Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Trolldom.
När min mor var barn, hände det ofta att kreatur dogo på hennes hem. Det troddes vara en gumma som kunde trolla, som hade förgjort husdjuren. Gumman bodde där i närheten. En gång när åter en ko hade dött, hittade man på att gå till en spåkvinna och fråga råd. Spåkvinnan bodde i Grimmareds dalar och när hon blev tillfrågad följde hon med budet tillbaka. Hon ordinerade att de skulle bryta upp golvet under den största kon och gräva ett djupt hål och i det hålet, skulle de finna ett knyte. På samma gång som de grävde stod spåkvinnan och högg etn täljkniv i träet vid hans huvud. När de hade grävt en stund hittade de knytet. Det var fullt med hår och blod och spåkvinnans täljkniv hade även kommit dit. Sen skulle det hjälpa så att inte nöt- kreaturen längre skulle när detta kom bort ha ont av trolldom.
Troll
Min mor talade om, att i Höråsen i Tvååker var det bergmänniskor. De gick ibland och lånade en kittel av folket i en gård, när de skulle tvätta. Men en gång fick de inte låna kitteln, för folket skulle ha den själva. Kit- teln stod på gården. När folket vaknade nästa morgon, fick de se att kitteln stod på skorstenen, och den var full med människoträck, som bergmänniskorna hade tagit på avträdet. Mor talte också om en dräng, som skulle hämta en brud, som trolla hade tagit från hennes brudgum. Han fick upp henne på hästen och red till han höll på att stupa, för trollet kom efter honom. Men drängen han fram till kyrkogården och släppte bruden över muren, men i detsamma hann trollet fram och högg av hästen på / mitten med en sabel. - Nej, det var inte tal om någon bägare. P. känner ej till sägnerna om Vörtasnikan eller om den stora kissen.
Hantverkare
Rackare-Martin kunde trolla lite. Här var en torpare som gick till hoom och sökte för en ko som hade fått röasyga, så att blodet gick med urinen. Rackare-Martin sa´ hurudan kon var till färgen och gav torparen en sorts medicin, som gjorde kon bra. Och om barnen hade skiver, så kunde han bota dem. Han ha- de tagit vara på en huvudskål efter en som blivit avrättad, och han hällde mjölk i den och lät barnet dricka. Vi hade hit honom en gång, för den sonen som var inne här nyss (ca 50-årig) hade skiver, och han blev bra. Rackare-Martin var inte tattare. Han skar hundar, och då stoppa- de han ner hundens huvud i ett stövelskaft, så att han inte kunde bitas. Bägge stack hästar och flådde dem och gjorde av med hundar / och katter. Hundarna skällde förskräckligt på dem var de kom, men det berodde nog på att de var sämre klädda. I min tid har det alltid funnits många bönder, som slak- tade sina hästar själva.
Djur
De sa, att det var en käring, som trolla bort vargarna mot betalning. De kallte dem henna hundar. Hon tog dem, och de följde henne te Ryssland. Vesslan kalltes lekatt och hermelin. Hon blåste, så det svullna opp både på folk och kreatur. Bodrag eller skrea var ett otyg, då de plöjde med en ko och en häst. Det låg på nacken på kon och under buken på hästen. Jag har sett det själv. Det kommer främmat, då skatan skriker. Hon byggde högt, då det blev en våt sommar, och lågt, då det blev varmt och torrt. Kråkan ätes i mars. Göken kommer i nionde veckan och gal, tills det blir hö. Det skulle vara ohälligt att ha hört 'en, innan en förtärt nåt. Ödlan kröp i magen på dem, då de sov ute. Då åkerhönan satte sig på en, skulle en säga: "Åkerhöna, åkerhöna, flyg, flyg, i dag blir det solsken, i morn blir det regn," och så se, åt vilket håll hon flög.
Svartkonst.
Till Knäreds socken kom en gång en kringvandrande undergörare och erbjöd att på två mils omkrets förgöra alla ornar, snokar och paddor, om man kunde garantera honom att ingen lindorm fanns i orten. Ja det trodde man sig kunna försäkra, att det inte fanns någon lindorm i orten men för säkerhets skull begärde karlen två kuttingar krut som han fastband en kutting under var- dera armen, härefter gjorde han upp en stor eld och började trolla fram ormarna. När han hållit på en stund med sitt trolleri, kommo en hel hop / snokar ormar och paddor och störtade sig i elden. Då hördes plötsligt ett buller i luften. Då utropade mannen. Här kommer en lindorm och i nästa ögonblick hade också vidundret kastat hon- om i elden men det eploderande krutet slungade honom kvickt därur, så att räddades till livet. Men lindormen omkom i bålet.
Skydd mot spöken m.m.
Det skulle vara bra att bära en vitlök på sid eller i mun- nen till skydd mot onda makter. Det var också bra att rita in kors med krita över dörren eller lägga vitlök under tröskeln för att troll ej skulle skada hemmet. När en körande mötte ett spöke och hästen ej vill gå, så var det bra att binda en vitlök i svansen på honom, då gick han, och spöket kunde ej längre ### göra något ont. Ville man se, hurudant spöket såge ut skulle, skulle man titta genom "huvalaget" (betseltyget) på hästen. Om man fick se ett spöke utanför fönstret, kunde man skydda sig för dess onda avsikter om man från den öppna spiseln kastade glöder mot rökfånget tre gånger. Det var riskabelt att gå mitt på vägen. Man ### borde all- tid hålla sig på sidorna. I vägen mitt gångo de döda eller gastarma, och där kundeman bli "gastkramad". (Charlotta Andersson, 1857, Stafsinge)
Troll
Det var i vår gårstuga. Mora hade fått en pojk en lördags kväll. De skulle kristna honom på söndagen. Hon somnade, och när hon vaknade, kände hon efter gossen, men då var han borte. "Har du tatt gossen till dej, Hans ?" sa´ hon till sin man. "Nej." Hon tände en sticka. Då fick hon se att gossen låg vid gruvstenen och sov. Trolla hade la inte orkat buret´ en riktigt. De hade tänkt gått igenom skorsten mä´ n. Det var i Kärret, de hade en bortbyting. Han var borttadd och satt i en stol för jämnan. Vem som köpte gården, så skulle han ha honom, han skulle ha sin försörjning på gården. Så var det en som sa´ still dem en gång, att de skulle brygga i ett äggskal emot att kungen skulle komma. Bortbytingen hade varit där i många ägares tid, men han hade aldrig talat. / Men när han fick se, att de lagade till att brygga i ett äggskal, sa´ han: "Ä dä blivit så smått, så är det bäst jag tar spetorna ur fötterna och går."
En kvinna som stulit smör.
Min mor berättade en gång, att hon i sin ungdom hört talas om en kvinna, som kallades Flörva-Hella, hon hade stulit ett stycke smör från en annan bondkvinna. Denna gick då till trol- len och bad om hjälp trollkäringen lovade henne: "Jag ska hjälpa dig och läsa fram henne, som tagit smöret", och hon läste och läste, så Flörva-Hella fick ingen ro. Utan hon måste taga smörstycket och gå till gården, där hon stulit det. Hon kom med smörstycket i händerna och gick som hon sovit. När hon kom, sa bondkvinnan:"Jaså, dä ä du som kommer, ja ser va dä ä du har o bära på o ja ska la hjälpa de kvitt dä" hon tog smörstycket. Flörva-Hella hade inte hunnit skära något av smöret, utan kniven satt i smörstycket. Flörva-Hella sa ingenting utan vände och gick hem igen som om hon inte vetat om sig själv.
I Kadde högar i Wärö socken bodde det ett troll so...
I Kadde högar i Wärö socken bodde det ett troll som i dagligt tal kallades Kaddebonden. Det berättades om jätten att han skulle haft många svin. Först hade han en sugga och den fick tolf grisar, och hvarje gris fick sedan sin tur tolf stycken så att de blef en farlig massa svin. Och däraf har talesättet kommit: "Det var som Kaddebonden hade svin". Jätten hade en dotter och denna ämnade en gång slå ned klosterkyrkan i Åskloster. Han tog därför tre stora stenar hvilka finnas kvar idag. De två nådde ej fram och den tredje föll i Klosterfjorden. De två andra ligger vid landsvägen i närheten av Viska bro. Hon hade bundeit sitt strumpband omkring stenarna då hon slungade dem. Och det finnes märken på stenarna än i dag efter hennes fingrar och platsen där strumpbandet suttit.
Jättar och troll
Snipe stuga ligger på Hallandsås. Där bodde ett troll, som de kallade Snipe käring. Hon kom ofta till närmaste ställe, Brännehag, och ville låna ett och annat. Gamla mor i Brännehag nekade henne aldrig något, ty hon visste, att om Snipe käring lånade dricka, betalade hon igen med öl, lånade hon grovt bröd, betalade hon igen med fint bröd o. s. v. När så de gamla skulle flytta in i lillastugan och sonen överta gården, gav Snipe käring dem en tunna öl, som skulle räcka så länge de ville tappa men inte öppna sprundet. År efter år tappade de så mycket öl de behövde, men så en dag blev ungmoran nyfiken och tittade i tunnan och fann den vara full med gammal spindelväv. Men så var det också slut med ölet.
Gastar och myringar
Bara en liten bit härifrån hade en karl, som de kallade Staten, dött ute i marken. Det blev ett troll utav honom, och det var inte många, som ville gå den vägen fram. Påskafton i år var det ena, som dog hos gårdbons. Hennes far blev hystad ur vägen av det trollet en gång. Han hade varit på dagsverke och skulle gå hem. De varnade honom och sa: "Du kan möta Staten, om du går den vägen." Men han svarade: "Det vore roligt att få se'n." Jaha, när han gått en liten bit, kom den häre farande och hystade honom ur vägen och strax därefter blev han borte vid en gärdsgård. Staten var klädd i sina vanliga kläder och såg ut precis som när han levde. Men han, som blev hystad, blev dålig utav det, fast det gick snart över. Han hade blivit gastkramad. Jag hörde en gast en gång, men när jag fick reda på't, var det stenulven.
Födelse och dop
Barnen var hittade i en bäck. Efterbörden kasade de gärna på elden för att det inte skulle komma något ont på dem. Mannen skulle leda hustrun fram och tillbaka på golvet, när hon skulle föda. En del tog in kvicksilver för att de inte skulle få barn. Hade modern blivit rädd för en orm, kunde barnet födas med en orm i skinnet. Jag vet en käring, som hade en mus på ryggen. Bäragumman fick inte vara med barn, en sådan blev inte bjuden. Förr klädde de ut barnen med flera silverspännen på bröst och axlar, när det skulle döpas. Det var till skydd mot onda makter. De har brukat doppa eld i badvattnet. Bäragumman fick inte pinka, när hon gick till eller från / kyrkan (prästgården) med barnet. Då kunde det "pinka under" t.o. m. sedan det var fullväxt människa. Hon fick akta sej, så hon vände sej rätt - med solen - när hon gick från funten. Det är likadant när de går till nattvar- den ännu, att de skall vända sej rätt. Faddergåva fick barnet av bäragumman och faddrarna. Hon skulle lämna barnet till fadern och säga: "Här ska du få din N.N. Nu är han en kristen och inte en hedning." De kallade upp förfäderna, även om de levde. Det behöv- de inte vara samma namnet bara det var någon bokstav som liknade. Vår Anton Birger är uppkallad efter min far, som hette Börje. Skrek ett barn mycket, trodde de, att det inte fick vara i fred för den döde. En hustru skulle aldrig gå ut barhuvad sedan solen gått ner, för då kunde troll komma och ta henne, det var innan hon var kyrktagen. Hon var "hajen då." Det hände att ett barn diade tills de var fem, sex år. Men de har också trott, att barn fick onda ögon, om de diade över tre. / De talte om en pojk, som tog tobaksbussen ur mun, när han skulle ha pippen (bröstet) och sa: "Ja ynkar den som rör´n." Söndagsbarn skulle bli så lyckliga. När en hajen kvinna skulle gå ut, skulle hon ha något av sin mans kläder, t.ex. väst eller rock, på sej. En gumma på Hurrås gick efter bränsle en kväll. Då kom ett troll. "Hade du inte haft den västen, skulle jag tatt dej med mej in i berget," sa trollet.