Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Näcken
Man skrämde barnen för näcken. Han kunde dra dem ned i sjön, om de gick ut på bryggorna. Men jag tror inte, att de stora trodde på näcken. - Jag har inte hört näckhistorier annars.
Vattenväsen
I Trolltjärn fanns näcken. Min kusin präka om, att han sett 'en. Han kasta en sölvpeng i vannet. Näcken kunde skapa sej till vad han ville, påstod de. Men de hade 'en bara att skrämma barn med.
Vattenväsen
Ja, de tala om näcken. Han ville leda folk vilse. Vid sumpar och älvar sprang han med sin lykta och ville narra folk att dränka sej. Jag såg en sudden näck här i Naverstad en kväll.
Näcken
Näcken höll till i Kollungerödssjön, gick ibland upp i dalen bort mot Kjebo. Han syntes om kvällarna som en låga, som än gick sakta än gick hastigt och stun- dom blev till ett fladdrande sken. Enligt en annan meddelare har näcken en lykta, som han tänder och släcker, vill locka folk till sig. Näc- ken var enligt denne sagesman gas i mossan och gamla stub- bar. (Helena Andersson Surdal.)
Näcken
Det var en gång en man, som ville lära spela av näcken. Då skulle man alltid ha något att ge denne: Mannen tog och kastade några köttben i strömmen, men det var inget på dem. Då blev näcken vred och ropade: "Du ska lära å stela men aldrig å spela!"
Näcken
Det var en gång i en kvarn i Asmunderöd för många år sedan några kvällar före jul, som två av mjölnarna fick höra näcken spela fiol under kvarnen, när de satt och åt, de lyssnade på honom en stund, sedan tog den ene ett avätet köttben och kastade till honom. "Du ska läre dej å spälla men inte å ställa", sa näcken. Mjölnaren blev belåten, ty han hade förut inte kunnat spela det minsta. Då tog den andre mjölnaren några eldbränder ur kaminen och kastade ner till näcken. "Du ska varken kunna spälla helle ställa", sa näcken. Och mannen, som förut kunnat spela fiol, kunde efter den dagen inte spela alls.
Vattenväsen
De skrämde barnen för näcken. Han var i fjällsjö- arna. Där satt han och spelade på en fiol. Om någon kom i vattnet, efter det solen hade gått ned, så kom näcken och tog den. För då hade han makt. Sjöjungfrun har jag inte sett. De gamle sade att hon inte hade några ben att gå på. Hon hade stjärt som en fisk.
Näcken
I Myrekätteln, där håll näcken till. Han var ett ljus, som ledde folk vilse, så att de gingo i sjön, då de trodde, att det låg ett hus framför dem. En gubbe som råkat ut för näcken räddade sig genom att läsa fader vår baklänges och vränga tröjan sju gånger.
Näcken
Näcken lyser folk vilse. På Herm hade de fångat näcken, såg ut som en häst, de harvade med honom, och så var det en liten flicka, som ville rida på honom, men så kunde hon inte säga: "Lyft mej opp", utan sade: "Näcke mej opp." Då satte hästen iväg i sjön med ens. Flickan hann aldrig komma upp på ryggen.
Näcken
I Budalen kom näcken upp en gång. Han såg ut som en vit häst, och det var många, som såg honom.
Näcken uppfiskas i Svinesund
Det var nere vid Svinesund, där fick de en figur i vaden, som skulle vara näcken. Den såg nu inte så rar ut. De fick näcken i den ena vaden och hatten i den andra. Och det var en gutt (= pojke, yngling) med oppe ifrån — hvad är det nu det heter — oppe ifrån Mörk. Den han blef velig (= vansinnig) genom det. Det var på sillfiske. Ja det är allt besynnerligt, att så pass skit (= strunt) skall ha sådan makt nu för tiden.