Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Uppgiften rör seder vid högtider m.m. Jul.
Vid julen hackades enris och granris och ströddes på golvet. På väggarna ritades kors, som skulle skydda mot nissar och troll. I ladugården ritades ett kors med tjära vid varje bås. Även vid sjukdomar och olycksfall hjälpte tjära. På julafton skulle korna få rent hö, och vid var och en läste man följande vers: "Ät och drick och trivs väl! Minns den heliga julekväll som i kväll är. Stark som björnen i skogen fet som sälen i havet" När ryggåren restes, skulle man ställa till ett dryckesgille. Detta kallades ryggåskanna. Lucia har aldrig firats. Fru Gustavsson motiverade detta med att man ej vetat, om Lucia varit en män- niska eller ett andeväsen.
Troll
En bergagubbe gick till sin granne i en gård och bad att få låna dreck; de bryggade till julen i den gården. "Sätt ut kitteln full med drick!" sa bergagubben. Det gjorde de, och den blev borte med natten. En tid därefter kom bergagubben tillbaka med kitteln, och då var den full med drick, som var mycket frackare och starkare än den, han hade lånat. Trollgubben ropade till en karl, som kom förbi berget. "Kom hit ska du få äta bröd och sopper!" Karlen svara- de: "Har du mer än du äter upp i dag, så göm'et te näste möra!" Att trollen kom bort, beror på, att den kristna lä- ran har gått mera fram.
Utan titel
[...] när jag var Barn så var jag uppfödd mäd en gammal Farmor på 75 år hon berättade ifrån gamla tider som sitter i mitt minne hur de trodde på troll maran tomtar som de kallade nissar som de trodde fodrade hästar ock kräatur till nissen skulle dät sättas en bålle Gröt mäd Smör på logen om julkvällen annars flyte nissen han fodra dem om natten och skaffa fodret sjelv, de hadde sådan stark tro att de kunde höra honom komma mäd stora bördor så de hörde honnom pusta, ock så berätta Farmor att de fik intet gå till ladugården mäd ljus å intet skratta eller ståja vid ladugården efter Solen hadde gått ner för dät tykte intet nissen om, okså skulle det kritas kors över var ko och över dörren, ock över dörrarna på både ko och stall skulle sättas Stål så att de blir bärja för både troll och maran så hon intet kom in och red dem ock i stallet vill de jerna hafva en sjuten Skata att hänga under taket för maran intet skulle få någon makt. Så för andar och tomtar och för övernatturliga väsen skulle de aldrig gå ut om julkvällen utan de hade stål i handen som de ringa i luften mäd så försvan de, så hade de den tron att de döda jik ijen om julkvällen om de såg dem vitklädda då var de saliga men om de såg den i vardagskläder då var dät motsats.
Bergtroll
Det fanns bergtroll på Orust. Där var väl två troll, de blev oense och då gunga jorden. Den ene flytta till Svarteborgstrakten, men den andra stan- na kvar. Det var en, som byggde på en båt, men om natten så plocka de isär den. Det var bergtrol- let. Det var på Orust också. Han bösta (arbetade) nära ve ett berg. En dag när han höll på och bös- ta på båten, så öppna en käring på berget och sa: "Du får inte lov att bösta här!" Om I bare lar bli båten, så ska I få fisk av mig," sa han. Det grunna hon visst på, för det blev tyst. Då hörde han någon ropa: "Kör bort gubben och stäng dörren!" Och han måste flytta och bygga båten någon annanstans. - Det var väl gubben, som skrek åt sin gumma.
Jakt
En ulvegrop har funnits här nere i Ulvik. Den har varit fodrad. De risade över den och satte en get eller ett får där, bundet vid en stolpe. Vargar har funnits här; de tog så många får. Min far hade gått och vallat får. Här var så gott om får på den tiden. Han gick valle i Staleberga. När han tjänade hos O- lena i Stale; hon hade 35 får, men så hade hon tagit e- mot får från andra, så det var minst 100. Han fick då- ligt med maten, sa han, men det var ju gott om bär i bergen. Något kläder fick han men inga pengar. Han höll på till sist i oktober eller tills det började snöa. Vargarna blev utskjutna - vet inte att någon trollade bort dem. Har ej hört, att de skulle till havet och dricka salt- vatten.
Bergväsen
Det var i Östra Röd vid Valla kyrka. En trollmor gick förbi och bar två järnspänner med stulen dricka. Då ropade det i Rannaberget, det var hennes barn, som ropade på hjälp. Hon satte ner spännerna och kastade brösten över axlarna och sprang hem. En tös, som hette An- nika, kastade stål över spännerna, så trollen kunde inte ta dem u- tan de blev stående där. En tid därefter kom en gubbe med en tung säck på ryggen och gick förbi. Han frågade Annika, om hon inte kunde hjälpa honom. Hon tog säcken och kastade upp den på sin rygg. Då började gubben att slå henne. En dräng såg detta, sprang till och kastade stål över säcken. Då sprang gubben sin väg, men säcken blev stående. Det var sten och järnskrot i den.
Troll
Sven i Brunefjäll var ute och sköt. Då fick han se en gran råbock med ring om hornen. Han lade an och skulle skjuta bocken. Då ropade trollmor: "Nu skjuter han vår ringbock." - "Det kan han inte tvättat sig i vigvatten på morgonen", svarade hennes gubbe. Då pinkade Sven i handen och tvättade sig i pinket. "Nu tvättar han sej i hängebäcken", sa trollmor då. Sedan sköt Sven bocken. Han blev förföljd av trollen men lyckades gömma sig under en rot. När trollen ropade att de skul- le göra slut på honom, ropade trollfar: "Det kan vi inte. Röra kyrka räddar honom." Det började just ringa i klockorna. Så lovade Sven att skänka ringen till Myckleby kyrka, hornen till Långelanda och skin- net till Röra. Ringen satt som hanstag i kyrkedörren in på 1700-talet.
"Modstjälning" av djur
Min mormor talade om två bönder i Svarte- borgs socken som bodde intill varandra. Den enes hustru kunde trolla. De höll på att harva en dag på våren, då såg hustrun som kunde trolla att grannens hästar gick fortare. Då skulle hon "modstjäla" dem men "modstal" av misstag deras egna. Båda bön- derna hade mörka hästar. Gubben måste sätta ifrån. "Är du allt här?" sa' hustrun. / "Ja, hästarna ä så dåliga", sa' han. "Kära du, då ha ja toge fel", sa' gumman. "Då får du göra frisk dem", sa' han, men det kunde hon inte. De måste gå långt bort till en an- nan gubbe som både kunde "modstjäla" och göra bra. När de gick bort med mjölk skulle de först ha värme un- der spannen för att den som fick mjölken inte skulle "modstjäla" djuren.
Häxor
En käring, som kunde trolla, brukade alltid gå ut i skogen och ge gråben ett fat mjölk, och då fick hon honom att gå och göra vad hon ville. En gång bad hon honom gå till Ögården och ta den stora grisason, och det gjorde han. En annan gång gick hon ut och gav vargen mjölk, samt blåste i ett horn och ropade: "Så långt som detta hörs är nötte min". Hon menade, att så långt som hornet hördes skulle hon få nyttan eller all mjölken, som bönderna fick. Men en jägare, som stod tätt invid henne, avlossade ett skott och ropade, "Så långt som detta hörs är nyttan min", och därmed förstörde han trollkonsten för henne. Men han blev nästan som konstig i all tid efteråt.
Nedsatt skatt
En julafton gingo två barn, som voro från Stockevik, ut för att söka efter fåren. Då fingo de se ett ljus brinna nere i en bergsklyfta. De stannade och tittade på ljuset. Men en av dem tappade sin vante. Den föll på ljuset, som då slocknade. Detta berättade de för sin far när de kommo hem. Han tänkte, att där måste finnas en skatt, eftersom ljus brunnit där under kvällen. På natten knackade det på dörren till huset. Gubben förstod vad det var, och öppnade inte. Men då bådo trollen, att han skulle komma och ta vanten bort från ljuset, men det ville gubben inte. Nästa dag visade barnen honom vägen till stället, där de sett / ljuset. Där funno de en kista full med pengar. Det var för att ljuset slocknat, som skatten blev tillgänglig. Men det dröjde inte så länge förrän de, som hade fått glädje av pengarna, blevo utfattiga.
Person (hattmakare Stjärnvall, finne)
Stjärnvall hette en finne, som bodde i en liten stuga här vid Strömsholm. Han var en enstöring å hade nästan inget alls umgänge mä folket på orten. Han kunde trolla, sa folk. Han for omkring mä sin båt å köpte upp skrot, som han senn for å sålde i Göteborg. Då söp han alltid väldigt. - Han hade får där på torpet, å om dom sa han: - Uttå får blir de bare horn, ben, skinn å blo. Det var det han behöll av dom, kropparna sålde han. Han var hattmakare också. Det var allt hans egentliga yr- ke. Han gjorde halmhattar. När de kom å beställde hatt av honom, sa han: - Ska de va trinnkulla eller flattkulla. Han menade rund kulle på hatten, eller flat.
Lokalsägen
Det säges det går en underjordisk gång mellan Morlanda och Tegneby socknar. En gång släpptes en hund in i en sådan gång i Kärra i Tegneby socken och den kom ut vid Gertrilla i Morlandadalen. Anmärkning af upptecknaren. Många sådana underjordiska gångar omtalas å Orust. En del är milavägar men alla utmynar vid Gertrilla månne det intet står i förbindelse med trollen i Morlanda? se föregående uppteckningar. Med "Kärra i Tegneby" avses troligen "Överbergs hål" på Lebys mark i bergen på gränsen mellan Leby och Kärra. I varje fall utpekar en sägen i Tegneby denna berggrotta som platsen varifrån gången skulle begynna. Enligt Tegneby-traditionen skulle det vara en katt (i st. f., som här ovan angives, en hund) som sprungit genom gången. C. J-n.