Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Förr bodde det ett troll i Gallås. Det låg en stuga under berget. När de grälade om något där så kom trollen och tog det. Där gick både mjöl och mjölk till trollen. På det stället blev en dag en tös borta. Modern förstod att det var trollen som tagit henne. Därför gick hon till berget med några böcker som tösen fick att läsa ur. Detta tyckte inte trollen om och därför så släppte de henne.
Kyrkor och kyrkklockor
Det ligger en kyrkeklocka vid Tvättarehallen. De skulle gömma henne, ifall det skulle bli krig. I klart vatten ska de kun- na se henne. De talte om, att det var en som fött upp två kalvar med mjölk i åtta eller tio år. En gång hade en ko spjänt ut mjölken för pigan, och då hade hon hällt i vatten i stället för att fylla måttet. Men när de skulle dra upp klockan, slant den ene oxen på knä. Då sa´ det från klockan: "Dä ä inga vassblannekalvar som drar upp mej." Hon fick allt bli där.
Naturföremål.
I Brattås är en gång och en grotta, som de kallar Brattås stu- ga. Den var vi inne i, när vi var barn. En gång när det var krig, hade några karlar gömt sig där, för de ville inte gå ut i kriget. Fruntimmer bar mat till dem i byttor. (Har dock inte hört att de låtsades bara mat till kalvar, grisar e.d. 1) Kung Frodes sten. De har sgt att det är farligt att röra vid den. Knappnålskälla är en i Fjärås boretmot Gällinge. Den är som ett litet hål i vägakanten. Där tryter aldrig vatten, och det är kallt och gott. De har offrat knappnålar i den, men jag har inte hört att de botade sjukdomar där. Albertina talar även om Trollstöva i Brattås berg, varmed hon tycks mena samma grota som ovan kallas Brattås stuga.
Naturföremål.
Trollkyrkan här uppe i berget, där har bott troll för länge sedan enligt sägen. Men senare har folk haft den gottan till gömme under kriget. En del kallar samma grotta för Brattås stöva. Det skall gå en underjordisk gång från Trollkyrkan ut till lille Gällingevägen. Varp - det ordet känner jag inte till. Men här var en stenhög vid vägen till Förlanda. Sockerärte-Martin kallades en gubbe, som inte kunde räkna och inte förstod sej på pengar. Han gick och fiskade i en liten sjö, som heter Trin- ne bolle. En som hette Al var arg på honom för att han tog alla fisken. Han laddade sin bössa med järnsprik och skrot och sköt och träffade Sockerärten i ena låret. Det skedde de 4 juni 1904. VI hade en postbärare, som skulle / den vägen fram en stund efter - Ny hette han. Al uppehöll ho- nom en halvtimme; han bjöd honom på kaffe. Han hittade gubben sedan - han såg att han rörde sej, men när han kom fram till honom, var han död. Jag var med och hämtade liket. På den platsen blev upplagt ett runt röse; folk hade för sej att de skulle kasta någon sten på det, när de gick förbi, åtminstone var de flera gamla förlänningar, som gjorde det.
Föremåls språk.
1. Duveheds vällingklocka sa: "Herrgårds drängar, kom hem, I får sur välling å salt sell !" 2. De gamla förlandaborna hade bultavagnar och små hästar. Ibland hade de glömt att smörja dem. De hittade stora sniglar och kastade in dem i hjulet. När de körde uppför lid, skrek´ et i vagnen: "Vi hjälpoms åt, vi hjälpoms åt." Men när de körde nerför lid, sa det: "Var å en hjälper se navet kort å axeln lång."
Idrottslekar.
Julhalm hade vi, och nyårsafton förnyade vi den. Om tret- tonde bar vi ut den. Vi hacka´ korn - då satt vi på golvet och slog näsan i golvet. Så drog vi kävle och gick upp med marboklöva och rodde till Tyskland = smällde varandra med karbaser och spände spark; den som var säker, kunde göra illa vid kamraten då: Tämja stutar och spänna ner nyckeln. Tämja stutar kallade de och att de skulle ha träsko ! Känner ej daska Markus eller Bryta stubbar.
Umgängesformer
Ovanför Duvehed ligger två stenar, som kallas Stora nyrat och Lelle nyrat. Alla som arbetade på gården hade som folknöje att försöka lyfta dem. Magnus på Habacka, en gammal gubbe, kunde ta det stora nyrat mä store Vakte på nacken och brödfjädingen i munnen. Alla som var nya (i arbetet) måste med och lyfta på de ste- narna. Den stora var det inte så noga att klara, men den lilla skulle de orka ta. De var så släta, så det var svårt att få tag. Men den lille lyfte jag många gånger innan jag var ute och exercerade. Det var upp på slätten mellan bergen, de låg.
Tröskning.
Här sa´ de alltid prägel, men uppåt landet säger de slaga. I handvalen hade de mest gran, i slagvalen ek. Handva- len var lite grovare än denne käppen (en vanlig spatserkäpp). Slagvalen var knappt mer än hälften så lång som handvalen. En bra bred järnring hade de om änden på slagvvaeln. Så hade de en kurra av sulläder eller groft läder, som de böjde och satte på, och en "präglaspik" slog de igenom den; det bor- rades hål för spiken. I "bukta" band de ålskinn tre tum från handvalen - de hade skurit "e laft" i ena sida på slagvalen och knutit ålskinnet om. Ålskinn var så mjukt och starkt. De kunde också ha kurra med en rund knapp på vardera valen, men då gjorde de kurran helt av ålskinn. Vet aldrig att någon trask med en vanig käpp. Ingen äxebock. Hade de fått rågen mogen och var det slut på / mjölet i huset, kunde de ta några neker och "daska"; de slog dem mot en kubb eller mot en stor sten, som de lagt på en stol - då föll säden ner och samlades på ett utbrett la- kan. Jag hade ett torp i tio år. Jag trask alltid med prägel. Tor- parna skaffade små dragmaskiner, som de köpte hos järn- handlarn i Kungsbacka - man kunde dra maskinen själv eller sätta en häst före. De löste alltid upp nekerna, innan de började prägeltrös- ka. De tog en halvträve - det var sexton neker - och löste upp dem och la´ åtta på var sida i två rader med blommet inåt emot varannat och rota åt balka (rna) till. Om två tröskade, skulle bägge slå på samma ställe på sam- ma nek, bägge tröskade samtidigt på var sin nek. När de började, stog de mitt emot varandra. Var säden väl bärgad och var det stark frost, så var det lätt att tröska, men var sä- den dåligt bärgad och våt, så blev de tallar på slagvaln av vätskan, som var i säden. Var de fyra, tog de var sin sida. De fick vända första / vännan med slagvaln, slagvaln fick göra en släng. Det var inte lätt för en nybörjare att lära sej. Det var svårt att lära sej ta de tredje och fjärde slaget. - Vi gjorde den första vändninga, så slog vi ett slag med hand- valn och vände upp neka, när en gått igenom na på den ena sidan. Det var ett styvt arbete. Man kunde tröska mer havre än råg på dan, om den var torr och bra. Spanntröskning var jag alddrig med om, men jag hörde att de fick var tionde eller var tolfte tunna. När trösket var färdigt, tog vi en resslethuva av trä, en gren med två tjuvor i, resste upp´et och hyva´t åt ladan. Vi tröskade två böster (=blötor) eller tre - det blev mycket dråse under - och sen sopa´ vi ihop det oc sköt ner det till ändan på lon till en ordentlig kasta på några tunnor. Kasta - man hade dörren på den ena änden av lon och en glugg mitt emot på den andra änden. När de var öppna, blev det drag - man fick lägga dråsen så, att man kunde kas- ta emot draget; det kom an på hur vinden låg. Den stridaste säden åker längst bort; den tog de till uträde nästa år. Man / räknade inte med mer än två sorter: strid och slö. Slöhavren skulle kreaturen ha. Ogräsfrö - vi hade ett "tillgöres såll" av spån så fint att säden ej gick igenom, Det var till att svepa runt i sållet med han- den. Sållets stomme var av tjockt spån och kvarts tum tjockt. - botten var flätad av kluvna hasselpinnar eller ene. En annan stod med ett ressel, när de ressla´ dråsen. Det var före kastinga, det. Det var två runda "bylla´" i ressle- kanten, så man kunde hänga resslet på ett gaffelskaft (högaffel) eller riveskaft, och då kunde en stå och sköta ress- let och föra det fram och tillbaka, och en annan öste i. När det blev för mycke "ressle" i det, halm och ax och stubb, så var det till att tömma det - resslet gav de kreaturen. Torpare gick till varandra och hjälpte varandra att tröska. De som var "dannia" om sej ville ha tröskat upp före jul fär att inte råtterna skulle äta för mycket. "Grannsäa" - vete och råg - trask de först, havren sist. De satte emellan med korn, när det behövdes. Vet inte att karlar från Mark tröskade i Fjärås. Men de / var en del fattiga karlar på Skattamarka och Rygga ovan- för Höleklev (sen Schwezerdalens pensionat), som brukade gå och tröska på höst och vinter på Fjärås slättbygd. De kalla- des tröskekarlar. I min tidigaste barndom fick de sex skil- ling om dan och maten.
Vår- och hösthalvåret.
Regnar det bönesöndag, blir det regn i sju veckor. Regnar det Petri fäng, blir det regn i sju veckor. Eljest Sju sovare - do. "Paulus, drängen och drängadrängen", har de talat om. Var Paulus kall, blev de andre kallare - det blev sträng vinter, om de dagarna var kalla. Petter katt kastade en varm sten i isen. "Nu tär det li- ka fort under som på isen" , sa pappa. Den 25 mars skulle man sluta tända lyse. (Men inte tal om tranan. Intet om Gregorius.) Bartolimei storm räknade de alltid på. Mårtens gås - förr var här inga gäss. Jag minns inte en enda, som hade gäss här i min barndom, så här har folk inte ätit gäss på Mårten.
Vår- och Hösthalvåret.
Efter Petter katt tia´ det så mycket under isen som på. Vafferdan åt vi "vaffler". Har inte hört att tranan bär ljus i säng. Kristi himmelfärds dag - skulle fruntimmerna börja gå bar- ärmade i mammas barndom. Hon var född i Förlanda. Och ungdomen brukade ha en gunga eller "russa" den dagen - den var uppbunden i träd. I Tom var det ingen, men i Anna- torp hade de en russa. Korsmässe dag ska bönan ha tre bla ! April torr och ren är bonden till stort men. Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, april med sitt skinn kör dem in. Olsmässe sken är farligt för grödan. Köra vall - de skulle vara framfödda inne till Beda - det / var inte ofta de kunde släppa dem förrän då; sist i maj måne. Men en del sa, att de skulle vara framfödd till Korsmässe dag. Gallus - var den torr, blev det god vår året efter. Regnade det på Galle, blev det sen vår. Mekelsmäss 24 oktober - det var flyttetiden. Då hade tjänarna frivecka. Bartolomeus storm - om inte säden var inne då, blev mycket utslaget. Regnar det Bönesöndag, blir det vacker gröda. Om Olsmässe skulle potäterna vara färdiga, så att man fick börja äta färsk potatis då. Lars - var det vävmarknad i Göteborg. Har inte hört, att man inte skulle plocka blåbär efter Lars. Regnade de Petri fäng, blev de mycket regn.
Tideräkning.
Veckoräkningen. Den tolfte veckan gick in den 12 april och se´n räknade de tillbaka, tills de kom till den första. (?) Potatis skulle vara så bra att lägga i 8:de och 7:e veckan. Linet skulle sås sist i 9:de veckan. Erik och Rebecka var de bästa hörfrösdagarna. Kornet jag bestämt de ville så i 6:te veckan. Inte Urbanus - nej, Urbanus var "veckera" slut; då slu- tade de att räkna. Mamma härmde efter en som sa, att han la´ potatis när dä ingen vecka va´, men de ble stora som göpe (göpe är när en tar i bägge händerna så här: ) å lösa som löpe. Det blev stora men lösa!
Tideräkning.
Tolfte veckan började den 12 april. Trettonde veckan talade de aldrig om. I åttonde veckan sådde de linet. Det var en som la potäter, då det inga vecka var. "De ble stora som göpe å lösa som löpe å en kunde äta dom som smör", sa han. Men det var en alehäradsbo ! Även var det en som sådde korn, "när det inga vecka " var och det blev lika bra. Men det var sexradigt korn, och det blir färdigt på sex veckor.
Tideräkning.
Den 12 april går den 12:te veckan in. I Älvsåker var det en som sådde, "när det inga vecka var, och det blev lika fullt säd." (Vet f.ö. intet om vilka arbeten som skulle göras i be- stämda veckor)