Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Anders Carlsson
Kyrkklockorna. Ett dödsfall. Kalven i graven. Kyrkogården. Personhistoria. En orättvis skollärare. Den gamla skolan. Griffeltavlor. Läsa för prästen. Vintern 1888. Tinget. Eldsvåda. Eldsvådor. Billebjer. Dalby hage. Troll. Troll. Dalby hage. Personhistoria. Halmtak. Grisar inne i stugan. Personhistoria. Halmtak. Fastigheten. Träskor. Träskor. Förr och nu. Årsmånen. Skörd. Liar. Förr och nu. Liedon. Som dräng. Köra in säd. Sädesuppsättning. Bot mot hudåkomma. Sädesuppsättning. Personhistoria. Hudsjukdomar. Bot mot vårtor. Ormbett. Ormar.
Skatter.
Någon särskild skatt som skulle vara nedgrävd i Myckleby hörde jag inte talas om. När det var krig, så gräv- de folk ner skatter och glömde bort dem. De fick ligga så länge att trollen tog hand om dem. Inåt land fanns det sådana. Det var på ett ställe, som de ha- de tagit reda på en sådan skatt. Men de fick aldrig upp den. När de hade kommit så långt ner i jorden, så att de såg att det blänkte i skatten, så blev de så glada så de svor till. Skat- ten försvann. Flera grävde där men skatten var bor- ta.
Husdjur
De brukade ha en bagge i stallet förr i världen. Det skulle vara tur med hästarna. Så brukade de ha roligt med den baggen, när de var i stallet. Baggen blev ilsken. Kom han ut, så fick inte män- niska gå ifred. Vi hade en väronge en gång, som gick ute på bac- ken. Det kom en finnkäring och fick se den. Hon kom in och tiggde ull. Mamma hade ingen ull att ge bort. Finnkäringen blev arg och gick. På morgonen var värongen borta. Hon hade trollat bort den.
Maran
Maran, ja den talade de mycket om. Det var nån sorts troll det med. En del var så pass försik- tiga, så de satte stål över. Det var en häst, som var marriden varenda natt. De tog och satte stål över och sen fick hästen vara ifred. Över stalldörren satte de en häst- sko för maran. Det var en som var marariden en gång. Maran red honom alltid. Han fick tag i en kniv och ristade henne, och då var det grannkvinnan i gården bredvid, och hon hade ärret sen i all sin tid.
Troll
Matmoran i Skårby, där jag tjänade, sa, att trollen en gång kom till det stället och lånade bröd. De lovade att lägga tillbaka brödet på handkvarnen, där de malde malt. Och de kom också med bröd, som var mycket vackrare än det de fått låna. Matmoran frågade, hur trollkvinnan bar sig åt att få så vackert och vitt bröd. Hon svarade då: "Vi mejar vårt korn, när det står i röe, men I låter ert stå, tills det är moget". — Men var de hade sitt korn, det visste ingen.
Troll
På Myckleby prästgård kristnade prästen en bortbyting - en som hade varit bergtagen men kommit igen. Skulle heta An- ders. Sen frågade prästen: "Vad slags mat fick du i berget?" - Frånbrutet bröd och kvillrad mjölk, d.v.s. brödkanter som ratades vid bordet (felaktig förklaring! Man kan bryta en bröd- kaka från sig eller mot sig, bör bryta den in emot sin kropp!) C. M. B-d) och sådan mjölk, då mjölkerskan hade kvillrat och sjungit, när hon mjölkade. Sådan mjölk hade trollen makt över.
Gastar
Min far var en natt på resa från Göteborg mot sitt hem Åstol. Kommen i närheten af Marstrand kändes en mängd gastar i kölvattnet, som dels ropade och dels svor stygga e- der. Dessa blefvo mer och mer närgångna, hakade troligt sig fast i båten så den stannade. Då tog båtägaren en knif och skar (förde) utmed rund(t) båten och han blev fri för otyget. Det tros att der stål gådt har hvarken troll eller annat otyg makt längre.
Växter
Det var en slags rönn, som kallades flygrönn. Den väx- te uppe i andra träd. Tog man kvistar av en sådan och la- de i lagården och stallet, så kunde ingen trolla på kreaturen. Men det var ont om sådan rönn. Lebbersteck begagnades att ge kreaturen, när de fick någon åkomma. Fläder begagnades att dricka, när en ville bli varm invärtes. Det var bra för hosta, förkylning och hu- vudvärk. Renfanan kokades. Det var bra att dricka det uppko- ket, när man fick magplågor. Röksvampen var giftig. Om man klämde på en så- dan svamp, så kom det en brun rök ur den. Den röken var farlig för ögonen. Man kunde bli blind, om man fick den i ögonen.
Troll
I Bôrefjäll bredvid Lilla Hässleröd bodde det troll. En som hette Jon red förbi berget en gång, och då kom en gubbe ut ock frågade: "Vet du, om domen kommer snart?" En annan gång när Jon red förbi, kom gubben ut igen. "Hör du Jon, vill du inte komma in och supa kål?" frågade han. "Har I mer än I orkar mä, far, så göm'et te i môra", sa Jon. "Hade jag vetat det, så skulle jag varit en stark man", sa gubben.
Troll
Det bodde förr troll i Aleklätten i Romelanda. En dag red en karl förbi på stigen, som går tätt under berget. Plötsligt fick han se, att där var utställt ett bra långt bord med silverbägare på. Han red fram och tog en av dem i handen och synade den, för den var så grann. Så satte han den tillbaka och gav sig av. När han en gång senare red samma väg, fick han se, att bordet stod där med endast en bägare, och det var just den, som han tittat på. Denna gången tog han bägaren med sig, och slutligen skänkte han den till Romelanda kyrka. Där finns den än i dag, och de använder den som nattvardskalk.
Troll
Min moster gick med sin mamma till Blekbacken en sommarkväll. Det var stillt. Mormor kände sig illa- mående och hon blev, så hon ville svimla. Och det rista till i mosters kjolar och prasslade som papper. När de kom hem, hade de sin förklaring, på vad de varit med om. Det satt troll vid vägkanten och kokte gröt. Mormor hade kommit mitt över grötgrytan och mos- ter hade kommit i dens mjöl och därför ### de i hennes kjolar. Jag tänker väl, att det kommit dunster ur jorden, som mormor mått illa av och så kom det väl en virvelvind och riste i mosters kjolar. Trollen hade kreatur, trodde man. Min mormor skulle till Långvik för att bada med en kamrat. (Långvik hör till Lysekil nu. Om det gjorde det på hennes tid, vet jag inte) Min mor- mor såg en gubbe och en gumma, som vakta en mycket vacker / ko. Kon gick och beta sten, men kon var tjudrad. Hon satt och titta på gubben och gumman och kon en lång stund. Det var småväxt folk, så hon trodde inte annat än det var riktigt folk. Men rätt som det var, alldeles försvann de. Mormor var var väl en fem, sex år då. – Det finns ett berg vid Landsvägs- gatan här i Lysekil. Spelberget hette det av det att man hört det spela i berget. Man trodde, att det var troll, som var därinne. Många gick dit för att de skulle få höra och många var rädda, att de skulle bli förtrollade, för de trodde väl, att det var onda makter.
Troll
Där bodde förr troll i Aleklätten i Romelanda. En dag red där en karl förbi på stigen, som går tätt under berget. Plötsligt fick han se, att där var utställt ett bra långt bord med silverbägare på. Han red fram och tog en av dem i handen och synade den, för den var så grann. Så satte han den tillbaka och gav sig av. När han en gång senare red samma vägen, fick han se, att bordet stod där med endast en bägare, och det var just den, som han tittat på. Denna gång tog han bägaren med sig, och slutligen skänkte han den till Romelanda kyrka. Där finns den än i dag, och de an- vänder den som kalk.
Troll
Swen i Brunnefjäll var en stor jägare. En dag var han på jakt nära Towehâla, en liten insjö, och då fick han se en stor, vacker bock med ring om halsen. Han lade an på bocken, men då fick han höra ett troll ropa: "Nu skjuter han vår bock." "Det är inte far- ligt, för han har inte tvättat sig", svarade ett annat troll. Då lät Sven sitt eget vatten och tvättade sig med det och så sköt han bocken. Skinnet skänkte han till en av pastoratets kyrkor, hornen till den andra och ring- en till den tredje. Pastoratets kyrkor äro Myckleby, Torp och Långelanda.