Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
"Gasten" skulle vara en ande, men han skulle lik- som visa sig som en fågel, när han blev synlig. När små barn blev mördade och nedgrävda i lönndom, så for de ikring som gast sedan. Det var inte alla nät- ter som gasten skrek. Det lät som när ett litet barn kvider och jämrar sig.
Gastar.
I Trinne bolle ( en liten sjö på Skåre skog ) har en karl drunknat. Han ger upp nödrop ibland emot värskifte. Det var en man som var ute och körde. Rätt som det var stanna- de hästen, och de kunde inte få den ur fläcken. Då var det en som tog upp sin fällekniv och drog med den längs ryggen på dragarn, och när han se´ n såg efter, satt det en benknota på udden på knivbladet.
Gastar.
Det var en som förgiftat sin mor med flugkrut i gröt. En liten tös hade sett det. Det blev undersökning. "Far strödde socker på gröten", sa´ tösen. Han blev dömd till döden. De hade honom i en spiktunna, som gick på hjul med en axel igenom, och rulla- de honom, tills han var död. De kunde höra mot väderskifteden mannens jämmerrop och bullret av tunnan. Det var i Värö Backa.
Gastar
Två barn hade drunknat i Viska å nära Nye bro några år in- nan jag föddes; de hade badat. Många hade hört dem skrika om kvällar och nätter. Jag och min bror Johan vôrom ute en kväll. Jo- han frågade, om jag kunde höra barnungarna skriga. Han hörde dem, för han var i syne, men jag hörde inget.
Gastar.
Det var här uppe på Prästagärdet. Det var en lantmätare, som hade gjort orättvist lantmäteri. Många var ute för den lant- mätaren. Han sprang och ropade: "Sätt en pinne här, sätt en pinne här!" Och de kunde höra, hur hans kedja slamrade, när han drog henne efter sej.
Gastar.
Min far har berättat följande: Han hade en svåger, som var fodermarsk på en större gård i Årstad. Ofta såg han ute i stallet en äldre, gråklädd man. Nästan var natt såg han honom, och det blev nästan ett sällskap, men han sade eller gjorde ingenting. Som han var "i syne", trodde han, att det var en f. d. ägare till gården, som "gick igen". Han kände sig aldrig rädd, det äro aldrig de som "se". En kväll hade han och en dräng varit ute på nöje och kommo sent hem. För att komma till drängstugan, måste de gå genom stallet. Komna innanför stalldörren såg berättaren den gråklädde stå i fodergången, där de skulle gå. Som drängen ej såg honom, gick han rakt i fam- nen på honom. Mannen såg då, huru den gråklädde rul- lade drängen mellan sina händer. De hunno knappt / in i drängstugan, förrän drängen blev alldeles dödssjuk och höll på att kräkas upp både "lever och lunga", för han hade blivit "gastkramad". En stund efter skulle berättaren stänga ett fönster. Av en händelse tittade han ut genom detta och såg bortåt stall- väggen. Då fick han se den gråklädde sticka ut huvudet genom ett annat fönster längre bort, och ge upp ett hån- skratt troligen i glädjen över att ha fått göra drängen ett hyss. Det händer sällan, att de, som äro "i syne" höra nå- got, och därför tyckte han, att skrattet låt riktigt kusligt.
Gastar.
De har talat om att de hört några, som blev borte på Södre Härtena. Det var sådana, som varit i land här en kväll, och då de skulle gå ut igen, blev de borte. De har hört varsel från dem - det ropade mot ont väder. Men det är la borte- blivet för det meste nu. Sonhustrun, född i Skällåkra, Värö, och omkr. 55 år gam- mal, har hört samma ljud: "Jag hörde dem en eftermid- dag på sommaren, när jag var ensam hemma. Först lät det så hemskt, det ropade så högt det orkade, och sen avtog det så småningom. De sa, att det var några pojkar häri- från, som skulle segla till Hälsingör och mönstra.
Gastar
I Vekadal var handelsbutik. Jag måste dit och köpa en kväll, när jag var barn. Då jag kom på en vinterväg över en mad, där det fanns en lyktegast, kom han och hängde sej på min rygg. Rövare hade blivit ihjälslagna där, och en handlare hade blivit mördad och rövad i Svens hus. Det var han som hängde sej på mej på mossen. Många hade varit ute för den. I hästhuset kunde de inte köra in höet utan mitt på dan för gastars skull. Jag var så dålig, när jag kom hem. Det var så kallt i vinter- kvällen. Vi tackade Gud, att jag var kommen till bys. Mor brände upp en flik av mina kläder, hon trodde det skulle hjälpa.
Gastar.
Vid Hällekulla blev en gubbe ihjälslagen. Han hade tatt lite potater i en källare och två karlar hade följt efter honom med hundar och dödat honom. En kväll hörde jag honom. Det var precis som det varit i luften. Det ropade oj, oj, oj, och hun- darna skällde och glafs ! Det var ljud som när han blev dödad. Det var ett riktigt spökelse. Alltid blev det oväder, när man hörde det.
Gastar
De talte mycket om att de hörde Vallersgasten förr. Han höll till neråt Snogge och han skrek som en liten knähund. Det är mest mot oväder, såna skriker. Det är inte något spöke, som de trodde förr, utan en stor fågel. Gastakrammade blev de gamle ofta - då trodde de att de hade kommit en död för nära. Det är bara efter solnedgången de kan träffa sådant.
Gastar
Det var en de kallade hätteskräddarn. Han hade lånat ett par stövlar, och dem kom de efter honom och ville ha igen. Då försökte han springa ifrån dem, och han jämrade sej, när han sprang nerför Rökullelia och hoppade i ån vid Häljesbro. Det var en piga som talte om, att hon hörde honom många gånger klockan sex om morron sådana dar, då det skulle bli dåligt vädeer. Det hördes la femti år efter han var död.
Gastar.
Det var en som blev borte på Gällinge mosse, de hörde han jämra sej vid oväder. Och här emellan och Breared var det ena som kom i Skinnarekälla´ och dränkte sej. Hon gav sej, när hon kom i, och det ropet har ofta hörts förr mot oväder. Vid en gärdsgård mellan Gödatorp och Gällinge sprang det en, som drog en kedja; det var en lantmätare, som hade mätt orätt ! På gamle Gällingevägen hade en karl blivit dödad. På den platsen höll vagnen på att välta för folk, som körde förbi, när det var mörkt.
Gasten.
De gamle kunde höra såna som var borteblevna. Det var ena i Breared (i Gällinge), som gått galet och drunknat i en källa. Hon hördes länge; hon hade gett sej (jämrat sej), innan hon dog, och mot vårskifte kunde man höra liksom ett frun- timmer skrika; det hörde de i många år. Och i Frillesås var det en karl, som blev ihjälslagen; det var ingen, som kändes vid honom, så ingen vet, vem han var. Den har de ofta hört skrika mot vårskifte. Det är väl 75 år sedan det mordet skedde.