Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Gastar
En gammal soldat, som tjänte för Hallebo rote, var så illa ute för gasten. Soldaterna fingo vid den tiden gå med post, bära brev och order mellan befälhavarna. När ett sådant brev kom, måste soldaten stå upp om det så var mitt i natten och bära det vidare till nästa soldat. Denne soldat vågade aldrig gå ut utan att ha bibel och psalmbok i fickan, men även då kunde han komma ut för gasten, och det var som han trampat på skrollis — d. v. s. sådan is som bildats på vattenpussar och när vattnet under då torkat ut, spricker sönder med ett brak, när man trampar i den. Och så slängdes han långt bort från vägen, så han fick vandra timtal, innan han kom rätt igen.
Gastar
Gasten var de ute för. Han var som ett stort kalvskinn. När han rörde sig, så lät det som när man flyttar på ett torrt skinn. Det var spöke efter döda. Kom en ut för den, så blev en gastkramad. En blev blå på kroppen och illa sjuk. Om en korsade för sig, så kom en undan honom. Det var de som hade hört honom skrika. Det skulle någon drunkna då.
Gastar
Bort i ett skogshag i närheten av sjön har "gasten" skreke. Det skulle vara en onge som skrek. Folk trod- de att det var någon som hade grävt ned en unge där. Det var inte alla som fick höra den skriken å inte skrek han var natt heller. Men om en fick höra "gasten" utåt sjön, så skulle det snart någon drunkna.
Gastar
Gasten den va fölk väldegt rådde för på mi ti. När den kom fram te husa, sô betydde dä, att nån skulle dö. Ja för min del ha då aldre sett'en, men falk, som sett'en, ha likna'n ve en spä, reva onge.
Gastar
Det var så att det var gårdsskifte på ett ställe. Och den ene han skulle svära på att jorden var hans, det var ett stycke som di tvista om. Han tog jord i skorna från sin egen åker och svor på att han stod på sin egen jord. Men det var inte hans jordbit, som han stod på, utan han svor falskt. Så blev han förvandlad till en gast och sprang omkring och ropa: "Hå här, hå här!"
Gastar
Det var en karl som var ute och körde. Till sist fick han inte hästen att gå. Hur han bar sig åt, stod hästen stilla. Då gick han ur åkdonet, knäppte av betslet och kastade en fällkniv mitt i vägen på samma plats, men då satt den i en stor, ful "rygghack", ryggkota. Det var gasten, som hade satt kniven i kotan, sa de.
Mylingar
Det var en gast, som skrek: "Bena ä för långa, bötta ä för trång." När de kom att se efter på det stället, så hittade de en träbytta. Ett litet dött spädbarn låg i byttan. Det vet jag att de gamla brukade tala om, att ett barn, som blev dödat och inte kom i vigd jord, skulle skrika tills någon kom och tog vara på det. När det kom innanför kyrkomuren, så blev det tyst.
Gastar.
En gång mötte jag bortefter älvkanten av Dalbergså-älven två stycken underliga figurer. Den ene av den var utan huvud och den andre hade ett "värehóve". Inte ett ord sa di, de bara gick med ljudlösa steg. Det var kusligt, men jag stod och såg efter dem så länge jag kunde se dem. Det var bara en gång, jag såg dem, och fastän jag sedan dess ofta har sett andra gastar eller vad det nu är, har jag inte mer sett till "den hóvelöse" och den som hade ett "värehóve", mer än den gången.
Skogsråa
I samma backe som "Gasten" visade sej brukade också skogsråa spöka. Dä va mest på kvällarne ho skrämde folk. En gång kom ett par fruntimmer å gick där å då fick de se framför sej skogsråa hur ho dansade på en stor sten. Ho liknade e naken kvinna. Håret hängde långt ner över axlarna. Fruntimra blev så rädda att de vände om ō vågade inte gå vidare åt det hållet.
Gasten (myling)
Far och farfar skulle gå över en bro. Det var en bro, som folk var rädda för att gå över om nat- ten, för di sa att en inte skulle orka komma över den utan att en fick stanna på den tills att so- len gick upp. Det skulle vara en gast där. Det var ett fruntimmer som skulle ha dränkt barnet sitt under bron. Det var mitt i natten de skul- le gå över. Farfar var aldrig rädd, så han gick först. När di kom mitt på bron, så var det som att di skulle ha kastat en säck i vatt- net, så skrek det och jämrade sig - hä - ä- -ä.ä. Men när de kom på andra sidan bron, så blev det tyst.
Om Gasten.
Sagesman: D. Mellkvist född år 1856 (i Rölanda). Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hökedalen. Om Gasten. Det hände ofta att folk förr i tiden kom- mo ut för gasten, hur han väsnades och gick an med sitt "skratt", hörde man rätt som det var. Men det var så svårt att få syn på honom och ingen kunde med bestämdhet säga, huru- dan han såg ut. – Det lät som skramlet av torrt skinn när han flög fram. Ett par gamla makar bodde i sin stuga, vilken låg ensam på gränsen där bygd och skog möttes. Gasten kom och slog sig till där- uppe i bergen och väsnades styggt på kvällar / och nätter. Sedan gamlingarna hört honom en tid, beslöt sig gumman för att härma hans "skratt". På kvällen när gubben lagt sig att sova, gick gumman och ställde sig i det öppna fönstret, och väntade tills gasten kommit i tagen. Då klämde hon i och väsnades, härmande odjuret så gott hon förmådde. Det gick en stund, men så kom gasten närmare och gumman började att känna sig "färn". Hon drog sig in och slog för fönsterluckan. Och det var i grevens tid, för då fick hon höra hur vingar svepte fram mellan aplarna vid kanten. Gumman kröp förskräckt bort till gubben och lade sig, men på sömn blev det inte att tänka den natten. Gasten gick an därute i hagen, och på morgonen visade det sig att han ingalunda var att leka med, han hade fullständigt kvistat av en av aplarna. / Sagesmannens farfar var laggare och snickare. På vintern for han omkring i gårdarna och bytte bort sina alster, vilka han då medförde på en kälke, mot spannmål, potatis o.a. En kväll när han var på hemväg, råkade han illa ut. Gasten började på uppe i ett berg helt nära vägen, och ett tu tre så var han ### över gubben och kälken. Gubben stretade och drog, men kälken var som fastnitad, gubben blev snart duktigt "ettrane" och drog till med en ed och frå- gade vad detta va' för konster. Men då hyssjade det till i luften och gubben for iväg som ett skott. Borta i snön föll han ned och han gjorde sig inte illa utan kunde om en stund dra hemåt med sin kälke.
Gastar
När far for hem från Vänersborg en kväll, så fick han se en stor, lång gubbe, som räckte över skogstopparna och var alldeles svart. När far kom mitt för honom, så hoppade gubben av vägen och skrattade. "Nu tyckte du, att du hade nô te roligt", sa far. Men far höll på att inte komma därifrån, för tömmarna snodde sig om hjulen och det blev alla fel. Men han kom därifrån till sist. Så kom han till Linneköl, och där stod samme store karl vid en lind och skrattade. Det var gasten, sa far. En annan gubbe hade sett detsamma, men han blev konstig efter den betan och blev aldrig som han skulle vara mer.