påståendet, så han tog pojken å stoppa igenom, och det blev så, pojken växte inte mer, men huvet växte och blev stort som på en vuxen.