Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.
Gastar.
Det var en karl, som hade mördat en tös, som han tyckte om. Han blev avlivad på så vis, att de la honom i en spi- ketunna och rullade honom från Glamsten och igenom Ene- kulla marker och ut till landsvägen. När de hörde hans jäm- merrop, blev det snart oväder.
Gastar.
Det skulle bli skattamöte och bonden skulle gå dit, men hans hustru ville inte att han skulle gå, för han brukade alltid supa sej full. Hon sa´ åt däka´, att hon skulle gå i fa- miljens ställe. Då sa´ fadern till däkan: "Må den laje ta dej!" och en far hade rättighet att lova bort sina barn, och när den laje hade fått henne, fick han göra med henne vad han ville. Han kom kittlade ihjäl henne på vägen. Mot vär- skifte och då det var mörka nätter, kunde man höra henne sedan. Först skrattade hon, sedan jämrade hon sej och skrek, och till slut dog hon. Det började i Hagen där de hade danseplan förr och slutade vid Vintervägen i Hovfors. Nu är det slut, för sådant hörs bara så länge tiden skulle varat för sådana, som hade kommit bort i förtid. En pojk i Timmerås gick åt Ramsjön och dränkte sej, för / hans mor hade trätt på honom. Han gnolade på "gubben Noah", när han gick, och sen har de hört flere gånger att de tral- lat "gubben Noah" på vägen ner till sjön.
Gastar
Det var ett skattamöte i Röstorp, och de hade alltid brännvin och söp på sina skattamöten och husförhör förr. Så var det en bonde i Hult han brukade alltid supa sej full. Däka´sa: "Du får inte gå till skattamötet i dag. Jag ska gå". Då sa fadern: Då går du åt helvete!" Och de fann henne hängande sönderfläkt i ett träd vid Vintervägen. Det var spår på platsen som av en fölunge, så det var la den Ondes fotspår. Folk satte upp ett kors på den platsen, och ingen tordes gå förbi där kvällar och nätter, för hon var så illa omkommen. Min mor hörde gastninga ef- ter henne. Först började hon på att gasma och skratta se´n ble´t längre ynkligare och te sist så ynkeligt. Det är borte nu. Sammesless, jag blev närapå ihjälskrämd en natt på som- marn. Det var en tjuv, som hade stulit potatis i Erkes källare i Hällekulla, när far gick och läste. Två karlar tog med sej hun- / dar och hann upp honom och slog ihjäl honom, det var en som hette Jakob och en dräng, som tjänte te Erkes. Det är många, som har hört hundarna skälla och tjuven jämra sig om kvällar och nätter. Min far var ute och såg efter kreaturen en kväll. Nästa morgon sa´ han: "Dä va faseligt vad Hällekullen tog te i går kväll. Jag fick så brått hem." Fjälle-Magnus och min bror hörde´n. Jag tänkte: "Besynner- ligt att jag inte ska få höra´t !" Så hade vi in höt och låg och sov i ladan. Jag var trött och svett och orka´ inte somna. Rätt som det var fick jag höra det ropade "Nu ä Skygges-Agust ute och kör in sina kreatur," tänkte jag. Då började två hundar skälla leva, och se´n kom det undan för undan. Jag höll på att kövas. Det var Hällekul- len,som förskräckte mej. Den mördade var en främling; han stal inte mer än lite' mat till sitt uppehälle. Mördarna fick lägga femti riksdaler i mansbot.
Gastar.
Gamle Päar gav sej för att gasten rev ner hans stenmur varenda natt, och alltid var det på en och samma plats. "Där ska han alltid gå över," sa Päar. Han var tvungen att alltid gå samme vägen. Päar sa, att gasten var en landmätare som har gjort orätt, och därför får han gå och bära sin kedja i alla världens tider; Päar hade hört hur kedjan slamra!
Gastar.
Johan på Högen och en till hade varit uppåt Mark och handlat kreatur. Rätt som det var fick Johan en börda på ryggen. "Hur ä dä fatt, ja´ orkar inte gå ur fläcken," sa han. Det var Kattelabet, en gubbe, som varnat ihjäl (frusit ihjäl) vid Hällesö, se´n han hade varit åt Idala och supit. I Hovfors lid satt en käring, som hade blivit ihjälkörd. Det var Lejons första käring, och hon var hemma på Hårred. Hon datt av en vagn vid Forslund i Hovfors och slog ihjäl sig. Hon har dödat två personer. Först kom en dräng från Stättared, för stättningen (=bonden på Stättared) höstade ett hemman i Måå i Fjärås, och drängen kom från Måå och skulle hem till Stättared. När han kom i Hovfors lid, fick han en blod- störtning och blev liggande, men till slut fick de in honom / till spelemans i Hovfors; han dog andre dagen därefter. Och något år senare kom Bengt Johans bror, en ung person, i samma lid och blev ikullslagen och dödad av henne. Han hade arbetat så illa och rivit upp jorden, och när de fann honom, var han död. Det var mä natta sådant skedde. Och så ett äventyr i Gällinge. En snickare var i Breared och snickrade. Så var det en, som varit i Åsa och supit, och vid Långås hade han blivit liggande i en snödriva och frusit ihjäl. Staten kallade de honom. "Tör du gå förbi Staten?" frågade de snickarn. "Ja, dä ä inte farligt, dä ska bli roligt å få se´n". Men på den platsen, där Staten hade dött, blev han kastad över gärdsgårn och fick blodgång. Så förr hade´t makt!
Gastar.
Här går en lantmätare på Kroge banka. Petter Andersson sa, att han hade hört, hur han slamra´ mä länka! Det var en lant- mätare, som bönderna hade slagit ihjäl. Vid vintervägen blev en tös ihjälkittlad av "dä som ont ä". Hon var från Hult och skulle gå till skattamöte och betala skat- ten. Hennes far var drucken och ville inte se henne mer. Jag hörde henne en gång när Gunnars bodde på den gamla tomten. Vi var tre, som hörde´t. Först skrattade det en stund och sen jämrade de sej så illa. Många andra har hört detsamma, men nu har hon inte hörts på många år. De säjer, att sånt ska upphöra efter viss tid.
Lyktgubbar.
Lyktegubben skall föreställa näcken. Det flyger på vattnet och hoppar upp i luften litet, ungefär som en sommarfågel. Det var en gubbe här uppe, som skulle ro över sjön. Då kom lyktegubben och ville förvilla honom. "Vill du följa mej te land, ska du få en styver", sa gubben. Han tog upp en styver och kastade den i sjön. - Det var la näcken. (E. känner ej näcken som speleman eller näcken som häst.)
Lyktgubbar.
Lyktgubben har jag sett utefter bäckar. Jag har hört att han kunde följa en och lysa. Man fick kasta pengar till honom för att bli av med honom. En speleman från Stråvalla, som skulle gå till Hoffors, hade haft lyktgubben till att lysa sej, men till slut kastade han en peng i en stor rishög, och lyktgubben tog till att riva isär rishögen för att få tag i pengen; det sinkade honom länge.
Lyktgubbar.
Necken och lyktgubben var detsamma. Han sprang mest i san- ka marker, släckte och tände. De kunde lova honom pengar, för han skulle följa och lysa dem. Det var ett sken, där det fanns pengar. Eller där kunde ligga en gammal hästsko. Om en inte blinkar och går rakt på´t och kastar fällekniven i, så kan han ta´t.
Lyktgubbar
Två karlar var ute och gick en kväll, och det var så mörkt, så de såg inte vägen. Då kom en lyktgubbe med sin lykta och lyste dem. När de var hemkomna, tog de upp var sin styver och kastade i ett stort stenrös, och lyktegubben slog och levde och hävde i sär hela stenröset för att få fatt i sina styvrar. De trodde att lyktegubben var någon som hade omkommit där.
Myling.
Det var på ett ställe som det bodde en gammal käring, som hade tatt livet av ett barn, när hon var ung. Så var det en skomakare där och gjorde skor. Den unge bonden där på stäl- let talte om för skomakaren, hur det förhöll sej, och satte upp sin bästa ko, om skomakarn tordes sitta uppe med natten och arbeta. Skomakaren var inte rädd utan han satt uppe, men när klockan var tolv kom det upp en lång karl genom telet och sa: "Å du gör sko." "Ja," sa skomakarn. "Å tjänar dej en ko" - "Ja". Vill du se, hur jag hanterar min gamla mor?" - Det var en ryggåsstuga och vid dörren var en törre, som de låg på en tre, fyra personer. Och han flög upp på törren och tog till att flänga i brösten på den gamla käringen och skulle di käringen. Se´n, när han hade anfäktat käringen en stund, kom han ner och sa´: / Bena ä lång å bötta ä trång. Och sen gick han ner i golvet under bordet. Sen på morron tog de upp telet och då hittade de en bytta med små ben i. De gick till körgårn och grävde ner den, och se´n blev det borte.
Spökeri
På Bolsjö utanför Varberg var spöke i ett hus. De visste inte, hur de skulle få upptäckt det. Då kom en knekt från Mark; han hette Sträng och var så oförvägen. "Var ä spöket?" frågade han. De visade honom rummet. "Här ska jag ligga i natt", sa han. Fram på natten kom det tre karlar in. "Hur har det tillgått med er?" frågade Sträng. "Vi var sjömän och blev mör- dade och nergrävda här och vi vill ha kristlig begravning". Bli borte! Det ska ske!" sa Sträng, och de tog upp telet i ett rum in- till förstugan och hittade tre skelett och gravde ner dem på kyrke- gården, och det blev slut med spökeriet.