Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.
(Bodrag) Djur
Jag har hört en och annan tala om ett slags djur, som de benämnt "skre". Det var små, små djur. De voro fästade vid var- andra och liknade ett band. De kröpo framåt, men det gick så smått, att man inte kunde skönja, att det gick framåt för dem. På Trogstaskogen hade en person kommit på ett långt smalt band av sådana maskar. Och det har sagts, att dit "skrea ha dräje (dragit) dit har den dräje lycka." Men den tog lyckan med från den gård den drog bort.
Nödeld
Min mormor talade mycket om troll. Det hade funnits fullt i skogarna och bergen, sade hon. Men hon hade alltid blivit beva- rad från dem. Och hon sade, att det bästa sättet att bli beva- rad för dem, var om man kunde göra eld utan flinta, eller "fyr- stickor". Man skulle gnida eld med trä mot trä. För sådan eld skydde trollen. Man kunde skydda fähuset genom sådan eld. Man gned eld mot väggen med ett annat trä. Man gned med en rund pin- ne till dess att man kunde få eld. Röken efter sådan eld skul- le också vara bra.
Maran.
Det var en gammal tro, att maran var ett övernatuligt och osynligt väsen, som kunde plåga vissa personer och djur. Den som hade ont av maran borde lägga armarna el- ler benen i kors. Hon kunde inte komma åt att krama då. Hon flydde om man nämde den kramades namn. Stål skulle vara bra att ha hos sig i sängen.
Kloka
Per Persson, Mellanbyn, Idenor var en klok man att bota sjuk- domar. Hans rykte gick vida omkring. Han hade en bok, som hette "Vita frun". Den skulle det vara många hemlighetsfulla saker i att få veta. Han kunde läsa bort bölder och "blod-blemma". Han hade lagat till en salva, som fick heta "Per Perssons gula salva". Bland ingredienserna i den salvan fanns s. k. "gôrkåda" (kåda som rann efter granstammar). Så var det något som kalla- des "gallmäja".
Vittror
Det fanns vittervägar i skogen och omkring fäbodar- na. Det var en del människor som kände till sådana vä- gar. Om man skulle bevaras från sjukdom, var det bäst att undvika dylika vägar. Man kunde t.o.m. bli ståen- de i en sådan väg å inte komma loss förr än någon kas- tade stål över en.
Vittror och troll
Det fanns enligt vad gammalt folk trodde och så- som mången ännu tror, både stora och små troll. Man kunde få höra sådana uttryck som "akta dej för småvitt- ran", "det bor småvittror där", el. "storvittran kan kom- ma". Man hade intet gott av vare sig stora eller små troll. Man fruktade dem.
Naturväsen i övrigt
Det var en gång i kvällningen som far hade varit till sjön och fiskat. Det var vackert månsken och stil- la. När han hade gått ett stycke väg, fick han se en myckenhet små gubbar på vägen. Och det såg ut, som om de hade haft mycket brått. De hade något på en kärra, som han dock inte kunde fatta, vad det var. Gubbarna voro tysta och de skyndade mot sjön. Utan att han viss- te ordet av, voro de försvunna. Han blev så underlig. Benen ville inte bära honom. Och när han kom hem, må- ste han lägga sig.
Naturväsen
Det var en gång en flicka, som var i "bone". Hon fick b besök av en för henne främmande man. Han kom mycket of- ta till henne, och hon kände, att han hade fått makt ö- ver henne. Hon var ledsen över detta, ty hon förstod att det inte stod rätt till. Hon anade, att det var ett troll eller något av de underjordiska väsen, som finns i sko- garna runt om vallarna. Så fick hon en vacker dag lära av en gumma, hur hon skulle göra för att bli av med honom. Hon blev lärd att ta en treväppling och fästa på brös- tet.
Naturväsen
De osynliga kunde ställa så till, att man fick värk. I Trogsta bodde i min ungdom en gumma, som hade fått värk i en hand. Hon trodde att denna värk hade kommit in genom dörren. Hon kastade ut salt genom dörren och sa- de något styggt. I detsamma skrattade det. Hon fick ännu svårare värk sedan och det var ingen som kunde bota den.
Tomtar
En gammal gubbe höll på att kola. När han hade sett om milan på kvällen, gick han och lade sig för att vila. När han hade legat en stund, fick han se en hop små gub- bar dansa på golvet och föra ett lustigt liv. De "flak- sa" och slog med armarna. Till sist försvann de och blev borta åt spisen till. Att det var något "oknytt" är sä- kert. - Denna händelse är från 1700-talet.
Bjäran
Det fanns "mjölkharar" förr i världen. De gick in i ladugårdarna och mjölkade korna. Men de kunde inte be- hålla mjölken i sig, utan de spydde ut den. Om en mjölk- hare kom åt att få spy i en mjölkbytta, så sinade korna eller man fick ingen nytta av dem sedan. Man trodde att trollen skickade ut sådana harar för att ta mjölken från korna. Om det fanns stål i byttan, kunde inte "mjölkha- ren" spy i den.
Ormar
Det fanns ormar, som "gick runt som ett hjul". De voro bra stora. Själv har jag ingen sett, ty antagligen ha de varit utdöda på orten i långlig tid. Om man bränner upp en "tomtorm" (antagligen snok) så fly alla andra ormar från trakten. Så var de gamles mening.