Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Anders Carlsson
Kyrkklockorna. Ett dödsfall. Kalven i graven. Kyrkogården. Personhistoria. En orättvis skollärare. Den gamla skolan. Griffeltavlor. Läsa för prästen. Vintern 1888. Tinget. Eldsvåda. Eldsvådor. Billebjer. Dalby hage. Troll. Troll. Dalby hage. Personhistoria. Halmtak. Grisar inne i stugan. Personhistoria. Halmtak. Fastigheten. Träskor. Träskor. Förr och nu. Årsmånen. Skörd. Liar. Förr och nu. Liedon. Som dräng. Köra in säd. Sädesuppsättning. Bot mot hudåkomma. Sädesuppsättning. Personhistoria. Hudsjukdomar. Bot mot vårtor. Ormbett. Ormar.
Naturfenomen
Åskan har varit en farlig fiende till troll och under- jordiska väsen. Man har hört gammalt folk berätta hurusom blixten slagit ned på stenar och jagat vidare som eldklot. Vid sådana tillfällen har åskan sökt efter de underjordiska Då åskan gick borde man hålla sig undan träd, stenar och berg. Hon slog gärna ned i berggrottor.
Troll
Det var en gång ett follk höll på att läg- ga hö på en äng. När det led inne- mot kvällen började åskan gå. De mås- te ta skydd i en lada. Rätt som de stod där slog åskan till ett slag och ett runt klot dansade under la- dan. De tyckte att de hörde något jämra sig under ladan. de skyndade därifrån medan de trodde att åskan slagit ihjäl ett troll.
Troll
Troll och vittror höllo sig med smör. Det berättades, att man hade funnit trollsmör i källrarna ute i fäbodar- na. Det stod på hyllorna, alldeles såsom "bostintorna" bru- kade ställa ned sitt smör där. Det gick inte an att äta sådant smör för människor. Träffade man på sådant smör skulle man ta det på en sticka och kasta ut det. (Undrar om det kunde bildas någon slags svamp på hyllorna?) Uppt. anm.
Troll
Gammalt folk hade hört många under- liga saker från skogen om kvällarna. De hade hört spel, dans och skratt. Men ibland kund de höra hur trollen grä- to och höllo sig illa. Om kvällar och nätter höll man sig helst inne i stugan. Det hände att stora, fula troll tittade in genom fönstret, när de gick förbi stugan om kvällen. Men in kunde de inte komma. De hade inte makt att gå in till männi- skor.
Skogsväsen
För länge sedan hände det, att min mormor kom att dröja längre i skogen med krea- turen på kvällen än vanligt. Hon hade gått upp i sitt arbete att hon glömt fa- ra hem i rätt tid. Rätt som hon satt fick hon se en mycket stor fågel kom- ma. Han slog ned i en tall så att det knakade i kvistarna. I detsamma fick hon höra ett skott och hundar skälla. Men hon såg inte varken skytt eller hundar. Hon förstod då, att trol- len ville ha fred och skyndade hem. Men intet ont hände henne.
FOLKSAGOR
FOLKSAGOR från DELSBO. Upptecknade av J.P. Hansén. Delsbo. Samtliga sagor upp- tecknade efter be- rättelser av förfat- tarens morfar, född 1816 i Delsbo och avliden därsamma- städes 1909. Han hade i sin tur fått berättelserna av sina föräldrar. BOBYGDENS FÖRSTA BEBYGGARE. Vi förflytta oss tillbaka i den grå forntiden. Djupt inne i storskogen, vid den nuvarande Forssa-grän- sen, reser Blacksåsberget sin delvis kala och delvis barrskogs- klädda hjässa trotsigt i höjden. Från dess högst belägna platå erbjudes en lika vidsträckt som storslagen utsikt över ett stycke äkta vildmarksnatur. Mils- vitt, så långt ögat når, breder storskogen ut sina gigantiska våglinjer. Rakt i norr skymta de båda Dellensjöarnas glittran- de vattenspeglar, i väster de blånande Ljusdals-bergens buktande vågkammar, i sydväst Ljusnans oregelbundna, glänsande silver- band och i öster det i blått skiftande Bottenhavet med sina lustigt kringströdda ögrupper. Ingenstädes kan en mänsklig boning upptäckas. Men vid bergets fot, på den plats där den nuvarande Svartvallen är be- lägen, synes en svag rökpelare leta sig uppåt mellan ett par resliga furor. Den låter oss ana, att någon mänsklig varelse här rett sin boning. Den lilla oansenliga kojans invånare äro Snickar-Mårten och hans hustru - Bobygdens första bebyggare. När, hur eller varifrån de kommit, dessa människor, för- täljer icke legenden. Men att han var en märklig person i mer än ett avseende, Snickar-Mårten, det stod däremot klart för min 90-årige morfar, som berättat vad jag här ämnar andraga. Djupt nere i Blacksåsbergets innandöme hade trollen på den tiden sitt hemvist, och i det närbelägna Storberget, åt Forssa-hållet till, bodde jättar av förfärande storlek och med omåttliga kroppskrafter. Och att troll och skogsrån visade sig mitt på ljusa dagen, hörde till det alldagliga livets vanligas- te företeelser. / Till en början var det ganska klent beställt med grann- sämjan. Trollen sökte rent av överträffa varandra uti att ställa till förtret och obehag för kojans invånare. Deras fågelfällor förstördes, vassa föremål blandades i getfodret, och vad Snickar-Mårten om dagen timrade på sin koja, rev trol- len regelbundet ner så snart natten inträdde. Men Snickar-Mår- ten var en arbetsam och ihärdig person, som icke lät sig av- skräcka. Han arbetade med fördubblad iver som om alls ingenting inträffat. Osämjan mellan trollen och deras grannar hade fortgått en lång följd av år, då en lika oväntad som glädjande tilldra- gelse med ens gjorde slut på alla stridigheter. En kulen höstkväll, då Snickar-Mårtens hustru stod vid spisen och tillredde den enkla kvällsvarden, kom det bud från trollen, som ville ha henne med till deras boning under berget. Trollfolket skulle få tillökning i familjen, men som de just aldrig besuttit någon skicklighet i jordemoderns ansvarsfulla yrke, måste, all osämjan till trots, Snickar-Mårtens hustru tillkallas. Denna slog till en början från sig med båda händer- na och förklarade, att aldrig i levande livet kom hon att sät- ta sin fot i en trollpackas boning. Men då trollfolkets budbä- rare utlovat lojalt uppträdande för framtiden och dessutom riklig lön för mödan, lät hon så småningom beveka sig och följ- de med. Efter många omvägar stod hon slutligen ansikte mot ansik- te med trollfrun, som låg i en praktfullt utstyrd säng i ett luxuöst inrett rum djupt inne i bergets innandöme. Förlossning- en lyckades över förväntan och inom kort hade familjen tillö- kats med två svartögda trollflickor. "Här ska' du få betalning", dekreterade trollfar, då Snic- / kar-Mårtens hustru efter väl förrättat värv stod i begrepp att återvända, varpå han ur ett skåp i bergväggen plockade fram en massa föremål av olika form och utseende. Snickar- Mårtens hustru tyckte, att föremålen mest liknade vedträn och träflisor, men hon tog dem i alla fall i sitt förkläde. Vägra mottaga dem vågade hon för övrigt icke av fruktan för, att dä- rigenom ådraga sig trollens ytterligare misshag. Då gumman efter hemkomsten skulle tömma förklädets inne- håll trodde hon emellertid icke sina ögon. Vad hon inbillat sig vara endast vedträn och träflisor var i själva verket en samling husgerådssaker av renaste guld och silver. Från den dagen var Snickar-Mårten vorden en förmögen man, och osämjan mellan trollen och hans familj alldeles som bort- blåst. Efterhand tillkommo fler och fler bebyggare vid bergets fot, och på dessa överflyttade nu i stället trollen sitt miss- hag. Men varken Snickar-Mårten eller hans hustru hade från den stunden något obehag av trollfolket, utan tvärtom. Aldrig behövde han vidare återvända från sina jakt- och fisketurer utan byte, och hans lyckostjärna gick sedan i arv släktled ef- ter släktled. Alltid då det sedan firades bröllop eller då ett barn kom till världen inom "snickar"-släkten, blevo vederbörande ihågkomna med dyrbara presenter av olika slag. Och då i 1700- talets början en av släktens fagraste ungmör skulle ingå äk- tenskap, undrades det allmänt vilken överraskning trollen denna gång skulle ha i beredskap. Presenten lät emellertid denna gång i det längsta vänta på sig. Men på själva bröllops- dagens morgon, då ungmön vaknade, låg en praktfull och dyrbar brudkrona bredvid henne på huvudkudden. - Det var hennes bröl- lopspresent från trollfolket. Så långt min gamle morfar, som i sin tur fått legenden av / sin morfar o.s.v. Ett faktum är också, att Snickar-Mårtens förmenta ättlingar i nuvarande tid - varav det finnes många i Delsbo - ha lycka och framgång i allt vad de företaga sig. I min morfars ungdom användes "trollkronan" allmänt inom "snickar"-släkten, och först sedan Delsbo kyrka låtit anskaffa en ännu dyrbarare brudkrona kom den ur allmänt bruk. Men ännu så sent som på 1870-talet, då någon av släktens kvinnliga med- lemmar gick i brudstol, inträffade det, att hon bar "trollkro- nan" eller "snickarkronan", som den sedermera också kallades, till bruddräkten. TROLLEN I KLÄTTHÅLET. Av platsens sparsamt förekommande minnen från en svunnen tid torde Klätthålet, beläget mellan Sjulgård och Norrväna i Delsbo, vara ett av de märkligaste och säkerligen det mäst sä- genomspunna. Klätthålet, som utgöres av en grotta under en mindre berg- knalle, har varit bekant för ortens befolkning sedan många år- hundraden tillbaka samt vunnit en ej så liten ryktbarhet, t.o. m. långt utanför Hälsinglands gränser. Om grottans utseende, dess många rum, bänkar, gångar och järngrindar är det överflödigt att orda, då detta redan förut torde vara tillräckligt bekant. Med detta avser jag endast att undan glömskan rädda några av de många sägner, som omspinna platsen och vilka, mig veter- ligt, förut icke varit i tryck återgivna. Som redan nämnts, skulle inuti grottan en järngrind vara tillfinnandes. Längre än till denna har ingen vågat intränga, men någon gång på 1820-talet var det i alla fall en för sin dristighet vida bekant soldat, som skulle våga försöket. Men / detta höll på att ta en ända med förskräckelse. Just som han befann sig högst uppe på grinden fastnade hans ena ben på ett oförklarligt sätt, och i denna ställning fick den stackars mannen sitta både länge och väl. Alla försök att komma loss voro helt och hållet fruktlösa och först sedan han hittat på, att läsa Fader Vår baklänges, kröntes hans ansträngningar med framgång. Då var trollens makt bruten och mannen kunde avlägsna sig. Denna tilldragelse förtog lusten både för honom och he- la ortens övriga befolkning att anställa vidare försök i den vägen. Och efter detta dröjde det många årtionden innan någon vågade sig på att utforska Klätthålet innanför järngrinden. Som överallt annorstädes var det även här klent beställt med sämjan mellan trollen och befolkningen i grannskapet. Och alldeles särskilt var detta fallet med en fattig torpare, som i förra århundradets början hade sin bostad i Klätthå- lets omedelbara närhet. Trollen sökte göra allt vad i deras förmåga stod för att livet skulle bli odrägligt för honom och hans familj. Men så en dag då torparen återvände hem från sitt arbete ute i skogen, stöter han helt oförmodat på en stor ko, som sjunkit så djupt ner i en myr, att endast huvudet var uppe. Efter ett oerhört arbete lyckades det mannen att få upp kreaturet ur myren. Men det var ingen vanlig kossa -- Klätthålsfolkets ko. Hon var större än en elefant, hade ju- ver som en stor kopparkittel och spenar långa som slagbul- tar och, det märkligaste av allt, hon hade mål i mun allde- les som en människa. När kon avlägsnat sig hade hon nämli- gen sagt till sin räddare: "Detta skall du icke ha gjort för ingenting". / När mannen en stund därefter steg innanför dörren till sin enkla boning, trodde han knappast sina ögon. Allting där- inne var som genom ett trollslag förvandlat. De enkla träfat- en hade blivit skinande silverfat, träskedarna guldskedar o.s. v. De förut rostiga kreatursbindslena ute i ladugården voro, även de, av renaste silver och samma var förhållandet t.o.m. med huggkubben ute i vedboden. "Hä va' klättfoltjes tack fôr hjôlpa, måvetta", tillade den 85-åriga gumma, som berättade legenden. Och från den dagen fick torparen och hans familj le- va i lugn och ro för trollen. LÅNG-LASSE OCH TROLLEN. " Som bekant har det i forna dagar ansetts - och anses väl ännu för resten - som en stor synd, att förrätta något arbete sedan helgmålsklockan på lördagskvällen ringt in sab- baten. Någonstans i Bobygden fanns emellertid under förra århun- dradet en för sin girighet och snålhet bekant bonde vid namn Lång-Lasse, som härvidlag icke hyste några betänkligheter, u- tan fortsatte med sina göromål långt efter det grannarna gått till vila. Sent en lördagskväll, då han som vanligt gick i å- kern och plöjde, fick han höra ett rop uppifrån det närbelägna berget: "Får jag låna storkitteln din?" "Vad skall du göra med den?" genmälde Lång-Lasse. "Jag skall koka Lång-Lasses låre, eftersom han aldrig vill äta helgdagsmåle", kom svaret. Nu stod det klart för Lång-Lasse, att det var trollen som förebrått honom för hans sabbatsbrott, och efter detta förrättade han aldrig något arbete sedan helgmålsklockan ringt in sabbaten. "/ Ehuru denna sägen står i uppenbar strid med den annars / gängse föreställningen om trollen, har jag dock velat andraga den, då den berättas rätt allmänt bland äldre personer i min hemtrakt. Trollen anses ju annars stå i fientligt förhållande till allt, som rör den kristna kulturen. JÖNS LARSAS MÖTE MED TROLLGÄDDAN. Någon gång på 1840-talet, en söndagsförmiddag under guds- tjänsttiden, satt Jöns Larsa ute på Glombosjön och metade. Han fick napp av en kollosal gädda, som han också, utan rin- gaste svårighet, halade upp i båten. Desto besvärligare blev det sedan att avliva den jättestora fisken, ty oaktat han flera gånger stack sin stora täljkniv genom dess huvud syntes livet aldrig vilja fly. Omsider kröntes dock hans ansträng- ningar med framgång, och gäddan låg till synes livlös på bå- tens botten. Knappt hade Jöns Larsa hunnit på nytt maska sin krok förr- än hans öron nåddes av ett rop nerifrån djupet: "Kom hem och ät nu, Snäppar-Anna", varpå gäddan ögonblickligen tog liv och återvände samma väg varifrån hon kommit. Nu var Jöns Larsa på det klara med, att det var en troll- gädda som nappat på hans krok, och efter detta metade han al- drig under sabbaten. DE FÖRSTA TROLLEN. Om trollens tillkomst har jag hört en legend berättas. Då Frälsaren gick bland människorna på jorden, mötte han en gång en kvinna, vilken han tillfrågade hur många barn hon ägde. Kvinnan hade tolv barn, men då hon blygdes över det stora antalet, uppgav hon blott sex. "Nej", hade Frälsaren svarat, "du ljuger, och till straff skall du aldrig mer kun- na se flera än vad du uppgivit", och från den dagen hade sex av barnen förvandlats till osynliga och vederstyggliga varel- / ser, utrustade med förmåga att framkalla allt möjligt ont. De hade med andra ord blivit troll.
Husdjur
Söndagen efter det man kommit hem från fäbodarna kallades "båschmässöndag". Då brukade "bokullorna" gå till kyrkan. När man löste kreaturen om morgonen brukade man ropa: "i gevär". Det skulle vara som ett skämt till varandra. En "bokulla" skulle göra tvagor, kvastar, länkar och vis- par under den tid hon var på vallen, så att det fanns till nästa sommar, då man kom dit. Så skulle de "fäjsa" ladugår- den, d. v. s. att hålla den ren och snygg. Innan man flytta- de från en fäbod på hösten skulle man göra snyggt efter sig / över allt. Det gick inte an att lämna vallen hur som helst. Ty när folket flyttade så kom troll och vittror i stället.
Troll
Jag har hört talas om en kolare som höll på att ko- la en mila. När han en natt hade lagt sig, så kom det ett troll in till honom. Det var en kvinna, klädd i delsbodräkt. Hon stod vid spisen och värmde sig en stund. Men då hon stått där en stund, kom hon fram på golvet och började flaksa med kjolarna och liksom leka med kolaren. Han förstod, att hon ville komma till honom på britsen. Och han blev som betagen i henne. Hon skrattade och retades. Men så kom hon att vända den bak- re delen till, och då fick han se, att hon hade en lång / och yvig hästsvans. Han tänkte nu, att det var bäst att rädda sig medan tid var och så ryckte han bössan till sig och sköt ett skott. Det träffade henne så att hon flydde och skrek. Långt inåt skogen hörde han hennes jämmer.
Hur Stormnäsudden kom till
I forna tider voro jättar och troll bosatta överallt i våra berg. I Finntjärnsberget i Forsa bodde en jättefamilj, som var nära besläktad med en annan familj, vilken hade sitt tillhåll i Tovåsen i Delsbo. De båda familjerna voro mycket släktkära och gästade fördenskull varandra ganska ofta. Vid sina besök nödgades de emellertid taga den långa omvägen kring Dellen. Detta blev i längden besvärligt, och så en dag beslutades det, att de skulle bygga en bro tvärs över sjön. Jättarna fyllde sina förskinn med sand, gick ner till sjöstranden och stjälpte bördan i vattnet. Sanden tog emellertid så småningom slut och brobyggnaden blev av denna anledning aldrig fullbordad. Ett minne av byggnadsföretaget utgör den landtunga, som, under namn av Stormnäsudden, skjuter ut i Dellen.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Troll
En dag var jag med far till boene för att hjälpa ho- nom med höet. Vi satt och väntade på att det utslagna hö- et skulle torka. Jag satt på "sängskåpet". Rätt som det var blev far alldeles tvärtyst, blek och konstig. När jag sedan tillfrågade honom om orsaken, talade han om, att han sett en "trolljänta" gå fram och tillbaka på vallen. Hon hade sparkat i höet och betett sig underligt. Det var som om hon hade velat leka med höet.
Troll
På Blacksåsvallen fanns en myckenhet "lappri". En kväll kom det ett fruntimmer och ville ligga i lag med bonden. Men hur det var fick han se att hon ha- de rompa. Hon dansade för honom och gjorde sig lus- tig för att han skulle tycka om henne. Han steg upp och fattade yxan och just som hennes rompa av en hän- delse blev liggande på huggkubben, passade han på att hugga av den. Hon sprang ut och skrek.