Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skydd för ladugården
En del, men om det var här vet jag inte, borrade ett hål i la- gårdströskeln och hade ner ett ormhuvud, då var ladugården botad för all trolldom.
Präster.
Linderot var en så mäktig präst. Den onde slog bort det ena kärrehjulet för honom en gång, men han tvingade den onde att bära upp hjulaxeln och körde lika bra. Hustrun var inte trogen mot honom. En söndag hade hon lagt något gift i en pannekaka. Han kunde inte full- borda mässan. De bar in honom i klockargården, och där dog han.
Krigare och soldater.
Det bodde en överste på Dal. Han förbjöd prästen att börja mässan, innan han kommit till kyrkan. En gång kom han sent, och då hade prästen börjat mässan. Översten blev så arg på prästen för det, så han sköt honom, där han stod för altaret. När han sedan skulle köra hem, skenade hästarna och körde i sjön med översten, och han drunk- nade. Det var naturligtvis avsiktligt som han körde i sjön. A.B. berättar även historien om frun på Dal, som kastade sin ring i sjön och fick den åter i en gädda. -
Herremän och fruar.
Det var en fru på Dal. Det kom rövare dit och ville ligga där om natten. Frun sprang till Hanhals holme efter krigsfolk. Rö- varna frågade tjänstefolket, var hon var. Då svarade en piga: "Hon är gången på högan loft till att bädda säng där herrarna ska ligga." Känner inte till någon visa om frun på Dal. De sjöng ingenting om henne. Hon kom tillbaka med krigsfolk och rövarna blev tagna. Har inte hört att de låg fulla. Det var en överste på Dal. Vad var det han hette ? Pappas mamma hade plats hos den översten.
Hantverkare
För sexti, sjutti år se´n var det en gröm gubbe i Kungsbaka, som for omkring och tog skinnet av gamla hästar; de kal- lade honom Malonken. Han bodde i själva stan. Han var myc- ket föraktad. Jag minns ingen annan. I min barndom sköt alla sina hundar själva och dränkte sina katter och kattungar.
Tjuvar
Mästertjuven Lilja hörde jag talas om. Han ska ligga begra- ven i Gällinge kyrketorn. 1) Han kom till besinning, innan han dog. En gång komhan in till en gumma. Han frågade henne, om hon hade hört talas om honom. "Den bryr jag mej inte om, han har inte gjort mej varken gott eller ont," svarade gumman. Då tog han och bakband hennes händer, men efter en stund lös- te han henne igen och tog upp pengar och gav henne och sa: " Nu kan I säja, att Lilja har gjort er både ont och gott." 1) Förväxling med Ebbe Skammelsson !
Befolkningen
Det var inte många karlar i Gällinge och Idala förr, som inte hade ett skärande i ansiktet. På senare tid skämdes de unga att säga, var de var hemma. Jag vet en gång en marknadsdag jag körde ett fruntim- mer från Gällinge, som sa: "Hade jag varit herle i stället fär däka, så skulle kniven allt var´t i dej !" Så de var mycket råa där förr.
Befolkningen
De hade det från gamla tider i Frillesås pastorat, att de alltid skulle ha "socknamärket". På bröllop eller begravningar kunde en säga till en annan, som han tykte att han inte kände: "Var ä di ifrå ? Du ä inte hemma här, för du har ju inte märket". Så tog han upp kniven och gav honom ett "snettane´ i pannan. En stöddig gubbe hette Eriksson uppe i Gällinge var på en begravning. Han sa: "I kanske inte tror att jag har sockna- märket ?" Han lyfte på hatten och visade ett snitt runt pannan uppe vid hårfästet. Det hade en av de gamle gett ho- nom på ett kalas. Det var mest så, att de gamle skar de unga.
Djur.
Jag har inte själv sett någon varg, men mina föräldrar hade sett vargar och t.o.m. björnar. Vargarna skulle till havet och dricka varje år; en gång gick de ut på isen och den blev landlös och drev utåt havet, och alla vargarna drunknade. (Har inte hört att tåget skrämde bort dem eller att de följde med knektarna till Danmark o.d.)
Djur
Vargar fanns här, när jag var barn. Då var det en häst, som gick i ett hägne; den rev vargar sönder, så han dog. Och det var många, som blev av med får. Det var på sommarn, som hästen blev fördärvad. Det var en torpare, som ägde hästen. En julhelg på 1860-talet sköt Anders Peter Svensson i Tom en varg nära vid vårt. Jag har aldrig sett nån mer varg än den. Jag har inte hört, att den vargen hade gjort något för- fång. Vet inte, hur det kom sig att vargarna försvunno.
Gastar
Deet var en karl från Högen i Förlanda. Han var på en auktion i Fotskäl. Då kom några ynglingar och ville slå honom, och han skulle springa sej till räddning. Då föll han i ån och drunknade. Sen sa´ de alltid att han gav nödrop om kväl- larna mot oväder.De hörde gasten, sa´ de.
Naturföremål
Många ungdomar gick från Förlanda en genväg över Brattås till Hällesjö (Helsjön) om midsommar. De badade i sjön och kastade små mynt i sjön. Jag var inte med och detta var före min tid. Var de sjuka, så blev de bättre, när de hade badat och offrat, för det var hälsovatten i den sjön. Jag tror att de hade flaskor och tog med sej vatten hem också.
Husdjurens sjukdomar.
När kratur blev lårskrockna, hade de bud efter en som hette Karl i Axtorp. Han vred det i rätter. Miste en ko dröpet, skulle de passa på när en sö släppte upp sitt och ta det och ge kon in. Rödsjuka - de samlade upp urin av kon och gav henne in.