Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skydd för ladugården
En del, men om det var här vet jag inte, borrade ett hål i la- gårdströskeln och hade ner ett ormhuvud, då var ladugården botad för all trolldom.
Troll
På Blacksåsvallen fanns en myckenhet "lappri". En kväll kom det ett fruntimmer och ville ligga i lag med bonden. Men hur det var fick han se att hon ha- de rompa. Hon dansade för honom och gjorde sig lus- tig för att han skulle tycka om henne. Han steg upp och fattade yxan och just som hennes rompa av en hän- delse blev liggande på huggkubben, passade han på att hugga av den. Hon sprang ut och skrek.
Troll
Troll och vittror höllo sig med smör. Det berättades, att man hade funnit trollsmör i källrarna ute i fäbodar- na. Det stod på hyllorna, alldeles såsom "bostintorna" bru- kade ställa ned sitt smör där. Det gick inte an att äta sådant smör för människor. Träffade man på sådant smör skulle man ta det på en sticka och kasta ut det. (Undrar om det kunde bildas någon slags svamp på hyllorna?) Uppt. anm.
Troll
Det var en gång en "bojänta" som fastnade för en "troll- pojk" då hon "jätte" i skogarna. Var gång hon kom till skogs, så kom denne pojken till henne. Hon anade, att inte allt stod rätt till. När hon så vallade en dag, träf- fade hon en gammal stinta och berättade då om trollpojken, som hon inte kunde bli kvitt. Hon blev nu lärd att ta en treväppling och hänga på sig. När hon kom ut för trollpojken nästa gång, så visade hon treväpplingen. Då sade han: "nåda mej för dej, jag blir uta mä (förlo- rade stintan) Kersti, Kersti, Kersti". / Efter den dagen blev han inte synlig. Det skulle även vara bra att fästa treväpplingar på kreatur. Och mången var det nog som gjorde det ock- så.
Vittror
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild / ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen män- niska hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig en- sam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vitt- ran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Vittror
Troll och vittror kunde inte tåla salt. Man borde inte kasta ut salt, om man ville stå på god fot med vittrorna. Ville man binda en ko vid en särskild plats, strödde man salt i gräset och det fanns ingen ond makt som kunde taga henne från saltet. Skall man kasta ut något till trollen, brukade mor säga, så skall man kasta ut salt, ty då blir man av med dem.
Vittror
I bodarna brukade man ha s.k. "sängskåp". Min morfar berättade, att då han en gång skulle ligga i en sådan säng på vallen, kunde han det inte, ty så snart han la- de sig, började sängen röra sig. Ingenting i sängen var stilla. Han trodde att vittrorna hämnades på honom, e- medan han hade kommit och stört dem i otid.
Jättar.
Som barn hörde jag följande sägen berättas. En jätttekvinna bodde i Blackåsberget i Delsbo socken. Hon gick och var förtörnad på Hudiksvalls- fjärden. Den var henne en nagel i ögat. En vacker dag hade hon planen klar hur hon skulle bli av med den. Hon beslöt att fylla den med sand. Hon tog ett förkläde och fick till en plats där hon visste att det fanns en myckenhet med sand. Så började hon ö- sa sanden i förklädet. Först öste hon med ena han- den, därefter med den andra. På så sätt fortsatte hon till dess att hon fått förklädet fullt. Den ena gången efter den andra gick hon. Så när det / inte ville förslå, tog hon sitt största förkläde på sig. Nu tog hon så mycket sand att det blev en sjö på vardera sidan om henne. Det blev de s.k. Dellensjöarna. När hon gick ned till Hudiksvalls- fjärden, spillde on sand hela vägen. En mal hade ätit hål på förklädet. Från den dagen blev det en ås eller rygg från Dellensjöarna ned till fjärden. Den plats där hon lade ned den sand som fanns kvar Kallade hon "Maln". Där blev en myckenhet sand och en fin sandstrand, där senare tiders barn finna sköna att bada. Platsen heter ännu i dag "Maln" eller "Malnbaden". / I förtrytelsen över att inte lyckas dämma igen fjärden flyttade hon från Blackåsberget.
Vittror
En gång fick jag stanna kvar någon dag längre än de andra, emedan far skulle plöja på vallen. En morgon stod jag på bron och hörde skällor och hörde, hur man lockade, fast det inte fanns vare sig människor eller kreatur i närheten. När far fick höra det, menade han, att det var bäst att lämna vallen och fara hem. Han plöjde inte färdigt.
Vittror
Om alla som varit tillsamman på vallen över sommaren for eller flyttade därifrån på en gång, kunde de få höra sällsamma klockor. Det var vittrorna, som kom för att flytta in. De tyckte om att alla lämnade vallen på en gång och i rätt tid. Det var ett gammalt bruk att alla som vistades på vallen for hem på samma dag. Ingen ville gärna dröja efter. Det blev så ensamt och tomt.
Jul
Man gjorde julbrasa av "fetved" (tjärved). Julmorgonen tände man ljus i fönstren. Samma sed i Ljusdals socken. I Bjuråkers socken bredde man råghalm på golvet jul- kvällen - eljest hacka granris.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Svartkonst
Man firade bröllop åt sin dotter i en förmögen familj. Just som man var i färd med att duka upp bröllopsmiddagen kom "Lapp- dora" och bad om mat. Man svarade henne snäsigt, att hon kunde gå därifrån. Och hon fick intet. Hon bad om en sup, men även detta nekades henne. Men nu kom vedergällningen. Just som man höll på att spisa, sjönk bordet till golvet, och allt gick i kras. Det sipprade som blod från bordet. Och det som fanns i faten likna- de inte längre mat.