Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Tomtar
Tomten var i uthusen. Och i Kasa var han längst, för där är husen så gamla, så de är ett par hundra år. Han kom inte in i stugan mer än varje julafton och inte då heller, om de inte försummat maten hans. Om de då inte var nog kvicka att fylla hans skål med gröt, så banka han och slog i väggarna och förde ett förfärligt väsen. En julafton kom han in och vaggade barnet så häftigt, att det föll ur vaggan. Men det var ingen som vågade säga något till honom för det.
Tomten
Dä va' bra å hålle sej väl mä tomten. Då feck de hjälp vid skörden. Om han hjälp- te te å bar in strå skulle dä bli väldig kraft i grödan. De feck fete hästar å dä geck ente åt så mycke foder ifall tomten hade vart mä å bärga hö å säd.
Tomtar
När mor tjänade piga här i en av granngårdarna, så hade hon varit hem en kväll. När hon gick till- baka, så fick hon se att det var en lykta strax före henne i vägen. Hon började att gå fort, för hon trodde att hon skulle få följe. Men lyktan var precis lika långt före hur fort hon gick. När hon kom till en skogsbacke, så blev lyktan alldeles borta å det blev stup mörkt. Hon såg var- ken ty el. knätt till något. Det var inte annat än en tomte.
Tomtar
Tomten var allt en liten, liten gubbe. Han var inte mer än ett par fot lång, men han hade skägg så långt, så det räckte till fötterna. Det sa mor, för hon hade sett honom. Han hade kläder på kroppen som en människa. Han hade kortbyxor. Både rock och byxor var gråa. På huvudet hade han en lång, röd mössa, som hang ned på ryggen. Mor tyckte han hade så stort huvud och stor mage. Han var så kvick att gömma sig, så det gick som att kasta en vante.
Tomtar
Tomtegôbbera ha kunna gått omkring å lyst om kvällera. Dä va en tomtegôbbe som va i färd mä å bä- re in strå å ax som han hade samla ihop på åkern. Dä arbete gjorde han om kvällera å lyste sej då fram mä e litta hornlôkte. Laa va aldri tom. Så kom han en kväll å hade ett par ax på ax- la å kasta i laa. Dette råka husbonden få se. Han gjorde anmärkning å tôckte att dä va inte nô å besväre sej för. Ja, sa tomten, drar ja ifrå dej så lång ti som ja ha droge te dej, så ska dä inte bli för fett för dej. Husbonden feck aldri se tomten mer, men på e litta ti så ble uthusa alldeles tomme, så att han feck göre å mä bå häster å kor.
Stadstraditioner: Spökeri.
På en del gårdar i staden var det så vart, så en skulle inte våga att packa eller slå om kväl- larna efter solen gått ned. Så var det på en tomt in- om kvarteret Örnen. En gång höll jag på att hugga ved om kvällen. Då kom en kvinna och sade till mig: Undrar allt om detta går bra, för det är en liten gubbe som springer i pappas kopparslagarverkstad. Om en pac- ker om kvällarna här, så blir det avigt. Det skulle vara tyst i skjul och vedbod. Jag fortsatte någon kväll till, men till sist gav jag mig, för en kväll höll jag på att hugga mig i benet.
farsoter.
Om "digerdön" minns jag far tala om att det skulle finnas en person kvar här på Dal, å en i Västergötland. Det skulle vara en där han blev kvar på Dal. Pojken från Västergötland gick å tuta i sitt horn. Till slut kom han så långt att denna tösen fick höra tutinga. Då tog han sitt horn å tuta, å så leta han sig rätt till henne. De stannade hos varan- dra. Men över allt där han hade gått var det öde å tomt.
Tomtar
Tomtegubbar, ja dä va dä väl all (= nog). Det var i en la- gård i Västra Hökesäter. Ungdom låg på hö't där. De hörde hur det knäckte och knäckte i foraget (= höet) utmed väg- garna, och de såg en hel rad med små tomtegubbar, som inte var fullt en aln långa. De var gråklädda, sa min mam- ma, som var med och såg dem. Vad de hade på huvet, vet jag inte. De trodde de drog från andra dit. Vet inte, att folket satte ut mat till tomtarna.
Tomtar
Det var på en gård i Sundals Ryr. Det var en gubbe som hade en dräng, som var så galen till att svära. Så kom han hem full en gång och hade vart till stan. Och hästen bråka lite, så han rappa på'n med piskan och svor. Men då fick han sig en vinge, så han for rättigenom gluggen ut på gödselhögen. Så tog gubben och sålde egendomen sin och skulle flytta åt ett annat ställe. När han körde sista flyttlasset, så kom tomten och stack fram huvet breve gubben och sa: "I da flytter vi".
Tomtar
Jag hade en moster i Sannbutta i Rävmarken. Hon var inte sams med tomten eller nissen. Kreaturen störtade rätt som det var. En gång hade hon lagt på varmen (elden) och lagt sej på en långstol och skulle värma ryggen, och så rökade hon. Då började något kräla i ryggen på henne. Hon snudde sej för att se, vad det var. "Va är du för en?" sa hon. "Ja ä nissen", svarade nissen. Då tog hon en eldbrand och kastade efter honom. På morron hade en kviga stupat framåt och blivit nerklämd. Hon borde ha frågat honom, vad han ville.
Kloka och folkmedicin
Här bodde en gammal kärring som de kalla Fiken. Hon hade många konster för sig. Någon hade tjuvmjölkat kor för en bonde. Fiken sa till honom att han skulle bara gå till ett visst träd och från detta såg han tjuven. Hon kunde också sålla efter tjuvar. Då tog hon ett tomt såll och det höll de i med fingertopparna. Sen räkna de upp namn på misstänkta och när det rätta namnet kom så rörde sig sållet. När kor fick rödsot ordinera hon alltid att den sjuka kon skulle svälja en levande ödla.
Stadstraditioner: Hygien och renhållning.
Att det för det mesta låg kospillning på gator och torg var naturligt, för stora kreatursskockar vallades genom sta- den till och från sina beten. Även mycken hästspillning låg på gatorna. Det var inte så angenämt i synnerhet på sommaren. Varje onsdag och lördag sopades gator och torg. Varje fas- tighetsägare hade att sopa gatan för sin tomt el. gård. Torget sopades av särskilda gatsopare, som staden anställde. Det kunde vara si och så med renligheten inne på gårdar- na i jämförelse med nutiden. All slags bråte samla- des dit. Många av stadsborna hade ladugård och stall på sin tomt, så det blev som på en ladugårdsbacke där. Sämst var det med svinhusen. Men efter 1880 fick man inte hysa sina svin i staden. Det blev så otrevlig / stank från svinhusen. Svinens skrik var heller inte tåld. Varje fastighet hade en slags binge vid utkanten in på gården. Det var en gödselkista. I den bingen kastades allt från gator, fähus, stall och svinhus. Även sopor och slask. Avfallet var en handelsvara som var värd sina pengar. Den som själv var jordägare gödslade sin åker med det. Övriga sålde det till bönderna, som kom och häm- tade det vid vissa tider. - Över denna binge var av- trädet med ett el. flera små rum. Bättre och sämre gick inte på samma avträde.