Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Lekar.
1. Nu ä dä jul igen, Å nu ä dä jul igen, Å julen räcker te påska. Dä va inte sant, Å dä va inte sant, För där emellan kommer fasta.
Annandag jul
"Sjonge anndasotta" bruka de göra, de gick omkring o sjöngt "julvisa", (Guds son är född i Betlehem på denna dag). När de sjungit denna, kunde de sjunga litet vad som helst. De hade vanligen ett dragspel med. De sjöng först utanför fönsterna där de låg, men så skulle de in o ha kaffe o brännvin. De var inte utklädda o hade stjärna med då, det såg jag aldrig men jag hörde talas om det. Jag hörde talas om två stjärngossar, den ene kom med en flock från söder o den andre från norr, / o de möttes i Sinnerud här i Nysund. Stjärngossarna var gamla ovänner, o där blev det slagsmål mellan dem, så att de rulla om i dyng- pölen där.
Annandag jul
När de gick med stjärnan här på senare tid var bara Judas ut- klädd, han var svart i ansiktet o hade en stor koskälla om livet som han skramla på. Min mor var född i Skagers- hult, o hon såg att tre eller fyra av dem då var vitklädda, dessa var de "vise männen." Och så var det en kung Herodes också.
Annandag jul
De har gått med "ljuse stjärna" här förr, men som jag såg, hade de ingen stjärna de var bara ett lag som var ute o sjöng. De ställde sig två stycken ihop med ryggarna, o så band de andra ihop dem o la en skinnfäll över dem, o det blev en bock. De andra var också utklädda men inte vackert utan "på spökeri", o ju sämre de var, ju roligare var det. Sen var en "Judas mä pongen" med, han hade en flaska på bröstet o tog supar i, o så gjorde de kalas på det sedan. Judas hade en skinnfäll eller får- skinnspäls på sig.
Mor i Klevetorpet och Bergfrun i Lerbäck
Nära intill Klefveberget i Lerbäcks socken ligger ett torp kalladt Klefvetorpet. Der hände sig en gång att torparens hustru nyligen kommit upp ur barnsäng och stog "uta körkä", som det heter d. v. s. ännu ej var kyrkotagen. Som det led till julen så fick dock detta icke hindra hennes huåliga bestyr, och hon var just sysselsatt med att brygga julölet, då en fin fru kom in i stugan, helsade vänligt och bad att få smaka på bryggden. Det var frun eller trollet — ty ett troll var hon i alla fall — i Klefvaberget; men det visste ej gumman, utan som hon var mycket beskedlig och hjeipsam kom hon genast med en mugg färsköl och bad frun hålla till godo. Frun drack och prisade ölet, Ja hon ville till och med gerna få litet deraf med sig hem, Och det kunde nog gå för sig mente gumman, men då borde allt frun spinna litet lin åt henne. Frun lofvade att göra detta "men hvad för slags garn vill ni ha, mor?" frågade hon. "Skall det vara Entråd, Tvåtråd eller Tretråd?" — Entråd ville mor hellst hafva, och lemnade 6 tågor dertill. Frun bjöd nu farväl, tackade för välfägnaden och gick. Redan dagen derpå kom hon tillbaka med garnet, och var det så fint och jemnt, att gumman aldrig i tiden kunnat önska sig finare och vackrare garn. Ingen kan väl undra på att hon gerna ville hafva mera af samma sort, och att hon sökte öfvertala frun att emottaga ytterligare 6; men frun svarade att så gerna hon ville, kunde hon ej göra det. Hon hade nu annat att tänka på. Hon skulle gifta sig, sade hon. "Åh nej skulle hon gifta sig? Och med hvem kunde det vara, om hon fick vara så näsvis att fråga?" — "Med Gunnar i Ringaberget", svarade frun "om han händelsevis var bekant?" — "Gunnar i Ringaberget! Huh då!" Jo den hade gumman nog hört omtalas. — Frun frågade derpå, om ej gumman ville komma med på bröllopet, men det tackade hon för, "det var intet sällskap för kristet folk det" mente hon. — "Nå gör då, som ni vill", sade frun, men i alla fall kan ni väl hålla till godo med en liten fjäderkudde, som jag nu kan undvara, och som jag ville gifva Eder till ett minne, ty nu lära vi väl ej träffas så brått." Det kunde då väl ej vara någon synd, tänkte gumman och tackade för tillbudet. "Farväl med Eder då" sade frun "och glöm ej att låta logdörrarne stå uppe i natt, så skall jag kasta in kudden der, när jag går förbi". Ja gumman skulle ej glömma det. När hon nu om morgonen kom ut fann hon på logen en bolster så stor, att den fyllde hela logkistan. "War det en liten kudde det? Kära hjertandes!" och hon slog sig på knäna af förundran och måtte ropa på far för att få hjelp att draga ut honom, och detta gick ej med mindre än att han fick hugga upp dörröppningen på logen. Men af fruns i Klefveberget lilla kudde gjorde gumman 7 bolstrar och 15 kuddar, och ändå hade hon mycket öfver både af fjädern och waret.
"Store Pelle och lille Pelle" eller "Snålheten bedrager ofta visheten"
I samma by bodde två bönder, en rik och en fattig; och som båda hette Pelle, så kallades den rike för Store Pelle och den fattige för Lille Pelle. Såsom de voro lika till namnet så voro de äfven till utseendet, ehuru alldeles icke till sinnet; ty Store Pelle var egennyttig och snål, men Lille Pelle hjelpsam och frikostig, och hade han en styfver delte han den gerna med sig åt andra så långt det räckte. Store Pelle hade fyra hästar, men Lille Pelle blott en enda, och den var ändå gammal och utsliten. Emedlertid bad Store Pelle som oftast att få låna Lille Pelles häst, när han hade några strängare körslor, och det fick han också; men hände det någon gång att Lille Pelle fick låna de fyra springarne var det alltid på Söndagarne, då han ej kunde använda dem till annat än lättskjutsar. Vid sådane tillfällen brukade han ropa öfverljudt: "Hopp, hopp, alla mina fem hästar!" Detta förtröt Store Pelle, som var ytterligt afvundsjuk och fruktade att kyrkofolket skulle kunna tro det Lille Pelle hade flera hästar än han. Han beslöt derföre att göra ett slut på Lille Pelles öfvermod, som han tyckte det vara, och nästa gång han hade dennes gamla häst till låns, körde han honom så hårdt att han stupade. Lille Pelle blef naturligtvis mycket ledsen häröfver och begärde ersättning för hästen; men Store Pelle förklarade att han alldeles icke ville gif va så mycket som en bankovitten en gång. "Du kan ju sälja huden så får du väl något för den." — Ja det var väl intet annat råd; och så tog Lille Pelle af huden och begaf sig på väg till staden. Det var lång väg dit, hvarföre han måste låna hus om natten i en bondgård. Bonden sjelf var ej hemma och gumman ville ej gif va honom herberge, men huru det var så skulle han dock få ligga på tarren hos drängen, och der började han snart att snarka så att hela huset ruskade. Nu trodde drängen naturligtvis att han sof och steg derpå ned, och gumman började bulla opp för honom på bästa sätt med smör och bröd, öl och brännvin, och den allra finaste ostkaka. Men man sofver inte alltid fast man snarkar, säger ordspråket och Lille Pelle såg nog allt hvad som tilldrog sig i stugan, huru drängen åt och smorde sig, samt att han rigtigt tackade gumman för välfägnaden. Hvad som blef öfver af trakteringen satte gumman in i skåpet, och det var just nätt och jemnt hon hann undanrödja alla sporen efter kalaset innan bonden sjelf, som varit ute på långresa, steg in i stugan. Det var tidigt på ottan. "God morgon Mor", sade han, "har du något att ge mig till lifs, ty jag är både hungrig och frusen?" Nej det hade hon inte. Det hade kommit en främmande, som fått låna hus och han hade gjort godt skäl för sig, mente hon, ehuru Lille Pelle ej fått så mycket af henne som en brödbit en gång. Det var nu i alla fall så långt lidet på morgonen att far gerna kunde berga sig till frukosten. Åh ja det kunde han, och så lade han sig att sofva. När tiden var inne att stiga upp, helsade Lille Pelle god morgon och tackade för godt qvarter. Bonden bad honom ej gå ut fastande, ty som det var på våren, så kunde göken dåra honom. Mor hade väl intet annat än litet kall potatis, men ville främmanden hålla till godo, så var det honom väl undt. Lille Pelle tackade, men innan han satte sig till bords drog han säcken till sig. Bonden frågade hvad han hade i den. "En spirtus", svarade Lille Pelle. "Åh nej, en spirtus." Sådane hade bonden visserligen hört omtalas, men aldrig kunde han tro att han skulle komma någon så nära. "Hvad kan han för något ?" sporde han vidare. "Jo han kan mycket han", och dermed lutade Lille Pelle sig ner och lade örat till säcken: "Han säger att Mor har smör och ost i skåpet." — "Åh, nej, säger han det?" — "Mor, du lär ha ost och smör i skåpet", ropade bonden. Ta gumman måste nu fram dermed. — "Nu skulle det allt vara godt att få sig en sup", sade bonden, "men bränvin har ej funnits i huset sedan Jul." Lille Pelle lutade sig åter ned. "Spirtus säger att Mor har både bränvin och öl i skåpet." — Och så måste hon fram dermed. Bonden blef mycket glad häröfver, och mente att en sådan der spirtus var en ovärderlig tingest, men Lille Pelle lutade sig ned ännu en gång. "Spirtus säger att Mor också har ostkaka i skåpet." Och så kom äfven den på bordet. Nu började gumman att blifva orolig, ty hon tyckfe att den der spirtus visste väl mycket, och ville ej att han skulle lemna far flera upplysningar, men bonden prisade honom, ty han trodde att det var spirtus som sjelf skaffade in alla dessa saker i skåpet, och ville nödvändigt köpa honom. "Nej han var ej till salu och kunde ej betalas med penningar." Bonden var dock enträgen och fastän Lille Pelle var nödbjuden så gaf han med sig till slut och sålde honom för en skäppa silfverpenningar. Bonden fick nu hästhuden och Lille Pelle öste silfverpenningarne i säcken, tog af sked och gick ut. Men gumman följde honom ut i förstugan. "Hör du jag tycker inte om den der spirtusen jag." — "Kan väl tro det", svarade Lille Pelle. "Talar han om allting?" — "Ja väl det, och mer ändå." — "Ja men det är inte alltid bra det." — "Åh nenej, det kan väl så vara." — "Kan du intet få honom att tiga med somt?" "Åh jo." "Nå käre laga då att han gör det." — "Får jag silfkappen, som står i skåpet, så skall han nog tiga med somt?" — Och annat också?" — "Och annat också, det förstår sig, med allt hvad du vill ha tyst." — "Tack då!" — Och så fick Lille Pelle silfkappen, bjöd gumman farväl och gick. - När han kom i gårdsgrinden mötte han drängen. "Är det sanning att vår far köpt eder spirtus?" — "Jo det var nog så." — "Talar han om allting?" — "Ja väl det, och mera ändå." —"Men det är inte så bra det." — "Åh nenej sådant kan nog hända." — "Kan ni inte få honom att tiga med somt?" — "Åh jo." — "Nå käre laga då att han gör det." — "Får jag silfverklockan din", sade Lille Pelle, som såg att drängen hade en äkta Wardare, "så skall han nog tiga med allt hvad du vill ha tyst?" — "Heder och tack!" Och så fick Lille Pelle drängens präktiga Wardare och fortsatte helt belåten sin hemvandring, fastän den börda han' nu bar var vida tyngre än hästhuden. När han kom i bygatan, mötte han Store Pelle, och då denne såg att Lille Pelle ännu bar sin säck på ryggen sade han: "Nå fick du inte sälja hästhuden?" — "Fick inte jag sälja hästhuden? Jo det skall du tro, det var ett sådant ref i staden efter hästhudar, så aldrig i mitt lif har jag sett maken." — "Nå huru mycket fick du för den då?" — "En skäppa silfverpenningar." — "Hvad för slag; en hel skäppa silfverpenningar?" — "Ja visst ja, och så en silfkappe." — "Och en silfkappe?" — "Ja visst ja, och en äkta Wardare." — "Och en äkta Wardare?" — Store Pelle kunde knappast tro sina öron, och intet en gång sina ögon, ehuru Lille Pelle visade honom hvad han fått. Men brådt om fick han i alla fall, skyndade hem och slagtade alla sina fyra präktiga hästar, tog hudarne af dem och begaf sig på väg till staden. Då det led till qvällen kom han händelsevis till samma bondgård, der Lille Pelle gjort så god handel, steg in och bad att få låna hus öfver natten. Bonden var ensam inne i stugan, och när Store Pelle steg fram emot spiseln, och sade att han ämnade sig till staden med hästhudar, kom han emot honom, och trodde att det var Lille Pelle, ty som sagdt var fanns det en stor likhet dem emellan. "Ja så är du nu här igen din bedragare", röt bonden, fick sig en käpp, och bank, bank, small det på ryggtaflan. Så kom gumman in. "Ja så", sade hon, är du här din lurifax? Hvar har du min silfkappe du?" och krafs, krafs, klöste hon honom i ansigtet. Bäst det var kom också drängen in. "Ja så, är du här igen din erkeskojare? Hvar har du min Wardare?" och rusk, rusk i lufven på honom; så att Store Pelle var nästan liflös när de släpade ut honom. Men hur det var, så qvicknade han vid igen, och så mörbultad och eländig han än var, fortsatte han dock vägen till staden i hopp om den stora betalning han der skulle få för sina hudar. Men han blef bedragen i sin förväntan. Der var en så stark tillförsel att han måste sälja dem under halfva värdet, och ändock vara glad att han blef utaf med dem. Bedröfvad och öm i alla leder af den rikeliga välfägnaden i bondgården vände han om hem, men som han ej kunde gå långa vägar i taget drog hemvandringen ut 3 hela dagar, och han kom ej till byn förr än på söndagsmorgonen. Att han nu var alldeles förtvifladt ursinnig på grannen kan man väl veta och hämnas skulle han, det var gifvet. Han gick derföre genaste vägen till Lille Pelles stuga, fick fatt uti honom och stoppade honom i samma säck hvari han burit sina hästhudar; och nu skulle Lille Pelle i sjön och dränkas. För att komma till sjön skulle han dock gå förbi kyrkan, och då han hörde att gudstjensten derinne var börjad och folket sjöng på predikstolsversen, kom han att tänka det han väl ej var på så alldeles rätt väg, och, fastän Lille Pelle i allt fall skulle dränkas, tyckte han dock att han borde gå in och lätta sitt samvete. Han stälde derföre säcken vid kyrkogårdsgrinden och steg in i kyrkan. Utanför kyrkogrinden satt emedlertid Lille Pelle hopkrupen i säcken och tänkte på sitt öde, men bäst han satt der fick han höra någon som ropade: "Hå! Hå!" och som det var ett litet hål i säcken tittade han ut och såg en gammal gubbe som motade några feta oxar. "Håh håh ja ja!" suckade Lille Pelle, "att jag som är så ung nu skall till himmelriket, och ni som är så gammal skall gå qvar här på jorden och träla." Gubben lyssnade och då han hörde att det var en menniska i säcken, frågade han förundrad: "Hvad vill det säga? Skall du till himmelriket du?" — "Ja men skall jag så", svarade Lille Pelle. "Ack huru skall jag komma dit?" suckade gubben. "Vill ni verkligen komma till himmelen?" — "Ja visst vill jag det, men det kan väl ej ske förr, än stunden är kommen." — "Åh ingenting är lättare, jag skall dit nu straxt, men" — tillade han — "som jag ännu har litet ogjordt härnere, så kunde jag väl vänta en tid och skicka eder i mitt ställe." — "Ja det vore för väl det, men huru skulle det gå till?" "Jo", svarade Lille Pelle, "knyt du bara upp säcken, så skall jag knyta in dig i mitt ställe." Gubben tackade för tillbudet, öppnade säcken, och Lille Pelle stoppade nu in gubben och knöt väl igen om honom. Sedan motade han hem de feta oxarne till byn, satte in dem i fähus och lador, och hade så när ej fått plats för dem. Emedlertid kom Store Pelle ut ur kyrkan, och hade presten predikat så vackert att han nära nog beslutat att släppa ut Lille Pelle igen, men ryggen var så mörbultad, hårfästet så ömt och ansigtet värkte så hårdt att innan han kom i vapenhuset, hade han glömt allt hvad presten sagt, tog derföre säcken på ryggen och kastade den i sjön. Derpå vände han åter hem. Frampå aftonen gick han ut på bygatan, men nu må tro blef han rigtigt förfärad, ty der mötte han Lille Pelle, som motade sina oxar till brunnen. "Är det verkligen du?" sporde han. "Ja visst är det jag", svarade Lille Pelle, "och tack skall du ha för hjelpen!" "Hvad menar du för en hjelp?" — "Jo att du kastade mig i sjön." — "Att jag kastade dig i sjön — var det någon hjelp det?" — "Ja för all del; eljest hade jag aldrig kommit om alla dessa feta och vackra oxarne. För ser du där nere på sjöbotten var så många 'fäkritter' att aldrig har jag sett dess make, fast jag ej kunde få flera med mig den här gången. Men i morgon", tillade han, "skall jag dit igen och taga hustru min och pojken med mig, och då kanske jag kan få hem resten." Store Pelle vart nu alldeles grufveligt förundrad, och snål, som han var, tänkte han genast att han sjelf och ingen annan borde hafva de der oxarne. "Ja men är detta verkligen sanning?" — "Ja visst är det så, du ser ju sjelf; och att jag kommer från sjöbotten måtte väl ingen veta bättre än du." Nu tänkte Store Pelle som så: Skall jag få något med af de der sköna kreaturen, så får jag allt skynda mig, ty dröjer jag tills i morgon går Lille Pelle mig i förväg; och får han dem, blifver han mycket rikare än jag. Nej bäst är att jag genast begifver mig utaf. Dermed sprang han hem, tog hustrun och sitt enda barn med sig, och så bar det af till sjön och ned åt botten. Sedan hördes de aldrig af, och det gick nog med Store Pelle som med så många andra, att det ej var svårt att komma till sjöbotten, men att det icke hade sig så lätt att komma upp igen; och sålunda fick hans afvundsjuka och snålhet sin förtjenta lön. Lille Pelle blef emedlertid mycket rik när han sålt de feta oxarne och ingen bonde i byn stod sig bättre än han, men lika gifmild och hjelpsam som han varit förut blef han allt framgent; ty han glömde ej hvad han lärt af Store Pelles öde att snålheten ofta bedrager visheten.
Svar på Landsmålsarkivets frågelistor No 1.Mjölkhushållning.
Svar på Landsmålsarkivets frågelistor No 1.Mjölkhushållning. I. Olika slag af mjölk. – ”Mjalk” var här den enda benämningen på densamma. Här på orten användes ingen annan mjölk än komjölk till människoföda. Getter funnos, så långt jag kan minnas, inga härstädes. Kalfvar och svin m.fl. djur, erhöllo sin ingalunda ringa andel af mjölken. Mjölk användes också vid beredande af ”hvittlim(m)”, två t höres vid uttalet, emedan den ”bann kritä så bra”. Binda: ´binnä, binner, bann´; bunden: ´bunnen´ äldre form ´buen´, till ex. i ordspråket: ”där getä ä buen där gnaver (gnager) ho”. ”Råmjölk”, se kap. II. ”Spenvarm (lika med riksspr.) mjölk” kallades äfven ”kovarm” (= riksspr.) mjölk. Skummet å den spenvarma mjölken benämndes ”fragger”, äldre form, ”frogger”. Nysilad varm mjölk som gafs åt barnen, kallades för ”silesup” och den var alltid deras förtjusning. ”Sötmjölk”. Dermed menades nysilad mjölk, den kallades äfven oskummad mjölk. – Sockenmålets benämning var ”nysilätt mjölk”. ”Skummätt mjölk”, benämndes vanligast ”skummemjölk”. / ”Kokkt mjölk”, – två k måste höras, i första ordet –. ”Hinnä” (femin.) på kokt mjölk kallades här ”skinn”. (Den tjockare hinnan som bildades på gröt eller ”ärtäsö” (ärtsoppa) kallades ”hu” (hud), således: ”grötähuä”, ärtäsöhuä”, i best. form). – ”Grädde”, uttalet = riksspr., ingen annan benämning höres här. Om sjalflöpt mjölk sades att ”mjölke skär säj”. – ”Mager (= rspr,) mjölk” benämndes ”skäll” eller också ”blå” mjölk”. ”Sjölfsurnätt mjölk” kallades ”sùr mjölk”, afdeladt ord, ej sammandraget som i ordet surmjölk. Helt litet surnad mjölk betecknades ”glaen, gällen” eller ”brien” (vriden), = förändrat smak. Själfsurnad mjölk ätes med smak, under den varma årstiden, för sin förmåga att släcka törsten. Gynum tesats åv jäsämne, förännradt mjölk benämndes ”tättemjölk”. Jäsämnet kallades ”tätte”; men användandet deraf förekommer nu för tiden ytterst sällan. II. Maträtter i hvilka mjölk et c. – Här på orten har det varit och är ännu i bruk att på midsommardagen äta ”fyllebunke” (filbunke), eller ”fillebunke”, enligt en senare tids benämning, och den är en lika sedvanlig maträtt vid midsommarhelgen som lutfisk, och gröt höra samman med Julen. Den tillreddes på så sätt att man hällde den nysila- / de mjölken i större eller mindre bunkar (deraf kanske namnet), eller andra kärl, och detta skulle göras så pass tidigt, att mjölken antogs vara lagom sur till midsommardagen, då både grädde och mjölk förtärdes tillsamman. Af råmjölk tillreddes ”kalfust å råmjölkspannekakä”. Wid tillredning af kalfost gicks det så tillväga att sedan råmjölken silats och utspädts mer eller mindre – allt efter som den antogs vara ”stark”, som det hette – samt omrördts, hälldes den upp i lämpliga kärl hvilka förr insattes i bakugnen, hvilken ej fick vara för varm, för att ”gräddäs”, som det hette; men sedermera har kokugnen begagnats för samma ändamål. Råmjölkspannekaka tillreddes på samma sätt, dock med den skilnaden att det i detta fall vispades hvetemjöl i mjölkmassan, som derefter hälldes upp i s.k. ”långpanner”. III. Mjölkens förvaring: gräddbildningen. – Före mejeriernas tillkomst här på orten hade bönderna mjölken förvarad i ”mjölkäskåp”, uppställda i något svalt rum, kalladt ”mjölkrumme”(t) och hyllorna i nämnda skåp benämndes ”mjölkähyller” och på dem uppställdes ”mjölkäfatä”. Dessa fat eller ”kä(r)l” (r-et stumt), som de också kallades, voro för- / färdigade af ”köppär”, ”bleck” eller t.o.m. af ”lergo(d)ss”. (Föregående ordet bleck, uttal. icke så här: bläck, utan med e-ljud). De kä(r)l som användes vid ”mjölkningä” voro, för långt tillbaka, ”stäfver”, se fig. 1, – sådana funnos kvar här för omkr. 60 år sedan – och dessa hade en hög staf, som tjänade till handtag. Dessa ”stäfver”, plur. af subst. stäfva, voro gjorda af finare trä. Att ”bytter”, pl. af s. bytta, af trä, användes för samma ändamål är ganska troligt, fastän jag icke kan minnas det. Fig. 2 visar en s.k. ”vatte(n)byttä” af trä, hvilken ej torde hafva så särdeles aflägsen likhet med ”e mjölkäbyttä” af trä. Emellertid undanträngdes dessa kärl för ganska länge sedan af s.k. ”mjölk(h)enkär”, gjorda af plåt eller af koppar. Vid mjölkens ”oppsilning” användes förr silar, tillverkade af förtennad plåt, med små, små tätt sittande hål, i bottnen. Fig. 3 visar utseendet af en mindre sådan sil, försedd med handtag å hvilket fanns ett hål afsedt för silens upphängning. Sedermera utbyttes den perforerade plåtbottnen mot en botten af silduk, bestående af ytterst fin, gul metalltråd och detta slags silar användas här och der ännu i dag. Silen rengjordes med varmt vatten. / De kärl i hvilka mjölken silades upp voro ”bunke”, ”fat” eller ”skål”. Bunkarne och faten voro än större än mindre. Fig. 4 visar en ”köpperbunke”, rymmande ”två kanner”, diam. 32 cm., höjd nära 9 cm. Fig. 5 visar ett ”köpperfat” af gammal typ. Fig. 6 återgifver utseendet af ett ”fat”, bestående af krukmakaregods. Alla kärl af dylik tillverkning kallades ”stenkä(r)l. ”Skålä”, best. form af subst. (femin.) skål, som fig. 7 föreställer, var ett mindre kärl af lergods, som rymde bortåt 2 liter. Af nämnda materia funnos äfven större skålar samt bunkar, ”glaserädta” eller enl. ett förnämare ansedt uttryck ”glasertä” (glaserade) ”bå´ ini å utäpå”. Dessa kärl voro mycket omtyckta emedan, som det sades ”grädden gick så bra öpp” eller m.a.o. ”dä vardt så tjöck grädde på mjölkä, i döm”. När mjölken skulle ”skummäs” så användes ”ski” (sked) ”häller ög (också) skummeslef”. Skeden anv. vid skumning af mindre kärl; men voro dessa större så tog man till skumslefven, af hvilkens utseende fig. 8 torde ge en, om än ringa, föreställning. Vid skumningen lösgjordes först grädden, med skeden eller skumslefven, från kärlets kanter; därefter fördes de lätt och sakta fram under gräddlagret, och detta för att så litet som möjligt af mjölken skulle följa med, och när de blefvo fulla så tömdes de ur i / den till hands varande ”gräddäkrukä”, d.v.s. gräddens förvaringskärl, och så fortfor man tilldess all grädde å mjölkfatet eller mj.-kärlet var uppsamlad. Fig. 9 är afsedd att lemna ett litet begrepp om hur ”e gräddäkrukä” såg ut. Materialet till dessa kärl bestod antingen af lergods eller porslin och de rymde ända bortåt 7 à 8 liter, om de voro af det större slaget. ”Rengöringä” af mjölkkärl kallades att ”diskä” dem och det gjordes med varmt vatten, tillsatt med litet soda. Wid torkningen lades kärlen upp på en dertill afsedd bänk, eller hängdes, upp och ned på i marken nedslagna stakar, om det var mjölkhinkar eller cylindrar. IV. Beredning af smör. – Smör, uttalet lika med riksspråkets, var den enda benämningen för ifrågavarande. Intet annat uttryck förekom för nämnda sak. Med kärna menades här i allmänhet både ”kärnä å kärnestaken” (kärnstafven) tillsammans. Kärnstafvens nedre del utgjordes af ett kors, eller också var den cirkelrund med genomborrade hål, se fig. 10:I och 10:II. Korset kilades fast vid stafven med kilar af löfträ om den var gjord af furu, annars skulle det vara kilar af furu om stafven var af löfträ, emedan kilarna således skulle sitta kvar bättre, och så skulle de sitta i kors, se fig 10:I o. II. Under kärnandet stod man förr vanligen i närheten af / spiseln; likväl var detta icke någon bestämd regel. Tillverkning af smör genom skakning i kärl eller genom vispning, förekom när gräddförrådet var så litet så att det ej gick att använda kärnan, och vid vispningen kunde man utan fara vispa åt hvilket håll som hälst, så någon öfvertro derom hörde jag ej. När gummorna fingo hålla på att kärna i flera timmar utan att ”få´ne te ta ihopp” (två p bör höras), d.v.s. utan att det blef smör, så brukade de säga: ”ja menär dä ä alldelles (två l bör höras i slutet af ordet) förtrölläst, dä ä söm dä vure förgjordt, att dä inte vill bli smör”. Fick man kärna länge utan att det blef smör, så var det brukligt att lägga några små saltkorn i kärnan, i hopp om att fortare få smör. Grädden uppvärmdes framför spiseln, före kärningen. Det regelbundna ljudet af takten vid kärnandet kallades ”kärnelju(d)”, (d stumt). Kärnmjölken användes ibland, fast icke enbart, vid beredning af ost, samt åts till ”vattegröten” om kvällarna, annars gafs den åt svin och höns. Efter kärnandet ”sköljdes” – äldsta uttalet lät så här: ”skördes” – smöret med friskt vatten. På bondgårdarna använde man ”e smörtinä” att / ”reä” (reda), d.ä. knåda smöret i. På de mindre ställena kunde ett större stenfat användas för samma ändamål. Saltningen skedde i samband med knådningen, och dervid användes, på de större ställena, en s.k. smörslef, hvilken ej hade så aflägsen likhet med gräddslefven. Smöret packades i laggade ”smörbytter”, rymmande från ett halft, och uppåt till tio kilo och ännu mera. De förvarades förr alltid i källaren. Innan man, med 1870-talets utgång, började lämna mjölken till mejerierna, så såldes smöret alltid i Örebro. Smöret brukade siras ofvanpå i smörbyttorna, helt enkelt med en träsked. V. Beredning af ost. – ”Ust” var här uttrycket för ost. – ”Ustä” (= ysta). Här tillverkades ost uteslutande af komjölk. Getter fanns det inga här i min barndom, eller så långt jag kan minnas och sedan dess har ingen haft några sådana häller. Före ”ustningä” blandades för någon gång kärnmjölk och skummad eller oskummad mjölk tillsamman. Ibland fick kanske några procent ”glanemjölk” (helt litet sur mjölk) följa med i ”blånningä” (blandningen), men ostarne af denna blandning blefvo ej så särdeles omtyckta, de kallades vanligtvis: ”glanemjölkäsmitär”. Ost beredd af enbart oskummad mjölk kallades ”sötmjölksust” eller också ”fet ust”. Tillverkning af ost i / ostkorg var mycket vanlig. Fig. 11 visar utseendet af en ostkorg, med diameter och djup resp. 25 och 10 centimeter. Här på orten fanns det en ogift kvinna – vanligen kallad ”Körgä- Lovisä”, död 1892, omkr. 70-årig – som gjorde ostkorgar, både större och mindre, af smidiga och fina granrötter. S.k. ”ustäkar”, gjorda af trä eller också af spån, voro mera sällsynta. ”Löpper”, best. form, ”löppern”, var uttrycket för löpe. Att den bereddes af kalfmagen hörde jag sägas, men hur den användes tog jag aldrig reda på. Numera är det allmänt brukligt att köpa löpe, ibland kall. ”löppersvatten”, i handelsbodarna, eller mejerierna. Förr var det vanligt att ”ljummä” mjölken, i och för osttillverkningen, i stora järngrytor, om ej bättre passande kärl funnos. Uppvärmningen skedde i köksspiseln. ”Löppnä” (löpna), indikat. presens ”löppnär”, indik. imperf. ”löppnä”, supinum ”löppnät”. ”Ta ihopp”, var ett annat uttryck för löpna, t. ex. ”dä (mjölken) tog ihopp – eller också sades det att det ”löppnä´” – i rappe(t)”. Ostmassan upptogs ur ”vaseln” (anv. här frågel. sje=ljud) med en slef, eller t.o.m. med händerna och lades ned i ostkorgen der den prässades, vändes och prässades igen och så var det att fortfara till dess att vasslan blef aflägsnad. Af vasslan kokade de fattigare s.k. ”vaslävälling”; / den användes äfven till beredning af ”sånnust” (sandost), eller också gaf man den åt svinen. Ostmassan fick stå i ostkaret ett dygn eller något längre, för att taga form. Ostarna lades till torkning på ”ett ustäställ, häller ög på e ustähyllä” Fäbodar funnos inga här. Deremot hade man inhägnader i skogen dit ”ko(r)nä” motades om morgnarna och hvarifrån de hämtades om kvällarna. Någon gemensam osttillverkning kan jag ej påminna mig ha hört talas om; men väl om ”ustöl”. Ostöl var här benämningen på en gammal, förr mycket gängse sed, som bestod i att den som blott hade en, eller ingen ko, brukade bjuda till sig några gummor – som man visste ha flera kor – på ”lite kaffe” och under det man bjöd meddelades orsaken till den oförmodade bjudningen. (Men jag måste fatta mig kortare). Gummorna kommo mangrannt. Den som gjorde bjudn. erhöll en el. ett par mindre ostar på detta sätt. Dyl. bjudn. voro icke alltid ovälkomna. Tvärtom. VI. Beredning af messmör. – Messmör kan jag ej minnas att jag hörde talas om. Menas dermed kanske grötartad mesost? Sådan tillreddes nog också här, men benämndes alltid ”mesust”. ”Mesust, sånnust” (sandost) tillverkades av vasslan, men hur dervid tillgick kan jag ej lämna / någon redogörelse för. – Frågor som man med säkerhet icke kan besvara får man väl med tystnad gå förbi. _______ Några ord om öfvertro, sammanhängande med eller vidkommande föregående, torde få anföras. – I början af 1870-talet bodde str. norr om N-vi en hustru, som sades ha en hank hängande på en pinne i ladugårdsväggen och medelst denna anordning kunde hon mjölka andras kor på långa afstånd, påstods det. Så länge kon mjölkade råmjölk, och väl annars också, så skulle mjölken vara höljd, om icke annat än med ”förkle´” (förklädet), då den bars från ladugården, emedan det skulle skydda mjölken för häxeri. Så var åtminstone brukligt bland torparhustrurna förr i tiden. Skulle man bära mjölk öfver ”rinnänne” vatten, så skulle man lägga ett par eller tre små saltkorn i mjölkflaskan, ty det troddes skydda mjölken mot onda makters inverkan. ______ Nalavi, Kräklinge d. 12 febr. 1935. C. O Hall. / Kommentar till originalet: På övre halvan av sidan finns tolv numrerade teckningar. På sidans nedre halva finns följande bildtext: Fig.: 1. Stäfva. – 2. Vatten - (mjölk?-)bytta. – 3. Mjölksil (äldre typ). – 4. Bunke. – 5. Ett s.k. kopparfat, äfven kall. ´köpperbunke´, af äldre modell. – 6. Ett s.k. ´stenfat´. – 7. Skål, af lergods. – 8. Skumslef – 9. Gräddkruka, af lergods. – 10:I och II. Kärnstaf. – 11. Ostkorg, tillv. af fin (gran-)rot. C.O.H. 1935. / Tillägg till U.L.M.A:s frågel. No 1. Mjölkhushållning. Närke, Kräklinge Angående det efterfrågade gamla ordet ´tyrel´= kärnstake, får jag meddela att jag har nu frågat den äldste i socknen boende (infödde och ännu lefvande, Nils Henr. Johansson, Lerbo, f. i febr. 1848), efter detsamma, men han kände ej till det, sade han. Andra infödda sockenbor, samma svar. Så har jag frågat ett par makar Oskar o. Amanda Gustafsson (födda 1853, o. inflyttade hit 1900, från Snaflunda, i södra Närke) och icke häller de kände igen ordet ifråga. Slutligen har jag framställt frågan till en från Sköllersta, i östra Närke, 1905 hit inflyttad person, Daniel Selin f. 1871, men svaret utföll negativt. – Skulle jag någon gång få den der hala fisken på kroken, så skall jag inte försumma att uppvisa den. __________ Nalavi, Kräklinge den 10/4 1935. C. O. Hall. / Accessionsnummer: 8268 Ort: Kräklinge, Närke Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning, 12 bl. 1 teckn. Informant: C.O. Hall, 1935