Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Gastar.
Gasten har jag med hört en gång. Det var en vaktepojk, som blev killad ihjäl av mjölkerskor i Röa kärr. Han skrattade ihjäl sig. Hundratals personer har hört den pojken skratta sen. Röakärrsgasten kallade de honom. Han flög tvärs över gärdet till Kvarnume berg, och där blev han borte. När jag hörde honom, var jag inte fullt nykter, för jag och min hustru hade varit på en bjudning och skulle gå hem.
Gastar, gengångare
1. I Thårstorp vid V. Henrikssons hörs ofta en gast, som de kalla för Röakärrsgasten. De e många, som ha hört den, å den hörs än i denna dag. x) - De va en vallpöjke för många år sen, som ble ihjälslagen (ihjälkillad), där: han skratta och skrek, tills han dö. På samma viset hörs gasten: han skrattar å skriker om wartannat. Inger va en gång, när hon va barn, mä sin mamma ute å gick en kwäll, å då hörde, dom Röakärrsgasten så tydeligt. 2. Vid Bingas i Thårstorp i Kärret e ett barn dödat för många år seen, å där e många, som hört, hur barnet gråter. De e allti mot vårskifte (ändring av väder- leken) x) Uppteckn. har talat vid en person, som hört Röakärrsgasten hösten 1928. Han tala om, att det är hemskt kusligt å höra den.
Gastar
Gastar fanns. Det var såna som var "åkomna" (omkomna). Det hade hänt före min tid, men gammalt folk talade om det, att en tös hade varit ute i snöyra och blivit borte; det var inte långt härifrån gården. Hon ropte illa och gav sej, in- nan hon dog, och det hördes likadant se'n i långa tider mot att det skulle bli oväder.
Odens jakt.
Det var en gång jag varit borte ett ärende och skulle gå hem; då fick jag höra den falie jämmern uppe i luften från sydöst till nordväst. Det var gasta´ som spöka efter döden, så- dana som funnits, döda, de skulle flyga så i luften. Jag kan inte veta det var Noajakta. Den sköt folk, sa de. Så många som inte ville tro å den rätte, de skulle tro på, blev skjutna.
Gastar.
Gasten var anden efter en människa, som var bleven borte på något olyckligt vis. De hörde att han ropte vid vissa till- fällen, och det var många, som såg honom med. Det var far- ligt att härma honom; kom de inte in på något ställe så en kom i skydd, kunde en få örfilar och annat av gasten. Här skulle rida en utför ibland. Det var en som druc- kit ihjäl sej och hade denne vägen. Det var fle- ra, som hade sett honom.
Gastar
Far tjänte i Släp och en gång skulle han skjutsa en herre till Vallda. Vid Prästabron fick far inte fram hästen. Han körde upp till en gård och höll där till klockan två på morron, då tuppa´ börja´ gala. Då försökte han igen, och då tog hästen ett skutt över bron. I detsamma flög något uppåt den lilla ån och riktigt skratta ! Folk sa, att det skulle vara gast.
Gast.
I Kvarnome Weddige socken finnes en gast som far omkring emot oväder, och skrattar. Det var en gång för längesedan en pojke som vaktade byns kreatur, och två flickor som komma ut för att mjölka kittlade pojken så han dog Pojken skrattade och flickorna förstodo ej att det var farligt. Det är denne pojken som far omkring som gast och skrattar. Det är många år sedan gasten sist hördes.
gastar
Gasten var la spöke. De talte om att det var många som blev krammata. Det var ena som hade kört ihjäl sej. Det bodde en gam- mal gumma ijämte mej. Hon hade varit borte och när hon gick hem om kvällen och var kommen till Bräckan, kom där en käring och gick över hele vägen, så gumman kom inte förbi. "Vad är detta", sa Anna Greta, "jag kom- mer ju inte förbi!" Men hon ramlade ikull i diket och blev så sjuk, när hon hade sagt det.
Naturföremål.
Det är strax härbortaför på Slättås. Det hör till Värö. Det var en de kallade Boråsarn, som gick och köpte upp vävnad. Han hade varit i Sunvära och köpt och betalat för lite, och ägaren till väven kom och red fatt honom och slog ihjäl honom. På den platsen blev det en stor hög med småsten. De kastade en sten där, alla som gick förbi för att slippa otur och sjukdom. De kallade det röse. Det var för gasten.
Gastar.
En man drunknade bortikring Bolins i Stockared. Han hade gått på isen, och den brast. Han gav nödrop, att de skulle förbarma sej över honom, och han sa´ sitt namn, för att de inte skulle vara rädda att gå ut och hjälpa honom. Folk trodde alltid förr, att när de hörde sådana rop, så var det en gast, som ropade. Men det var ändå ingen, som tordes komma och hjälpa honom, så han fick bli där. Men se'n har det ofta hörts jämmerrop från den platsen mot oväder.
Folkliv
Farfar brukade tala om att det var på ett ställe (kanske i Fjärå) en dräng, som skulle skräm- ma en piga. Hon gick ett ärende en kväll. Di hade just slaktat ett stort djur (ko eller oxe) på dan och så på kvällen tog han på sig huden och gick och skulle skrämma henne. Jag kommer inte ihåg om hon dog, men jag tror det. Och drängen kan jag inte heller komma ihåg, hur det gick med, men huden den blev söndersliten i småbitar av något osynligt. (gastar)
Gastar
I Kalvhagen gick en liten gosse vilse och dog. Det blev ett spöge där, och de kallade de Kalvhagaheern. Mot ovär har de hört som skrik av en människa från Kalvhagen och då har de sagt: "Nu skriker Kalv- hagaheern". Jag tror det är harugglan. Om en härmde efter gasten, blev han ond och gav örfilar, sa de gamle. Här är en kulle längre i söder, de kallar den Mösekulle, den hör till detta stället. Där hade ett fruntimmer fått ett barn och ta- git livet av det. Det spökte och skrek emot ovär.