Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Djävulen - Gammel-Ersker och kortspelarna
Dom satt och spela kort på söndagsmorgon på Höga. Och då kom det in en och ville spela med dom. Då sa han åt dem, att dom skulle inte få tappa något kort på golvet. Men då var det en, som tappa ett kort och såg att han hade svans. Då skicka dom bud till prästen, men då den första prästen kom in, så sa den där, att han hade stulit. "Ja, det gjorde jag, när jag var student, stal ett trånystan", sa prästen, "för te laga mina kläder." Så kom andra prästen in och hade bibeln med sej. Men då slog Gammel-Ersker bibeln ur händerna på'n, och då kunde han inte. Den tredje prästen sa Gammel-Ersker åt, att han hade klätt vänstra foten först. "Ja, är det inte nått annat fel", sa prästen, "så ska jag sko om." Och så klädde han av sej skorna och klädde den högra först. Och sen stack han hål med en nål i fönsterblyet, och då fick han lov att gå ut där, Satan, och skrek väldigt då. Och det fönstret har varit kvar i min mors tid.
Tomtar
Tomtar: I allmänhet voro väl tomtarna godmodiga och drog till den gård där de vistades. Den vändningen tog ju alltid talet, när det var "språk" om tomtar. "Den som vore så lycklig att man hade en tomte på gården som droge till en" brukade man få höra sägas. Att råda bot på elaka tomtar var svårt. Det var inte annat än att söka utfundera orsaken till att de voro besvärliga. Det kunde vara någonting i människans sätt att hantera djuren, som inte var bra. Då fick man ändra det. Tomtarna mutades med mat, tobak och allehanda saker. Tomtar och älvor: En kvinna var en gång ute och färdades; när hon kom på vägen som ledde förbi en äng, kom hon att kasta ögonen nedåt ängen. Då fick hon se en hop tomtar som tagit ringdans med älvor. Mellan varje tomtepar fanns en liten älva. Dansen varade inte länge. Om en liten stund voro de alldeles försvunna. De dansade runt i en ring, hoppade och skuttade, men hon kunde inte höra varken musik eller sång. Tomtar: I mitt föräldrahem brukade skogshuggare och -körare få bo om vintern. När dessa kom hem om kvällarna, så brukade de ha ved med sig, som de högg sönder. En kväll tyckte mor att man var ute och högg ved ovanligt sent så hon tittade ut genom fönstret åt vedbacken till. Då fick hon se en liten gubbe med röd luva, som högg ved värre.
Hur Stormnäsudden kom till
I forna tider voro jättar och troll bosatta överallt i våra berg. I Finntjärnsberget i Forsa bodde en jättefamilj, som var nära besläktad med en annan familj, vilken hade sitt tillhåll i Tovåsen i Delsbo. De båda familjerna voro mycket släktkära och gästade fördenskull varandra ganska ofta. Vid sina besök nödgades de emellertid taga den långa omvägen kring Dellen. Detta blev i längden besvärligt, och så en dag beslutades det, att de skulle bygga en bro tvärs över sjön. Jättarna fyllde sina förskinn med sand, gick ner till sjöstranden och stjälpte bördan i vattnet. Sanden tog emellertid så småningom slut och brobyggnaden blev av denna anledning aldrig fullbordad. Ett minne av byggnadsföretaget utgör den landtunga, som, under namn av Stormnäsudden, skjuter ut i Dellen.
Spiritus
Kloka gubbar lär ha sålt spertus till vissa personer. Jag minnas mig aldrig ha sett spertus, men jag hörde att folk talade om den. Den som blev rik utan att man kunde räkna ut varifrån han hade penningarna, beskyllde man för att ha spertus. Det berättades att spertus hölls dold i en flaska. Det skulle vara ett svart kryp. Om man gav honom penningar, så gav han mångfaldigt tillbaka. Ingen ville veta av att han hade spertus, ty det var ett lån av djävulen. Det sades, att den som ville ha spertus måste försvärja sig åt djävulen.
Går i en "vitterväg" och får värk
Farmor talade om att det var en flicka som var 5-6 år, och hon blev så sjuk, så sjuk! Hon fick värk i benet så hon skrek, och det blev alldeles röda fläckar. Då gick far hennes till en gubbe, som hette Stark och som kunde ned sånt där. Då sa han: "Stinta har gått i en vitterväg. Kommer du hem före 12 och hinner smörja henne så lever hon, annars tror jag inte hon går igenom." Och han sprang hem och stängde dörrarna som gubben hade sagt, och hann smörja henne med det han hade fått. och hon somnade genast, och sen var hon bra.
Stjälper karet över sig och räddas från vargarna
Fru Larsson i Krestoffers, där jag bor (i Stene by) berättade att det var i hennes morfars mors tid - var det visst — då det ännu var vargar här i Järvsö. Då var det en vinter, och det var ont om vatten, och mannen körde hem vatten från älven i stora kar. Då, när han kom ner till älven en gång, så reste sej hästen, och då förstod han att det var vargar som kom, och så fick han se en hel skock. Då tog han ifrån hästen och lät honom löpa hem, och så stjälpte han karet på isen och la sej själv under. Men vargarna grävde och stack in tassarna, men han hade kniven på sej och högg dom med kniven. När dom då kände blodlukten började dom slåss med varann, och så åt dom opp den som var mest skadad. Men hästen sprang hem, och då förstod gårdsfolket hur det var, och dom beväpnade sej med påkar och for dit och drev bort vargarna.
Buskbjörn vart kallad till drottning Kristina
Dom hade slåtter och hade en jänta med i arbetet, och hon var i havande tillstånd. Så geck hon på sidan om slåttern och skulle göra sina ärenden och så kom hon aldrig tillbaka. Så letade dom efter henne, och då låg hon där och var oppriven i underlivet. Men barnet låg brevid och didde björnhonan. Det växte opp, och dom kalla'n för Buskbjörn, för att han hade kommit till så där. Det skulle vara i Dalfors det där hände. Då hade drottning Kristina hos sej en dansk eller tysk eller vad det var, skulle vara styv te brottas, och då feck drottning Kristina reda på Buskbjörn, och då vart han kallad till Kristina, att han skulle dit och mäta krafter med den där brottarn. Då han kom dit, Buskbjörn, och den där brottarn feck'en på knä, då grät Kristina, men då sa Buskbjörn: "Gråt inte du, Kristina, än finns det en oxkraft kvar." Och så lyfte han opp den där brottarn och slog'en i backen, så han vart alldeles lemlästad.
Synålen över de underjordiskas ko
Det var en skogjänta [vallflicka] som var i Herrbovallen en gång - hon hette Snara Brita - och hon var ute och jäta och hon satt och sömma. Då varst hon ut för att det kom en vit snuvig [hornlös] ko och gav sej på en utav hennes kor. Då for hon dit och skulle skilja dom åt, och då hoppa nålen ur sömmen och for över kon. Och sen följde den där kon med, och hon kunde inte få bort henne, och då satte hon in henne i fäske [fähuset] också. Men då på kvällen kom en käring dit i vindögat (gödselgluggen) och sa: "Jag vill ha igen koa!" - "Ja, ta ho då", sa jäntan, "jag jetta [måste] sätt in'a för ho följde dom andra." - "Nä, jag kan int", sa käringen då, "du har kastat stål över henne." - "Nä, int har jag kastat stål över henne", sa jäntan, "men då har väl nålen hoppat över henne." Men hon fick behålla kon, för käringen kunde inte ha henne då. Det där har mor talat om.
Gubben som kastade en syl över vitterkon
Det var en gubbe på en skogevall - inte var det Bondskogen, törs inte säga om det var Rosstjärn eller Fagerköl - han satt och titta ut genom fönstret, och då fick han se en hel hop med vita kor, som gick förbi, och en kvinna gick före och en karl gick efter pch körde på. Dom hade en ohjälpligt fin vacker skälla på skällkon, så det var som en finan musik, och då tänkte han att det där kunde då aldrig vara nåt riktigt, det där då. Men då hade han hört, att om en tog nånting som var stål och kasta över, så skulle dom inte slippa nån väg. Då kom han ihåg, att det satt en syl i väggen bakom honom. Och han tog sylen och kasta över, och då stanna en ko. Och han vart brydd hur han skulle göra med den där kon, och det var kväll, och hon stod där hon stod hon, en vit fin ko. Men så gick han ut förstås och tog och ledde kon opp i fäkset. Och så fick hon vara, och han var ju nästan brydd han, för han tyckte han gjorde nåt tokigt, men hon fick vara där. Om natten så kom det två, karl och kvinna, kom inom döra där och fråga, om dom fick igen kon. - "Jaa, kära hjärtanes, ta kon", sa han. Han vart fäjin han, att han skulle bli fri'o. Men då sa han: "Gå opp i fäkset och ta henne." - "Ja, vi har varit dit", men dom kunde inte ta henne, "för det hänger en länk i döra." Det hängde en länk med som ett kors på knappen, och då kunde dom inte ta henne. Men om han ville vara snäll och följa dom dit och leda ut henne så... Och det gjorde han, och då så tacka dom honom, och han skulle få lycka med krettura och hanses barn skulle få lika. "Men hälsa grannen eran, att han ska flytta stallet, för hästen hanses pinkar på bordet vårt", sa den ena. Och dom hade otur med den hästen i gården, han bruka stå alldeles blöt om morron. Men nu flytta dom stallet, så vart han lugn, hästen, och det vart tur i stallet.
Myling
Det skulle bliva dans på Norrbo fäbodvall. Flickor och pojkar samlades till vallen. Vallens "stinta" var mycket vacker och pojkarna uppsökte henne gärna. Nu var det emellertid så att denna stinta hade mördat sitt barn. Hon hade lagt det i en liten låda, i vilken hon eljest brukade ha sina sygräjor. Hon lade lådan med barnet under stugan - alldeles under spisen i en grop. Ingen bal eller danstillställning hade man haft på denna fäbodvall på tre år. Hon hade varit rädd att någon skulle upptäcka barnet. Men nu skulle man åter dansa som tillförne. - Hon hade heller inte velat ha någon flicka hos sig efter kl.11 på kvällen, ty efter det klockslaget började barnet skrika. Nu var dansen i full gång och glädjen högt i tak. I en vrå satt fäbodstintan med sin vän och drack vin. Vinet rusade och flickan glömde att hon hade bort avlysa dansen före kl. 11. Vid det klockslaget började barnet gråta som vanligt. Man hörde hur det jämrade sig och sade: "Om det inte vore för saxens skull, så skulle jag dansa med mor min." Då stintan hade lagt barnet i lådan, så lade hon en sax över det. - Stintan var blek som döden, hon låg i ett helt dygn, sedan blev hon tokig.
Trollen i Blacksåsberget
Avde många platser i Hälsingland, som traditionen omspunnit med olika slags sägner, torde Blacksåsberget säkerligen vara ett av de mest bekanta. Här, vid foten av detta berg, skall, enligt legenden, Bobygdens första bebyggare någon gång i den grå forntiden ha slagit upp sina bopålar. Men om den saken har jag litet utförligare berättat i "Från Dellens nejder". Det torde vara bekant för alla Blacksåsbesökande, att berget på ena sidan har en ganska djup rämna, som delar bergsmassivet i tvänne halvor. En gång för många århundraden tillbaka i tiden var det en person, som skulle försöka att mäta upp remnans djup. Han medförde ett stort trådnystan, band en sten i trådens ände och nedsänkte denna i djupet, men oaktat att hela trådnystanet förbrukades kände han ingen botten. Så djup var remnan i Blacksås – på den tiden. Just som den sista delen av nystanet avrullats, utbröt ett våldsamt, orkanartat oväder, och en röst nerifrån bergets innandöme ropade med våldsam styrka: "Om du en gång till försöker mäta remnan i Blacksås, skall du själv bliva så mäten, att du inte skall komma härifrån med livet i behåll." Det var förstås trollen som blivit ofredade, och på detta sätt givit sitt misshag till känna. Enligt gängse föreställningar skall Blacksåsberget innehålla koppar i riklig mängd. Mycket arbete har, även på senare tiden, nedlagts för att komma åt den dyrbara metallen, fast hittills utan resultat. Även beträffande den saken berättas en gammal sägen. En forbonde från Hälsingland hade en gång, vid ett besök i Falu koppargruva, hört gruvtrollet eller "bergfrun" yttra: "Nog är jag rik, men min syster i Blacksås är mycket rikare".
Tro om träd och deras samband med gården
Jon Ers i Vik hade skogegård [fäbodstuga] på Kalvsvallen och hade en stor rönn planterad där. Och då var det en gång en som sa åt dom, att den där rönnen fick dom aldrig hugga, för då skulle gården hemma i Vik brinna. Och rönnen fick ju stå. Men så en gång blev han huggen, och då brann verkligen gården i Vik för dom.