Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Gastar
På långholmen strax utanför Skärhamn, finnes flera stenrösen efter drunknade sjömän, som begravts på holmen. Förr talade man alltid om hur det spökade på långholmen. Fisksaltare Anders Olsson var född 1802 och avled vid 91 års ålder. Han berättade för sin dotterdotter, Anna Nilsson, om hur han tidigt en höstmorgon skulle ut till krossfjorden för att draga upp fiskegarn. Då han skulle passera ett smalt sund (ca 10 mtr brett) mellan långholmen och långholmeskär, stod där en gast och ropade till honom "säd åver" (= sätt mig över) och Anders "sköda te / båden", gasten hoppade ombord och Anders rodde honom över till långholmen, där väntade honom en annan gast, och då han hoppade iland, råkade de i ett häftigt slagsmål. Anders rodde hem men hörde en lång stund deras hesa utdragna skri.
Gastar
På västra sidan av Mjörn ligger det tätt intill varandra två små vikar, Fredagsviken och Rånäsviken. I vardera av dem ligger ett röse. Gastarna brukar gå och hälsa på varandra om natten och sen följs de åt på hemvägen. De brukar ta vägen över Kvarnvikstorpets ägor och det är många, som har sett dem.
Gastar
Gasten har jag hört. Det var tre tag, han ropade, så höll han upp lite, och sen ropade han igen. Det var när min far hade drunknat, då var det en kväll jag varit ute; då jag gick in, hörde jag ropen. Det blev oväder strax efter. Det var bara i tre år efter det de drunknat, som de kunde ropa. Havet är fridlyst nu, så det förekommer inte sådant mer. De vilar tryggt.
Gastkramad
Om någon kände sig plötsligt illamående utan att det var något annat symptom på någon bestämd sjukdom, så sa man, att han var gastkramad. Då hade han kommit ut för gasten. Man blev bra, om man gick genom en härva hör (lin) tre gånger och samtidigt drog en kniv genom munnen mellan tänderna och spottade tre gånger, en gång för varje drag.
Gastar
Bröderna Oscar och Alfred Nilsson seglade en höstdag på 1890 talet med en vässing till Göteborg, strax söder om Marstrand, överraskades de av en häftig storm varför de seglade upp i lä under en öde holme, — — — de kastade en dragge iland, varefter de lade sig att sova i en pressänning på botten av båten. Vid 2 tiden på natten vaknade de av ett väldigt oväsen från holmen. De stodo upp för att se, vad som var å färde. Nere vid sjökanten sågo de två "gastar", den ene stor den andre mycket liten, de voro inbegripna en väldig ordväxling, efter en stund tog / den stora "gasten" tag i draggen och slungade den med stor kraft i berget, så att ena klon gick av, därefter försvann synen. På morgonen då de skulle fara vidare och draggen togs ombord, visade det sig, att klon var borta, draggen förvarades sedan i ett tjugotal år till minne efter händelsen.
Offerhögar
På Källö Öckerö socken i Bohus län var det fordom sed att folk som flöta i land blevo rösade. Det tillgick på så sätt att liket höljdes av stenar. Och sedan brukade all som gingo förbi kasta 'en sten på röset. Detta jordes därför att gasten ej skulle göra dem något ont. Rundt platsen hörde folk ofta gastskrik.
Gastar
En gång när jag gick och meja, så ramla jag i backen med ett och somna av. Det var en dagstannare, en som hade försinkat sej. Jag skulle gå till Konghäll. I Gullbringe skog var det en damm, och i den hade en drunknat. Där somna jag av och låg länge. Men sen tog jag mej fram till Gullbringa. Där sa de till mej, att jag måtte ha råkat ut för gasten. Sen fick jag åka med dem till Konghäll, för jag var så usel.
Gastar
Själv har jag varit ute för gast en gång. Jag segla och gick iland på Grötö. Jag hade en kamrat med mej. Så får vi se på stranden ett ben och att det var ett ben efter folk, det såg vi. Och det fräste och puttra ur benet på så besynnerligt vis, och rätt som det var så blev det ett smällande och så flög benet i luften. Men vi fick bråttom därifrån. Men sant är det, och jag har hört andra tala om sådant.
Gastar
Så var det ett fruntimmer, som hade varit borta på ett ställe, och det blev ett yrväder så fasligt, och de ville hon skulle bli där, men hon skulle hem. Det var en julafton. Vid Sjuberga i Kareby satte hon sej och dog, och hon hade slitit ut strumporna och kastat schalen över sej. Det blev en gast av henne också och den hörde vi så väl emot ont vär. Vi kastade en pinne eller sten på den platsen, där hon dött, för att vi skulle slippa att bli krammate av den döda. Gastakrammad kallades det.
Gastar och gastrop
Gastar de kallte hörde de. Det kunde de få höra dem ropa. Det skulle vara såna, som hade drunknat. Det skulle vara mot dåligt väder de hördes. Det skulle gärna vara mot det vädret de hördes som det var, när de hade drunknat. Det hördes här borta vid Lekareudden. Det var när gar- nisonen låg här, då omkom några knektar där borta. De var ute och segla och drev i land och blev borta där. Och det påstod de, att de hörde rop efter dem. Och nog hörde jag själv rop där borta, men inte vet jag, om det var det.
Gastar
Förr trodde man allmänt att en kvinna som blivit gastkramad även kunde bli med barn efter en sådan kramning. Man hade många exempel på sådana fall, där en ung flicka bli- vit kramad av gasten, sedan fått barn. Såda- na barn kallade man gastungar. Gastar voro självmördare eller mördade människor, som ej blivit begravna i vigd jord. Gick man förbi en sådan plats, där en sådan gast höll till blev man kramad, gastkramad. / En gång blev jag själv gastkramad ordentligt. Jag hade varit till skräddaren och provat min konfirmationskostym och gick vägen hem över en myr. Det var i skymningen. Jag hade ej hunnit lång väg över myren förrän jag börja- de känna mig sjuk och konstig i hela krop- pen, ja till slut blev jag fullkomligt genom- sjuk. Jag vet ej hur jag orkade hem. Då jag kom hem började jag genast att kräkas. Näs- ta dag var jag bättre igen. Där hemma sade de att jag blivit gastkramad. De kände till hur detta visade sig och det var många som bli- vit gastkramade på den myren. Nu när jag tänker på denna händelse så und- rar jag, om det ej varit giftiga gaser, som stigit upp ur myren och som jag inanda- des då jag gick över den. Likaså med de andra, som även blivit gastkramade där.
Gastar.
Gasten – det är någon som drunknat. Det är som nödrop, det har t.o.m. jag hört. Det är en sjö i Spekeröd, där ska en torpare, som bodde i Romelanda, och som hade gått på isen, ha drunknat. Så var det en bekant till honom, han vaknade på natten av att det knackade på rutan. Han frågade, vem det var. Då talte den döde om, vad han hette och sa, var han låg. Den andre kände honom på målet. Den döde ville till vigd jord. Den andre viss- te inte ens att han var död. De sökte honom och fann ho- nom.