Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten trodde de mycket på. - Det var en som hade en tomte. En gång kom tomten och bar ett halmstrå på nacken. När han la det, sa han: "Sch!", som man gör, när man är trött". Bonden hörde det och sa: "Det var väl inget att schåa för." Då tyck- te tomten, att han skulle dra bort lika mycket, som han dragit dit, och då blev bonden fattig. - Det trod- de de ju alltid, om den som redde sig bra, att han hade tomte.
Norrtorpen och tomtabisen
Gamle Norrtorpen hade bergsel på Öhns äng i Norrbyås, och då han sent en afton helt ensam var sysselsatt med att sätta höet i volm tänkte han i sitt sinne: "Den som nu hade sig någon hjelp i stället för gumman min, som ligger sjuk derhemma!" Just som han halfhögt yttrade denna önskan, kom en liten gosse i röd mössa och grå rock och helsade: "God afton kära far! Behöfver ni städja dräng, så är jag ledig?" "Dräng?" svarade Norrtorpen förvånad, "Gud nåde mig för dräng. Huru skulle jag kunna föda och löna en sådan, som sjelf får träla allt hvad jag orkar, och födan vill ej räcka till ändå. Jag har visst inte råd att hålla någon dräng." Efter detta besked försvann tomten, ty en sådan var den tjenstsökande; men att han blifvit förtretad, och ehuru osynlig ej var långt borta, det blef Norrtorpen snart varse. Så snart han satt upp en volm kom genast en hvirfvelvind och spred ikring höet, så att han snart insåg att det ej lönade mödan att fortsätta arbetet den dagen. Detta var visserligen harmligt; men att han kunde vara så enfaldig att afslå "tomtabisens" anbud, det grämde honom så länge han lefde.
Tomtar
De hade för sig, att när de slutat tröska, skulle de göra logen så fin, för då skulle det bli tur. De hade tomtar då som drog till o från gårdarna, o dessa ville ha logarna fina. Tomten såg efter ladugården ocskå. Och på julkvällen bruka de sätta ut julgröt åt tomtarna. Tomtarna var vid kolmilorna i skogen också. Och på kvällarna måste de, som kolade, göra så fint vid milan, det skulle inte synas ett spår efter dem.
Tomtar
Min faster vid Björka, hon var vid kvarnen, det var vid Västergården, vid en källa. Om hon tog vatten, eller vad hon gjorde, vet jag inte, men det var om natten. Då kom de där två bisarna knallandes. »Vart skall ni två småttingar ta vägen?» sade hon. Ock hon har inte fått något svar då, men när de har kommit ett stycke fram, då gav de till ett skrattande, så det gallrade i hela byn.
Tomtar
Det var en bonde i Lysinge som hade bisar. Ock de tröskade ock mokade, ock aldrig vart det slut. Ock drängen, som var där, han skulle ut ock ta reda på det där en natt, ock då var det sju tomtebisar som korn ock knogade på var sitt ax: »Åhå, jaja, sju milar ock sju skylar!» stånkade de. »Jag skall, jägarn anamma, ge er, ni får gå ända åt hälsike med era sju skylar!» drog han till. Ock sen var de borta, tomtebisarna. Ock det blev fattigt för dem.
Tomtar
Vi var ute ock tog kräfter en natt. Vi var uppåt kärren, det var ett dike, det var förfärligt mycke kräftor, ock stora sen! När det le I på natten — vi var ända uppåt Lyktkärren — så säger jag: »Jag undrar, vad det kan vara lidet på natten, om det kan vara hemdags än?» Det var ingen som hade klocka, det var bara de förmögna som hade tocka då. Rättsom det var, fick jag höra, det tröskade fyra i Lykttorpet. »Nu hör vi, vad det lider», sa jag, »de tröskar i Lykttorpet». De lydde allihop. »Inte är det någon trösk inte», sade de, de hörde inget; men så regalt tröskade det fyra så, fast det var dust. Men då vart det tyst. Sen gick vi en stund, ock då började det igän. Ja, de lydde, men de hörde ingen trösk. Så om en stund gick vi hem, ock då när vi kom hem, var inte klockan mer än halv ett, så den tiden jag hörde trösken det var fäll vid tolv. De sade, att han bonden hade tomtebissar ock födde ock det var nog de som var uppe ock tröskade den där tiden.
Tomtar
En torpare i Kärsta han hade tomtebisar. När dottern hade bröllop, så föll julen av vagnen för prästen, så det var fäl bisarna som var framme. Ja, de hörde dem tröska där i Kärsta. Det var i den södra gården, ja det är nybyggt nu. Ja de var goda till bära hem skylar från åkrarna ock. Det såg ut som ett halmstrå bara, men han stånkade så . . . de såg honom en gång ock sade åt honom, att »det är fäll inget att stånka för»; men då sade han: Sju skylar ock sju mil, det är börda det». Ja, de är borta nu, sen de gamla är döda, det var väll ingen som ville ha dem kvar. De var rädda för dem. Ock jag tycker inte, de skulle vara trevliga att ha i huset. Det var en bise som ville följa med drängen i Åsta hem, men det fick han inte, han var rädd för honom. Ja det var inte länge senn, det var i min tid. Det var trollgubbar i bärgen ock. För de såg en gubbe, som satt uppe på Klämbärget ock hamrade.
Tomtar
Tomtebisar? Ja, inte i Slyte, men i Åsta ock Kärsta hade de. Ock de tröskade om nätterna på logarna. Det var en bonde som hade tocka, ock det prasslade ock tröskade om nätterna jämt. Skräddar-Erker hade en spettil. Han hade honom i en ask, det såg ut som ett oxöga, ock det vred sig ock tittade så stinnt på den som tog av locket. Det där hade han med sig jämt. Men en gång när drängen satte för ock han skulle åka bort, då hade han glömt den där, ock då skickade han drängen efter honom. Varpå drängen öppnade ock tittade efter, vad det var. Ock det visste Skräddar-Erker, när han kom fram, så då fick han. Ock den där gubben, han fick vad han skulle till alla delar. Rik ock snål var han. Min far var där ock plockade potatis, så han kände igän den där gubben, ock hade reda på det där. Han hade tocka där bisar med. Han gav dem äta var eviga julafton. De ställde in en . huggstubbe i förstugan ock dukade upp ett vällingsfat, ock om morgnarna så var det uppätet. Ock så var det tre par färdiggjorda grå yllevantar, ock de kom ock bort om natten. Så det är då tydlig sanning det, att tocka där har det funnits. Drängen där — nu hade de hästar, ock drängen skulle sköta dem i stallet, ock då har drängen dragit till en riktig brakskit, om jag nu skall tala om det, tocket det var, ock då fick han sig en oppsittare, så han riktigt kände honom. Men inte såg han någon, ock då talade han om det, när han korn in, .ock då sade skräddar-Erker att, »du skall vara renlig i stallet, för tocket där tåls inte». Ja, det är knepigt.
Qvinnan och ljusalfen
Uti Kumla hände sig i en bondgård för många år sedan, att hustrun, som nyss kommit upp ur barnsäng, gick och sysslade i köket, då en liten gubbe — ja han var ej en half aln lång — kom in och bad så vackert att mor skulle flytta undan vattsån, ty det dröp ner i hans kammare, sade han. Den lille mannen var fullkomligt välskapad, ljuslätt och blidsynt, och såg rigtigt bra ut, hvarföre hustrun förstod, att han ej var någon tomte, utan en af det godlynta underjordiska småfolket, hvilka alltid äro välvilliga och hjelpsamma. Hon flyttade derföre sin vattenså till ett annat ställe, hvarpå den lille tackade och försvann. Några dagar derefter kom han dock tillbaka och bar ett stycke den finaste linneväf under armen. Hans hustru skulle snart skänka honom en arfvinge, och derföre bad han så vackert, att Mor skulle sy några små kläder åt det lilla barnet, och om hon ville göra honom den tjensten, så skulle han ärligt förskylla henne derf ör. Jo hustrun lofvade detta, och då småkläderna blefvo färdiga lade hon dem en afton på kökshyllan, ty der hade han sagt att han skulle hemta dem. När hon dagen derpå kom ut i köket voro de också borta, men 4 stycken de allra vackraste och nättaste silfverskedar lågo i deras ställe. Om den lille mannen sedermera visat sig, omtalas icke, men sedan hustrun blifvit kyrkotagen såg hon väl ej till honom, ty det är endast under den tid då qvinnan står "utan körka", som det heter, som dylika varelser komma till syne.
Tomtar - Pigan som frös om fingrarna
Min syster tjänade vid Förlunda. En kväll på vintern, när hon skulle ge korna nattfor och var ut i ladan efter hö och stod och drog i halmbunken, blev hon så frusen om fingrar. "Dä va rasane, va kallt dä ä om fingrar", sa hon lite högt för sej själv, och då hörde hon det sa: "Vill du låna min vatte, vill du låna min vatte" - och då, när hon titta opp, låg det två såna där små tomtebisar oppe på höbunken. Men hon fick bråttom att ge krittren och ut ur lagårn.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Omberg bodde sjöfrua. När Visingsö byggdes, gick det till såhär. Det var en jätte och hans fru som skulle gå över Vättern till Omberg. Det är för brett för att kliva över, sa jättekvinnan. Du får lov att ta ett spadtag och häva i pölen. Jätten tog ett spadtag på Ombo Öjer på västgötasidan, och där syns märket än i dag. Där han släppte ut jorden, vart det en fläck som kallas Visingsö. På den klev de över till Gränna, och därifrån gick de till sjöfrua i Omberg. Hon ville bjuda på gädda, så hennes tjänsteflicka fick springa till Hammarsundet längst i norr och hämta en.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Morfar min och en som hette Lasse Smed brukade meta lake vid Lakaskär. En natt satt de på isen, och hela tiden såg de en käring elda på skäret. På morgonsidan frågade morfar Lasse, om han hade sett käringen. — Henne har jag väl sett, sa Lasse Smed. Men sen fick de se, att isen hade lossnat och att flaket som de satt på hade drivit ända till Kopön. Det hade de, för att de hade talat om käringen. Det gick inte an att tala om henne, si. Hon eldade väl för att få isflaket att lossna. Men jag har en annan historia, också den från Lakaskär.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det fanns en gubbe vid Hult som hette Hulterström. Han har varit död sen 1870-talet. En gång var han ute med en annan gubbe vid Lakaskär och metade. De fick se en liten gubbe sitta i månskenet på skäret. Honom fick de med sig på kälken hem, och fast det var glanskis, var det knappt att de orkade dra honom. Vid Johannisametet gick han av, och då var det ingen konst längre att dra kälken. Jojo, det var inte utan att det fanns en del övernaturliga saker förr i tiden. Gubben och käringen på skäret, de var naturligtvis inget annat än sjörå.