Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Man skrämde barnen för näcken. Han kunde dra dem ned i sjön, om de gick ut på bryggorna. Men jag tror inte, att de stora trodde på näcken. - Jag har inte hört näckhistorier annars.
Fredagen ej bra dag
Fredagen han är aldrig bra. Det har lapparna mycke ansett. Man skulle just ej göra något särskilt arbete en fredag, för det var inte bra. (Tror att de ej heller gjorde renost då men är ej säker på den saken.)
Göken bådar död
Om göken kommer nära husen och gal då är det ett sorgebud.
De dövstumma "kloka" och seende
Lapparna ha ansett, att de som ha varit dövstumma ha varit "kloka" och sett längre fram än andra. Bort med Ljungdalen, vid Björnsjön bodde det för länge sedan två lappfamiljer. En utav familjerna hade en dövstum. Och han tala om en dag i sin familj att nu hade han sett att det skulle hända nånting farligt om dom inte flytta, det skulle komma folk och myrda dom alla. Dom flyttade också, men den andra familjen stanna kvar, och dom blev myrdad alla. Det var en dövstum här också, jag såg honom (När sagesm. var barn), och före han gick genom skola såg han mycke av underjordiska folk. Men sedan han blev konfirmerad, sjönk det bort alltihop. Dom lekte i ett gärde här i Storvallen en gång då han var barn, och då gjorde han tecken, att han såg underjordiska. Då bad de andra att han skulle ta en, så dom skulle få ta i. Då kröp han under nå ris, där han såg dom, men då såg barna att han ryckte tillbaka handen, och då såg dom sen att han var klönt (klöst) utav fyra fingrar.
Fegeld
Fegeld det syns som ett litet ljus. Och det syns där någon ska dö. Jag har själv sett det. Mannen tillägger: "Lapparna ha sett sånt mycke." Varken han eller hustrun minns något lapskt namn på företeelsen.
Predikosjuka? (Svegs-Marta)
I Härjedalen, kanske samtidigt /med Prediko-Greta i Vg/, framträdde en kvinna, benämnd Svegs-Marta. Hon stötte samman mot lektor P.V. – Men ni, som är så hemma i skriften, må väl också veta, vad aposteln bjuder kvinnan? – Jo det känner jag, svara Svegs Marta. Men Gud hade sannolikt ingen man, som Han kunde sända, därför blev jag kallad att gå. Så bli båda bjudna på kaffe. P.V. vill ännu höra sig för. – Ni har predikat så mycket om "tron", men tron utan gärningar är död. – Vad tjänar gärningar då till utan tro? frågar Marta. Lektorn tar sig en funderare, vänder sig åt värdinnan; sägande: – Giv gumman tretår! (efteråt lär han hava yttrat: "SvegsMarta må gärna predika, för hon utgör ett undantag bland predikokvinnor."
Mord på lappar
Det var så många gånger dom mörda lappar förr i världen. Det var bönder, som mörda dem. Oppi Ljungdalen var det ett helt hushåll, som blev mördat. Dom var två hushåll, som bodde där. I det ena hushållet var det en som var dövstum, och han teckna åt dom andra att dom skulle fara därifrån, för annars skulle dom bli mördad. Och dom for väst i storfjälla, så dom klara sej. Men dom andra dom trodde väl inte på det där, så dom stanna kvar, och dom blev mördad allihop. Lillbarne, som var 1/2 år gammalt, hade dom slagi kring en björk [och dödat det så] Det var tre hushåll då i Ljungdalen, och dom var med om det allihop. Och allesamman blev avrättad, hustrurna och barna med, och gårdarna blev oppbränd. Jag frågade en gång en bonde, som nu bor i Ljungdalen, var de där gårdarna kunde ha stått och han visa på ett ställe och sa att han trodde att det var där, för han hade hittat kol där. Och i Funäsdalen har dom å mörda många. Men en bonde var så rättvis, han ville inte vara med. "Inte en katt ska vara med" [från hans hus], sa han, "mycke mindre jag då." Han ville inte vara med om att mörda lapparna. Men det var en gubbe i Funäsdalen som hade mörda mycke folk, och då han dog, så vändes huve hans mot ryggen, så dom fick lägga honom framstupa i kistan. Det var en bonde i Mässlingen som skulle följa en gårdfarihandlare och visa honom vägen, och han följde honom till en liten knall (bergsknalle) häroppe, och där mörda han honom. Men då den bonden skulle dö, då fick fyra karlar hålla honom. Då bekände han. Och han sa åt dom, att dom skulle inte ha pengarna här. Bara i min farfars tid har dom fäkta och skulle mörda lappar. Farfar han var i Handöl (Jämtland), hette Renander, och han kom till prästen (i Underåker) och begärde nattvarden "för sista gången". Då fråga prästen varför han sa så. Jo, han hade fått reda på att dom tänkte mörda dom. "Nej Renander, detta ska aldrig ske", sa prästen. [Och dådet avstyrdes på något sätt.] Det var många gånger dom mörda folk. Och dom blev rik. Men sedan så blev deras barn fattig. "Orättvis gods ska mä sorg förgås", har dom sagt.
Gengångare efter mördade
Dom som blev mördad och begraven och ingen visste av det, om någon okänd kommer – mest då det var någon 'okänd' – så kunde dom (Främlingen eller främlingarna) få höra dom (Den eller de mördade) och dom (Främlingen eller främlingarna) fick då tala om det för dom som bodde där. Ibland kunde det hända att dom hitta dom, och dom blev begraven. Men annars visste dom bara att där nånstans var det en mördad, och det blev tal om det.
Renskötsel med mjölkning och osttillverkning
Då jag var barn (f. 1873), då drevs renarna in i gärdet kväll och morgon och mjölkades. Dom levde mera med mjölk då. Och dom gjorde renost, och det gör dom inte alls nu. Det är mycke arbete med det där och behövs mycke folk. Då man hade mjölkat renarna, fick dom komma ut ur gärdet genast. Renarna var som mera tamd då också, då man höll på med dem mera så där. Nu är de mera vilda.
Ur lapparnas liv
Karin Renander berättade nu hur hon har "vakta renar mycke" och "stridd me vargen". Då blir man ofta "mållös". Många gånger har hon "huja å skrike" så att hon varit hes på morgonen, inte kunnat tala. Vargen ger sig vanligen av när man ränner mot där han kommer om man då skriker och larmar. Men han kommer tillbaka flera gånger på natten. År 1875 då hade lappar i Saggdalen (Enl. sagespers. 1 1/2 mil från Mittådalen) slagit ihjäl sju stycken vargar, bara med stav, man hade inte byssa då. K.R. har ej varit gift men hade två pojkar. Med dem for hon, som var fattig, på tiggarfärder till Hälsingland och Medelpad. Hon lånade då häst och fordon i Funäsdalen och körde för att kunna frakta det hoptiggda. Hö till hästen fick hon alltid där hon for fram. Och alla, som kunde, gav och var vänliga, "och om dom inte hade, så var dom vänliga ändå". – "Och var det nån som inte var vänlig, så gick man bara." Och så kom hon tillbaka då med lass av mjöl, bröd, fläsk och kläder, som t.ex. lintyg, kjolar och tröjor.
Lapparnas kyrkoförhållanden
Två gånger på året hade lapparna kyrkhelg. Det var i Storsjö kapell. Ena gången var det 2 veckor före midsommar eller 2 veckor efter midsommar. Det berodde på hur prästen hade tid. Han skulle vara både i Tännäs och Vemdal och Ljusnedal och Storsjö. Den andra gelgen var på hösten, 2 veckor före Mikaeli eller 2 veckor efter Mikaeli. Då var det gudstjänst och begravning och bröllop och barndop. Det hände nog att barnen var så stor, att dom tog i prästkragen också. Och vantar på händerna! Ja Herre Gud, då det var så kallt! Dom som var död hade man fört till Storsjö strax, men dom begrovs bara då det var helg. På vintern körde man dit dem med renar. På våren, då det var dåligt före, fick man dra dem själv, och på sommarn köra med häst och släpa. Men min mamma och pappa dom är begraven vid Ljusnedals kyrka. Jag var två år då mamma dog. Hon fraktades dit med renar.
Omkommet barn funnet genom renkons beteende
Nu ska jag tala om en sann berättelse. Det var i Ljungrisfjella, väster om Ljungdalen, som ett litet lappbarn kom bort ett år, och dom leta och leta men fann det aldrig. Så var det två år (Två år? Något otydligt antecknat i kladden.) efter dom var där igen. Och det var sommar, och dom valla renar och skulle ha in dom i gärde och mjölka och tjävla kalvarna (tjävla, sätta pinnar i mun på dem, så att de ej kunde dia korna). Och så hade dom drivi rensflocken på morgon och skulle ha dem in i gärde. Då bröt sej en renko ut ur flocken och for uppåt fjälle och gick runt en sten där. Och dom skicka en hund efter för att driva henne tillbaka, men hon sjasa tillbaka hund. Och renkoa var nog en särskilt bra mjölkko, så dom ville ha henne med, så en utav dom for efter henne. Då gick hon runt den där stora sten, och han gick efter henne. Då fick han se det lilla barnskelettet, som låg där under sten. Så blev det uppdagat genom renkoa.
Lik insytt i näver. – Näver hopsytt till kåta
I Handölsdalen, under ett berg, fann dom en gång näver, som var hopsytt med rotbast, och så var det ett skelett inuti. Jag har hört i Norge, norrut nånstans, att det skulle vara förr, att dom hade sytt ihop näver till kåtan.