Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Tomtar
På Göksäters gård i Röra på Orust hade man en tomte som var något över en halv meter eller knappt en aln, som man sade. Han visade sig aldrig, men det var många, som sett honom i månskenet, då han gick och arbetade på går- den. Han var alltid gråklädd. Ännu på 1850- 60-talet fanns han kvar vid gården.
Tomtar
Tomtarna är små gubbar en meter höga med röda pickel- hättor. De gör inget ont just men på kvarnar kan de hålla vattenhjulen, så att man ej kan mala. Det är bara att låta dem hållas tills de släpper. – Det är inte rätt att sätta mat till tomten. – Han tål inte att man svär. Då ger han sina ör- filar.
Tomten
Han skulle se ut som en gubbe. Han rökta krätture, hade de far sä. Fort (=fodret) togg aldri slutt på dä stäält. — Dä va en tomte, sum kom köranes på fire ax, å han pusta se tungt. [Hån. Av bonden etc.].
Tomtar
Det var en här på en gård som hade tomtar. Efter klockan sju på kvällen skulle allt vara tyst på gården. Så kom en svarvare dit, han höll på med arbetet senare. ”Sluta nu!” sa’ bonden. Men han höll på till klockan tio, och sedan gick svarvstolen hela natten. Dessa tomtar kunde gå från den ene till den andre, så länge de hade dem var det god tur.
Hästarna stupa på Alenäs grd. Tomtar
På Alenäs grd stupade hästarna i stallet, se- da de varit där en tid. När man skaffade nya, gick det lika illa med dessa. Stallet var byggt över en berghäll. Under denna bodde tomtar. När hästarna pissade så droppade det ned på tomtarna, och därför tog dessa död på hästarna. Sedan man flyttat stallet, hände det aldrig djuren något.
Tomtar
Jag har råkat ut för nissen. Jag låg i ladan och sov. Jag såg 'en inte, men jag kände 'en, det dufsa och gick. Nissen lika så somliga kreatur, och de blev pena, men de andra blev magra och dåliga. En karl banna i skallen, och han fick en örfil. De satte mat till nissen om jul, och om måran var det tomt i fatet. Om de glömde det fick de en örfil.
Arvsilver o. psalmbok i vagga och hos död (Födelse och dop)
Mi mormor va jordemor. Ho talte om att hu brukade lägga arvsilver eller en psalmbok i vagga hos den nyfödde. De va till skydd mot ont. Men Jakob på Tomta sa: "Ja tror inte på nå trollkäringar." Likadant när nån va död. Då skulle man lägga ett psalmbokebla på stål över huvet på den döe.
Tomtar
En gång hittade bondens dräng en liten röd vante på logen. Han tog den ner i stallet och fyllde den med hästgödsel och så lade han den tillbaka, där han hittat den. Men när han på kvällen kom ner i stallet, fick han sig fyra kraftiga örfilar och så hörde han någon, som pep: "Där har du för du la dranten i vanten!" Då visste han, att det var tomten, som slagit honom.
Forna förhållanden
Gården Bjönne i Morlanda köptes av en tös i början av 1700-talet för 300 daler. De pengarna lånte hon på Tjörn. Då hon skulle betala det vid Svanesund (vid tinget!), var det en jämn klöv (d.v.s. så mycket som en häst kunde bära. Koppar- plåtar alltså!). Olivia Isaksson berättar: På Torp i Tegneby ett stycke jord (så pass som en tomt) betalning för en fläskeskinka.
Folk under jorden.
Min fasterman, vi kallte honom så, för han var gift med min faster, han hade en gård på Orust. Där blev alltid kora modstulna, de kallart. De blev så sjuka och hängde med öronen och ville inte äta. Då hade det varit något spöke, som var inunder jorden, som hade gjort det. Man kunde skicka efter en spåkäring för sådant där. Hon kan laga de förstås, för styggt kan driva ut styggt. Min syster hade plats hos dem. De hade sagt till honom att han skulle gräva ned en av korna levande, så skulle det gå över. Om det nu var han, som gjorde det eller om jag har hört det om någon annan. Men det var nog han. Han gjorde det. Det sista de hörde var ett tungt pustande från kon. Men det hjälpte inte. Min syster sa att det var bäst att flytta ladugår- den för de, som är inunder de flytta inte utan de / blir sittande där. Och det gjorde han då, förstås. Och sedan blev det bra med korna. En karl, som var hemma på gården sade en gång, att där kom in en karl om kvällen och sade att den och den kon hade skitit i hans grötfat. "Jaså," sa bonden då. "Då ska jag flytta henne då." Och sedan så blev det inget mer. Det var spöket förstås som hade gjort sig till karl. Men det var ju snällt av honom att kom- ma och säga ifrån och inte göra något ont utan varning. Och sedan blev det inte något mera. Om de är onda änglar eller besatta av onda andar vet jag inte. Men de är inga riktiga människor na- turligtvis. Förr var det så mycket sådant här. Men det är borta nu. De var inga tomtar för en tomte bor ovanpå. Och han som kom och sa till om kon var inte klädd som någon tomte utan han såg ut som en människa. Hade han varit tomte, så skulle han klätt sig som en tomte. Men det var ett spöke. De brukar inte visa sig så ofta. Men de kan förskapa sig till både / vackra och stygga människor och till en ljusens ängel. Och de kan skapa sig till en vanlig karl också. Landsmålsarkivets kortfrågelista 1. I 1. Ja det var något slags spöken under jorden. 2. Vi hade inte något särskilt namn på dem. II 2. Jag vet inte om de levde familjevis. Den, som visade sig kom ensam och han sa ju att kon hade skitit i "mitt grötfat" och av det vet man ju inte om han var ensam eller inte. 3. Se ovan. De kunde förskapa sig till olika gestalter. Hur de verkligen såg ut vet man inte. 5. De var inte klädda på något särskilt sätt. 6. Det kanske de kunde. (Förskapa sig till djur.) 7. Man aktade sej för att döda en groda för han gjorde aldrig någon något förnär. III 1 o 5. Jag vet inte om de hade någon boskap eller några hundar. IV 1. Han, som visade sig var ju vänlig, när han kom och varnade. / 2. Bonden svarade ju artigt och lovade bättring och sedan blev det inte något mer. 5. Korna kunde bli modstulna. 6. Känner ej till: att kasta ut. 7. Jag vet inte om de ville ha tyst efter solnedgång. Men han kom ju i kvällningen själv. V 1. Jag känner inte till att man tänkte på dem, när man byggde sitt hus. VI. Jag känner inte till det. (Deras kontakt med vilda djur eller förmåga att ge jägare tur.) Jag tänkte på det sedan att min fasterman hade kunnat skjuta på dem rätt ned någon gång, när korna var ute, så kanske att de hade flytt.
Tomtar
Nissar eller tomtar har varit här i sena dagar. Alfred i Vassbotten hade och de drog väldig rikedom till honom. Men nu är det inga nissar där, för Manne – son till Alfred – håller rent efter dem. Manne är vårdslös till allt möjligt, super gör han och går aldrig fint klädd, har förjämnan en skinnjacka på sej. Men pengarna hänger vid honom. Nissarna tog från dem de inte tyckte om till dem, de tyckte om.
Tomtar
Det var före min tid på ett ställe. Drängen skötte oxarna. En gång blev han arg på en oxe och slog till honom. Då fick han en bra örfil av tomten. Tomten bodde uppe på rännet eller i lagårn. En gång var drängen på rännet och skulle kasta ner hö och då ramlade han ner. Då skrattade de; det var väl två, kan jag tro. De sa alltid tomte, aldrig nisse.