Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
mara.
"Mara" var ett elakt fruntimmer. Det fanns fruntim- mer som var "mare". Om de hade mycket och rakt hår under armarna och stora ögonbryn, så var de sådana att de kunde skicka "mara" på folk som sov. Om de ville plåga någon så satte de maran på den personen.
Kvarnkalln? Beställningsverk till kvarnfesten i Järvträsk
Kvarnkalln? Beställningsverk till kvarnfesten i Järvträsk
Skirungen (Skatungen, men syftar på mullbänk, prilla)
Skirungen (Skatungen, men syftar på mullbänk, prilla)
Skirungen (Skatungen, men syftar på mullbänk, prilla) omtagning
Skirungen (Skatungen, men syftar på mullbänk, prilla) omtagning
Serenad till en hemsamarit
Serenad till en hemsamarit
Fiolen min
Fiolen min
Polka efter Elof Mörtsell
Polka efter Elof Mörtsell
Gökvalsen
Gökvalsen
Polka efter Jonas Mörtsell
Polka efter Jonas Mörtsell
Enstöringen
Enstöringen
Trollgubbens polka
Trollgubbens polka
Vallgossen som finner skatten
Vallgossen som finner skatten Hist. är berättad för mig av änkan Sara J. Persson i Saxnäs, Vilhelmina socken, Västerbottens län. Hon var vid sin död, 1917, 87 år gammal. Uppteckn. av Georg Ragnberg, Järvsjö, Vilhelmina. För länge sedan var det en gång i Tärna i Västerb. län en vallgosse, som vistades i skogen för att vakta sin boskapsjord. Det var vackert väder den dagen, varför gossen beslöt att driva sina kreatur upp mot fjällkanten, där det fanns en gammal s.k. lappvall. När han väl framkom- mit dit, ville han, för att riktigt få njuta av sin tillvaro, lägga sig att sova ett tag. Emeller- tid kunde han inte somna och tog sig därför för att, liggande på magen, bearbeta vallens grästorv med både händer och fötter. När han så fortsatt en stund, märkte han, att hans skor stötte mot något, som lät som om det vore en kista. Nyfiket började gossen med händerna föra undan den lösa muller med hän- derna. Snart fann han, att han hört rätt. Han hade snart blottlagt hela locket på en stor kopparkista. Genom ett vittrat hål i locket stack gossen ned två fingrar och i nästa ögonblick hade han emellan dem en stor "silverblank" (penning). Glad tittade han sig omkring men såg nu till sin förskräckelse, att en hel mängd med lappar kommo ridande ned för fjällsluttningen. Snart vimlade hela vallen av lappar, vilka med / hotfullt lyftade spjut tillsade honom att lämna tillbaka myntet. Men en av de till- städeskommande lapparna, som satt på en vit renoxe, sade: "Låt 'n tan, låt 'n ta'n!" Nu kunde han inte längre minnas vad som till- drog sig, och när han kom till besinning igen var han förflyttad ett gott stycke från platsen. Han sprang hem och omtalade, vad som hade hänt. Nu kallade man på prästen och med honom i sällskap begåvo sig några män, vägledda av gossen, ut till vallen för att söka penningkistan. När gossen kom fram till vallen, blev han mållös och lam i kroppen, så att han måste bäras. Under männens grävningar märkte han, att de höggo bort ena hörnet av kistan, men ingen av dem sågo det, och han var fortfarande urståndsatt att vare sig genom ord eller tecken vägleda dem i sitt arbete.
Troll
Följande historia har berättats av 68-årig Julia Sundberg, N. Forsnäs Harads Norrb. Län. Hon har hört den av den, som trott sig ”uppleva” äventyret, en gammal skräddare, kallad ”finn-skräddaren”, som för c:a 25 år sedan plägade gå här från by till by. Det är att märka att mannen i fråga var absolut viss på att han upplevat följande. Skall försöka att så mycket som möjligt följa berätterskans ord, vilken å sin sida åter- ger den med finnskräddarens ord. Jag var en sommardag på väg från Holmträsk till Puottaori (inom Jockmocks sock. Norrb.) En afton kom jag till en myr, över vilken en bäck flöt. Jag hade flera gånger gått den vägen, men nu visste jag helt plötsligt ej åt vilket håll jag skulle gå. Jag gick in i en lada o beslöt att tillbringa natten där. Vid 10 tiden på kvällen (sommarnätterna här ljusa) kom det en man till ladan, klädd i näver kläder. Han stannade i ladudörren / o jag sade till honom: ”Visa mig vägen till Puottaori!” Han svarade ingenting och nu fick jag se en hel skara komma tågande, boskap och människor. I ett nu var myren förvandlat till en by med flera gårdar, där var och en sysslade o grejjade hela natten så jag inte kunde sova, men så vid 3-tiden på morron tågade alla bort och allt blev som förut. Följande dag kunde jag ej heller finna vägen hur jag än letade. Ingen mat hade jag heller med mig, endast ett stycke socker som jag blötte i vatten o förtärde. Så slog jag mig till ro o väntade att någon skulle komma vägen fram. Samma tid som kvällen förut kom den näverklädde åter fram och efter honom hela det andra sällskapet o allt blev som föregående kväll. Jag fick ej sova för de trollen utan måste vaka om nätterna som de. Och i åtta dagar måste jag vara där o till slut fick jag / nästan som ett sällskap av dem. Här levde de nu ungefär som folket i en by. De hade barn o kreatur som de vårdade, o tvättade kläder m. m. Unga flickor gingo omkring o viftade med lövkvistar. En gång satt jag o doppade socker i vatten o åt och några barn stod o såg på. ”Gå till din mamma o bed att jag får köpa lite mjölk,” sade jag till en flicka. Hon gick o kom tillbaka med ett mått med mjölk men när jag skulle dricka kom jag ihåg mig och doppade fingret i mjölken o då blev det bara gräs. ”Jag sa’ ju att jag ville köpa mjölk,” sa’ jag åt flickan. ”Ja, mamma skickade det där,” sade hon. En natt gick jag ner till bäcken för att tvätta min skjorta och då stod de och skrattade åt mig. ”Stå inte där o skratta,” sade jag, ”kom o hjälp mig att gnugga!” Men de svarade ingenting, skratt- ade bara. En natt kom jag in i en gård, där det låg en man på en säng / han såg så underligt på mig, jag tror att det var en människa de fått i sitt våld. Men jag talade med honom o predikade Guds ord för honom, och han grät, ja, han grät, tårar, så stora som ärter trillade nedför kinderna på honom. Natten mot Lördag kom den näver- klädde till mig och sade: ”På två dagar skall du slippa härifrån.” Och så gick det även. På måndagsmorron kommo slåtterfolk till myren o dessa visade mig nu till rätta, och vägen var endast ett stycke bortom ladan ehuru jag ej kunnat se den förut, nu först kände jag igen mig och såg vart jag skulle gå o sedan jag fått ett mål mat av dem kunde jag gå därifrån.