Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Krig och fejder
Det finns en klippa här uppe i berget, som de kallar för Ongen. Under den klippa gömde sej två pojkar, en från vartdera stället i denne gården, för att slippa bli uttagna till kriget. De kom hem ibland om nätterna efter mat. Det var ena mor som sa om sin pojk, som låg i vaggan, att det var gott han var så liten så han slapp att komma ut i kriget som var då. Men pojken fick komma ut i samma krig, för det var det trettiåriga kriget. Här mellan och Torpa var så stor ekeskog förr, så folket kunde gå på grenarna härifrån och till Torpa kyrka; men så kom danskarna och brände ner hele skogen. - De hittar väldigt stora ekar när de graver i sankmarkerna ibland.
Kungar
De gamle berättade om Karl IX; nej, det var inte Karl XI ! Han red ute i landet och så stod en liten pojk vid ett led och öppnade för honom. "Vad vill du ha ?" frågade kungen. "Jag vill rida på din häst". sa´ pojken. Ja, kungen lyfte upp honom . "Vet du gissa vad jag ätit i dag ?", sa pojken. "Du har väl ätit sill och potater", sa kungen. "Bättre upp"", sa pojken. Till slut sa´ kungen: "Du har väl inte ätit fläskpann- kaka? " "Jo, det har jag, ", sa´ pojken. Se´n frågade kungen pojken, om han kunde gissa, vad han var. "Du är väl korpral", sa pojken. "Bättre upp!" sa´ kungen. Pojken gissade kapten och major och undan för undan. Till slut sa han: "Du är vä inte själve kungen." "Jo, så är det ", sa kungen. Om Karl XI berättade N.A. historien om fogden, som skulle till brunns- orten för att "svämma fläsket av sej", men som kungen i stället beordra- de att arbeta i en smedja. Den historien hade N.A. läst i en bok.
Domare och rättsväsen
En bonde som hette Per i Vråa mötte en ryttare på vägen och ryttaren - en krigskarl - blev arg på Per för att han inte körde ur vä- gen så som han skulle; han var inte hövlig nog. Då tog krigsman- nen sitt svärd och högg ihjäl Per i Vråa. Men han blev dömd till döden för det och blev avrättad i Galgberget i Värö Backa. Han hade frågat innan han dödade Per, om här var nån avrättningplats i närheten, för han hade sett ett huvud trilla på vägen - det var sitt eget huvud han hade sett. En kvinna från Viska bro blev avrättad på Galgberget. Hon hade tagit livet av sin svärmor och försökt ta livet av din son och satt eld på HJörne i Veddige- Hon blev halshuggen. De nötta att hänga upp liket på en tid men gravde ner det till sist. Och på Kråkeberg vid Tångaberg har det med varit avrättnings- plats. Där blev en som hette Duva avrättad. Han hade tagit livet av / en kamrat på landsvägen och tagit hans betyg. Kamraten var bagare, sen kom Duva i tjänst hos en bagare, men i bagerit förstod de att han inte kunde baka, och så blev han tagen. Min morfar bodde på Balg - han hade stått där och sett över till Kråkeberg och sett hur bilan blänkte; det var 1819.
Domare och rättsväsen
Duva blev avrättad på min fars mark. Rackare-Martin var rackare och hängde upp kroppen på ett hjul och där fick den hänga länge. Det var en plåga för byn, för de fick gå vakt var dag på det stället för att inte kreaturen skulle komma nära. Farmor och en gubbe satt där och vaktade en dag. Gubben la´ en päls om huvet och la´ sej och sov. Då kom en örn och satte klöra i pälsen. Far var med i Varberg och såg när ett fruntimmer från Värö avrättades. Hon skulle avrättas vid Nye bro, men hennes syskon hade skrivit till kungen och bett att hon inte måtte bli avrättad där i sock- nen. Far var sej inte lik på länge; han vack upp rätt som han låg i sömnen. Han sa, att tungan arbetade så länge se´n huvet var slunget. Rackare-Martin kom och hade en likkista med sej. Först kastade han kroppen i kistan, och sen tog han huvet i hårtullen och kastade det efter.
Domare och rättsväsen
Älsinge Brita bodde nära Kråkebjär´t. Så var det en schåare som kom i följe med en karl vi Nye bro, och de skulle till Varberg bägge. Schåaren hade honom att följa med ho- nom ner till stranden, och där slog han ihjäl honom och tog av honom hans fine kläder och tog dem på sej och drog på liket sina paltor. Sen grävde han ner liket i en tångdynga. Men de fann liket och fick tag i schåaren. När de kom med honom och skulle avrätta honom, såg Älsing- Brita - för hon var i syne - svarta hundar som rände fram- före, och elden stod ur halsen på dem.
Hantverkare
Rackare-Martin kunde trolla lite. Här var en torpare som gick till hoom och sökte för en ko som hade fått röasyga, så att blodet gick med urinen. Rackare-Martin sa´ hurudan kon var till färgen och gav torparen en sorts medicin, som gjorde kon bra. Och om barnen hade skiver, så kunde han bota dem. Han ha- de tagit vara på en huvudskål efter en som blivit avrättad, och han hällde mjölk i den och lät barnet dricka. Vi hade hit honom en gång, för den sonen som var inne här nyss (ca 50-årig) hade skiver, och han blev bra. Rackare-Martin var inte tattare. Han skar hundar, och då stoppa- de han ner hundens huvud i ett stövelskaft, så att han inte kunde bitas. Bägge stack hästar och flådde dem och gjorde av med hundar / och katter. Hundarna skällde förskräckligt på dem var de kom, men det berodde nog på att de var sämre klädda. I min tid har det alltid funnits många bönder, som slak- tade sina hästar själva.
Hantverkare
Här var en krämmare - Rackare-Mrtin i Träslöv, han for ikring ock slakta hästar. Han bemöttes väl, för de hade för sej att han kunde trolla, t.ex. göra så att kreaturen blev sjuka. Han var gammal när jag var barn och hans hustru var också gammal. - Det var så för- aktligt att hantera döda hästar då, och hästkött ville ingen äta el- ler använda till något. Var och en som miste en häst, så blev häs- ten flådd och nergraven var som helst - ingen särskild plats för hästslakt.
Tomtar
Tomtar sa de eller tuntabesa ! Aldrig hört benämningen goenisse. De släpade säd och foder och mjöl och allting. Det var två gård- bönder, som hade var sin ko som var alldeles lika. Så hade de gett tomten på det ena stället gröt utan sirap till jul en gång. Då blev han arg och slog ihjäl kon. Men sen fick han se att det var sirap i botten på skålen. Då bar han den döda kon till grannens la- gård och tog med sej grannens ko tillbaka. Då tomten var stark, fast han var liten. Skiftade gården ägare var det inte sagt att tomten fick bli kvar på gården. Blev han bortvisad, så släpade han ifrån den gården sedan, så de fick otur där. Har inte hört sägnen om tomtens nya kläder.
Tomtar
Goenisse var en sån som drog pengar (har aldrig hört talas om spiritus.) Tomtarna drog foder och spannemål. Jag hörde de hade en tomte på ett ställe. De satte alltid ut en skål med mjölk åt honom och en skål med gröt var kväll, för han var ute om nätterna. Men så fick de en ny dräng, och han åt upp vad som var i skålarna och pinkade i mjölkskålen och gjorde det andra i grötskålen. Tomten visste inte annat än att äga- ren hade gjort det, och han blev så arg så han flyttade därifrån.
Tomtar
En bonde i Lindberga hade ord för att han hade tomte. En gång var en märr uppkommen på ett ränne, och de fick ha en hel hop karlar till hjälp för att få ner henne, och ändå blev kon "höftater" - litet halt - efter det. Då satt tomten på rännet och skrattade och sade, att han hade lyftat upp märra ensam. Bonden hade blivit så rik på det stället. Det kom an på att tomten hade släpat dit så mycket.
Tomtar
De talte om att en bonde i Ås hade tomte. En gång ville tom- ten att bonden skulle följa med och bära gröda ifrån Sällstorp. Bonden ville att de skulle ta stora bördor. När de var komna en bit på hemvägen, sa´ bonden: "Nu sätter vi oss och pustar lite." När de hade pustat, sa tomten: "Hade jag vetat att pusta hade varit till, hade jag tagit så mycket som fanns i hela Sällstorp." Folket kunde inte se att tomten bar mer än ett par strån, men det var en stor börda.
Tomtar
De sa att på ett ställe bodde en tomte under fähuset. Tomten kom och bad bonden, att han skulle flytta sin bjäl- leko, för hon pinkade på hans bordsände. Det gjorde han. Har aldrig hört talas om vättar.