Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Gastar
På min fars tid var gasten nere i Frändefors socken. Han skrattade och flaxade. Han höll sig på en viss skog, och den skogen var folk alltid rädda att gå över. Så hände sig en gång att en piltunge gick över den skogen. Han hade fått betalning av äldre personer, om han vågade gå den vägen. Han tog sina sex styver i näven och gick. När han kom till en kulle, gick han upp på den och började dansa, hoppa, flaxa och skratta så mycket han orkade. Rätt vad det var så kom gasten och frågade, vad han var så glad åt. "Jo, se här ska du få se, vad jag har!" svarade pilten och visade sina sex styvrar. "Det var väl inte mycket att vara glad över", sa gasten och fortsatte: "Om du finge se, vad jag har!" Så fick pilten se en stor kopparkittel full med pengar. Då slängde han sina sex styvrar i kitteln och sa: "När du har så mycket pengar, så kan du gärna ta dessa också". Då började gasten jämra sig och skrika och kunde inte gömma kitteln. Pilten tog både kitteln och pengarna.
Gastar
På Björtvetens mark stod i forna dagar en stor gammal ek. Den kallades gasteken. Den var de rädda för, för de trodde att gasten bodde i den. En gosse gick från en skomakare med läder. Han måste förbi gasteken. Han sprang och ju fortare han sprang, desto mera slog läderbitarna mot varandra på hans rygg. Han trodde, att det var gasten, som var efter honom, och han kom hem mer död än levande.
Myling (gast)
Det var en gammal gumma som gick på socknen. Hon brukade tala på gasten. Det var en tös som ha- de fått en onge, och den hade hon stoppat i en kôlla (bytta) och satt locket på. Sen hade hon grävt ned den i backen. När det blev den natt på året, som han föddes och dödades, så skrek han: Hjälp, bötta för trång, bena för långa. När folk hade fått reda å denna byt- ta och fraktat den till kyrkogården, så slu- tade gasten skrika.
Gasten
"Gasten" var som ett torrt skinn, som "smâla" uppe i luften. Det var inte många som fick se den. Men många trodde att det var den onde själv. Jag var ingen gång utsatt för den.
Maran
Maran var en slags 'gast', som kom å tyngde ned bröstet. Men den kom inte annat än då en låg å sov. Det var ett slags djur.
Gasten
Farfar råkade ut för 'gasten' en gång han var ute efter vägen och körde. Han kunde inte komma från stäl- let med varken häst eller släde. När han kom fram till huvudet på hästen och såg genom betslet fick han se en liten svart gubbe hoppa från släden. Och sen gick det med fart hem. En annan gång hoppade båda sel- stickorna ur på en gång. Det var på samma plats. Och farfar trodde bestämt att det var gasten som var framme den gången också.
Gasten.
Gasten det har jag ju hört tals om, det flög i lufta och skramla, det skulle skramla som ett torrt kalveskinn, och skratta. Det kunde vara på vissa platser di kunde höra och se den där.
Gasten
Gasten var en slags fågel som skrek och flaxa med store vingar. "Han kom å krama dom, så de höll på å meste a'n"
Gastar
Farfar råkade ut för gasten en gång han var ute efter vägen och körde. Han kunde inte komma ifrån stället med varken häst eller släde. När han kom fram till huvudet på hästen och såg igenom betslet, fick han se en liten svart gubbe hoppa från släden, och sen gick det med fart hem. En annan gång hoppade båda selstickorna ur på en gång. Det var på samma plats, och farfar trodde bestämt, att det var gasten som var framme den gången också.
Gasten
'Stenulven' el. 'gasten' ha de hört på sko- gen här invid. Den skramlade som ett torrt skinn. Och han skulle se ut som två torra skinn. Många hade blivit skrämda nattetid på sko- gen av denne. Han sög blod sades det.
Gasten
“Gasten” hörde jag inte annat om än att folk trodde, att det var den onde eller en tjänsteande till den onde. Det skulle vara ett väsen, som hade stora vingar. De var som ett torkat skinn. Han hjälp- te till när ett fruntimmer födde ett barn i lön.
Myling.
På den gamla kyrkogården spökade det. Gasten skrek där. Om det var någon som födde ett barn och inte ville ha det utan tog liv av det, så ville det inte hålla fred utan det skrek långt efter det var dött. I Örnässkogen skulle det inte vara fritt, för där hade gamla hört sådant skrik om kvällarna.