Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Det var vittra i alla sjöar. Var det någon som fick se vittra i sjön, betydde det någon kommande händelse.
Spökeri.
En gammal gumma de kallade Getaklippera gick igen. En gång hade hon inte hunnit undan innan solen gick upp. Det (spöket) stod i ett skjul på en av gårdarna vid kyrkan, och de kastade ett gammalt täcke över det tills kvällen, då fick det fortsätta. Min gumma blev så sjuk en gång, när hon gick över gården i Lia. Det var mitt på dagen. Hon blev gastakrammad, och de sa att dagkramning är värre än nattkramning. Hon blev liggan- de på marken. Gubben i Lia sa: "Här går en, och varenda natt ri- ver han ner gärdsgårn för mej."
Spökeri.
En kväll såg jag en lång, svart karl gå rätt i ån vid Hovfors bro. Det var en man som hette Böre. Han hade dränkt sej i ån för flere år se´n. "Tig still" sa´ jag till mitt säll- skap. Det bodde en gubbe framme i gårdstugan till Libergs; han var så illa lajer. När han var död, gick han så illa igen. En dräng satt vid bordet. Då fick han se, hur den döde kom och kradda över i sänga.
Mara.
Mara - det var en människa, som var mara. Jag och min kusin var nolåt i skogsbygden och där låg vi över natt hos en gammal karl. På natten började min kusin ge sej så förfärligt. Gubben och jag vaknade. Så sa gubben: "Dä ä den däringa kôna som ligger och rir folk om nätterna" så tog han av honom påbredsla och kastade den mot dörren och visade bort henne. Hon kunde ri på hästar och, de brukade ha stål över stalldör- ren för att hon inte skulle ha makt att komma in.
Djävulen.
1.) Det hände vid en påskavaka att det kom en häst fram till folket, och de började sätta sej upp på honom. Den ene efter den andre, och hästen blev allt längre och längre. Till slut var det en, som sa: Herre Jesu kors, jag aldrig sett så långt kors!" Då blev hästen borte. Annars hade han hoppat i ån med dem. Det var den onde. 2.) De satt och spelte kort i Stockared. På natten började en ko att vråla se´ n kom en hund in i stugan och elden datt ur munnen på´ n. Han la´ sej under bordet, medan de spelade och svörje. Det slogs upp en lucka i golvet. Där fick de ligga och titta, hur det var på det laja stället. Barn fick inte gå baklänges, då visade de far och mor till helvetet. Och inte vissla; då visslade de till sej den laje.
Djävulen
Det var en lekstuga i Frillesås. Gubben, dom ägde om stället var ute. Då fick han se en lång, svartklädd karl komma och gå in i stugan, och när gubben sen kom in, var de ihop och slogs dör inne. Då sa gubben: "I har ingen go man mä er." Här var en gammal gumma på ett ställe. Den onde kom och skulle hämta henne. De hade bu efter flera präster, och de kom dit, men den onde hade alltid något att förebrå dem. Till en sa han: "Du gick genom en sädesåker." "Ja, men det har jag fått förlåtelse för," svarade prästen. Sen borrade han i fönsterblyt så det blev ett hål och tvingade Socke Tocke att krypa ut genom det.
Djävulen.
Det var vår Torpare Pelle på Backen, han var en så illa o- gudaktig karl. En kväll gick han ut med en bytt och skulle ge grisera. Sen satte han den tomma byttan utanför. Då kom en svart hund och slickade i den. Pelle hascha på´ en, men då blev hunden mycket större. Då sprang Pelle in och stängde dör- ren efter sej. Hunden kom efter och slog till i dörren. Sen blev Pelle sjuk och låg i tre dar. De stöpte bly över honom. De sa: Den laje, satan eller Socke.
Odens jakt.
Noe hundar hördes förr: det lät som om hundvalpar hade skällt. De gamla sa´: "Nu blir det wär, för nu ä Noe hundar ute." Det var en gubbe från Frillesås, som hette Anders Bråte. Han hade varit nolut och var på hemväg, och när han var på Gällinge skog, mötte han en ryttare, som var klädd som en krigsman. "Har du mött nån?" frågade ryttaren. "Ja, visst har jag", svarade gubben. Då red ryttaren vidare, men lite efter hörde gubben att ett skott small. Och om en stund kom ryttaren tillbaka och hade en skjuten karl bakpå hästen och som han red förbi Anders Bråte, sa han: "Hade du inte sagt att du mött nån, så hade du legat där denne mannen ligger nu". Och en gubbe hette Börje, som bodde i nolstugan här, hade sett först ett par hundar och sen en man med / gevär gå över vägen vid Gällinge gamla skolhus. Det var nå- got övernaturligt, för det hördes varken någon skjutning eller att hundarna skällde. B. har aldrig hört talas om Odens jakt och vet ej, vem jäga- ren var eller något om den jagade.
Odens jakt.
Noens hunnar - det är en sorts fåglar, som piper; jag har sett dem, när det har varit månljust om sommar- nätterna. De låter nästan som en träaxlavagn.
Odens jakt.
Min gårdbo i Stenslåtta hade hört "Noe hunna" Han sa, att det var en, som var så eveten att skjuta och jaga på högtider. Så en dag han var ute, flög han och hundarna upp i luften. Det låter som hundar, som skäller, och det hörs mot oväder. "Nu blir det ovär, för vi ham hört Noe hunna", sa de. Nej, jag vet inte, vad han jagade efter.
Odens jakt.
Noe hunnar, det är flyttfåglar. De gamle trodde, att det var något farligt. Von Döbeln på Björkholmen jagade var juladag. Torparna var tvungna att vara med och de fick kvittat ett dagsverke för det. Men se´n Döbeln var död, så har hans jakt och hun- dar hört varenda juladag i alla marker. Nu är det borta.
Vattenväsen.
Pappa talade om att det var en jägare, som hade satt upp en koleld på åsen vid Aborresjön. Då kom det upp en sådan fin sjöjungfru och ville värma sej. "Jag menar, jag håller på dej", sa jägaren. "Gör inte det, för då gör du ra- sade!" sa´ hon. Men han sköt. Då ramlade det och brakade så illa i skogen och sjöjungfrun blev borte med detsamma.
Vattenväsen.
Det skulle vara en sjörå i Aborresjön så var det en jägare, som bodde vid Varkulla. Jag vet inte vad han hette. Han var så djärv, så han gick dit upp och skulle skjuta henne med en silverkula för det var inget annat som tog på det trollet. Men som han hade lossat skottet, kastade han sej baklänges, för annars ha- de kulan kommit tillbaka och dödat honom. Sjöråa satt på ett berg, men när han sköt, for han ut i sjön ett brak, och det var ingen som såg henne se´ n. Hon var så förfärligt vacker att se på. Min mor sa att strömkarlen satt under Rysstorpa bro och spelade fiol och att om man offrade en peng till honom, så fick man lära sej spela utav honom.