Vattenväsen

Benämningar på ortens manliga vattenväsen vid hav, sjö, eller flod: "näcken", "forsgubben", "forsfar", "strömgubben", "strömkarlen". Någon skillnad var det väl inte på dessa väsen. Den ene som den andre fanns i vatt- net och ibland kunde man få höra dessa väsen spela. Det var mest i tysta lugna kvällar och nätter de läto höra sig. Dessa väsen levde som man trodde mycket ensamma av sig. Man trodde att näcken eller strömkarlen sörjde i / ensamhet. Man kunde få höra dessa väsen skratta. Näcken hade inte mer än en halv båt. Rätt som han var på vatten- ytan med båten, kunde han dyka ned på djupet med båten och försvinna. Man har hört honom klaga. Och när han spelade på sin harpa, blev det klagande melodier. Det sades att dessa väsen kunde locka människor till sig. De försvunno i djupet. Om man ville stå sig gott med dem, skulle man offra kläder eller slantar till dem. Men man fick inte okväda dem på något vis. Jag har hört talas om, att näcken väntade på att bli löst från sin tillvaro och bli fri. / Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Havsfrun", "sjöjungfrun", "sjörån", "sjöfrun". Alla dessa uppträdde i en och samma gestalt. Dessa väsen rådde över vind och fiske. Så snart hon blev synlig blev det storm. Om en fis- kare offrade till henne, fick han mycken fisk. När hon ville vara elak, skrattade hon och gjorde så, att folk "såg vilse". De kunde se sådant inpå sig som i verklighe- ten inte fanns. Den fiskare, som råkat förstöra henne, kunde straffas, så att han tyckte sig få en massa fisk på näten, men när han skulle till att plocka fisken ur båten, var det endast sjögräs. Dessa väsen levde mest i ensamhet. Men kunde de komma åt att inleda förbindelse / med en karl, så gjorde de det gärna. Har inte hört, att de uppträdde i djurgestalt. Men de kunde skicka ut väldi- ga ormar. Sjömän och fiskare ha offrat till dem. Man brukade skrämma barnen för källor och vattensamlingar genom att påminna dem om näcken och andra väsen. De kunde dra bar- nen till sig.