Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Sjelfver brände mig
Det var en gång en kolare, som låg och aktade på sin mila uti skogen. Till honom kom skogsrået flera gånger, och lyckades slutligen dåra honom, så att han förälskade sig i henne. Men som kolaren nog förstod att detta var synd, och dessutom tyckte att hon var alltför efterhängsen, så önskade han blifva henne qvitt. Så klok hade han dock varit i sin dårskap att han förtegat sitt rätta namn föregifvande sig heta Sjelfver, och så trodde också skogsrået att han het. För att blifva utaf med henne satte han en panna med beck på elden och lagade så att detta var i full sjudning då hon kom. Som hon nu öppnade dörren till kolkojan slog han det sjudande becket midt i ansigtet på henne. Skogsrået till att skrika: "Gamle Guffar! Gamle Guffar! Sjelfver brände mig, Sjelfver brände mig". Men gamle guf far svarade blott och det med en röst så det knakade i träden. "Ja så! Ha du sjelfver brännt dig, då har du ju ingen annan att skylla på." Och efter den stunden fick kolaren inga vidare besök utan skötte sina milor i fred och ro.
Skogsrået i Ladbacken
I den så kallade Ladbacken har bott, och bor väl än ett skogsrå, fastän hon numera, då folket ej vill tro på andeväsenden, ej gitter att visa sig; Och rätt väl är det, ty då kan hon ej dåra någon. Men ännu för en 5o å 6o år sedan hände det ej sällan att hon uppenbarade sig. Vid den tiden var det en dräng i Hillerstorp eller Finntorpet, som det äfven kallas, hvilken hade sin fästmö boende i Billinge och med henne stämt möte på Ladbacken. Flickan, som fått förfall, uteblef, men skogsrået tog hennes hamn och kom i stället. Drängen trodde det vara fästmön, och då hon bjöd honom en kringla, tog han tacksamt emot den, åt och tyckte den smakade förträffligt. I Men han hade knappast hunnit nedsvälja den sista biten, förr än skogsrået började skratta med full hals, så att det dånade i skogen, vände sig derpå om och försvann bland backarne. Men drängen hade sett nog, ty han hade sett den ihåliga ryggen och långa släpande svansen. Han skyndade hem i den ytterligaste förtviflan, troende att flickan som vunnit hans hjerta var ett skogsrå, ville han ej mer se henne, och blef slutligen "hufvudsvag" af sorg och grämelse.
Fallahult
Vid Fallahult finnes, eller rättare sagt har funnits, skatter i berget. När man hoppade eller stampade hårdt derpå så klang det, och det är alltid ett säkert tecken att jordagods finnes derunder. Förr i tiden såg man ofta huru det lyste der, alldeles som en eldslåga, och denna var stundom så stark att den syntes vidt omkring. Nu synes den ej mera till, och om man än stampar aldrig så hårdt på hällen höres intet klingande ljud. Detta bevisar att skatten är borta, och tros det att en gammal klok gubbe på Ullavi egor, som haft slagruta, och i vanligt tal kallades för Skäggegubben bäst lärer veta hvart den tagit vägen, ty det är nog ingen annan än han som gräft upp den.
Skogsrået i Falla
På Falla skog är en tvillingsbotten, d. v. s. en kolbotten för tvänne milor, och då en bonde Pehr I Larsson i Falla en söndagsmorgon der arbetade, kom ett mycket fint och grannt fruntimmer och helsade på honom. "Har du hört prestens koskälla än ?" sporde hon. Pehr kunde ej förstå hvad frun mente dermed, ty presten hade intet bete der i trakten och svarade derf öre som sanna förhållandet var att han ej hört den. I detsamma begynnte kyrkoklockorna ringa första gången, och då blef frun arg, och ropade: "Nå så hör du henne nu då ?" derpå började hon att skratta af ilska, så att det gaf genljud i skogen, vände sig om och försvann. Men på den långa rumpan och den ihåliga ryggen såg Pehr, hvad han haft för ett främmande, och glad var han att kyrkoklockorna skrämt bort henne, så att hon ej kunnat göra honom någon skada.
Folkmedicin
Min mamma var född i Godegård, och hon brukade tala om Pelle i Kättsta, som kunde skicka iväg trollskott och bota sjukdomar. Men trolla och galnas, det kunde de långt senare än på hans tid. Det är mycket mer än hundra år sedan han levde. Men jag minns en del från min tid också. När vi bodde i Medevi, gubben min och jag, fanns det ett fruntimmer där som hade haft mjölkfeber för längesen. Hennes karl reste till Pelle i Kättsta och fick nå'n smörja att stryka på huvut på'na, och bra vart hon. Men nu ska jag tala om något som hände mycket senare.
Folkmedicin
Min gubbe var född vid Tryf all och tjänte på ett ställe i Nykyrka. Han fick vara passopp och göra småsysslor. Gumman som han tjänte hos var inte bättre, det leda trollet, än att hon hånade honom, för att hon fick honom att göra fruntimmerssysslor. Han vart arg, och arg vart hans matmor, och det som jag nu ska tala om, det hänger nog ihop med hennes ilska. En gång skulle han gå till kyrkan; han var väl tolv, kanske tretton år. På vägen föll han i ett dike och förstörde sig och hade värk i två och ett halvt år. Men så gick min svärfar till en som hette Karl Nilssa i Motala och sökte för pojken. När Holm kom dit, sa Karl Nilssa: — Ja ska säje dej, att dä värker inte mer. — Då ä han väl döer, sa svärfarsgubben. — Nej, men han sover. Har du nåra enebär? — Ja, ja har väl ett par tunnel.. — Då ska du gå hem å koke enebär, så dä blir tjockt som sirap, å så ska du ge pojken, så han får ny blo. Å så ska du komme hit, för ja vill si pojken. Si, han hade legat så länge att han hade fått en fistel. Han kom till Karl Nilssa och var så missvuxen, så den ena foten hade blitt ett kvarter kortare än den andra. Då tog Karl Nilssa och hällde skedvatten i såret, så pojken hoppade mellan golv och tak. Jo, han fick vara med om mycket, min gubbe! 22 benbitar värkte ut. Men då sa Karl Nilssa: Si, ja vill ha lite betalt åv sockna. 40 kronor ville han ha, för att han skulle läka ihop'et, och det fick han av sockna, och läkte gjorde det. Men nu kommer jag till slutet. Den där lea trollkärrnga som min gubbe hade tjänt hos, hon fick sitt till sist, för att hon hade varit så elak mot pojken. Hon föll ner död, när hon första gången mötte min gubbe, när han kom gående på kryckor. Vad var det då? Något måste det vara, men inte vet jag vad.
Om skator och ormar som sjukdomsspridare
90-årige Rickard Karlsson hade en annan uppfattning, när jag talade med honom 1955. — Ånej, sa han, men innan jag säger mer, vill jag först tala lite om huggormar och vad de kan ställa till. Mormors far ägde hela Forsa i Hammar. Mormor ärvde fem gårdar. Men kreaturen vart sjuka och dog, och det betydde, att mormor vart så gott som utfattig, fastän hon var rik förut. Grannarna trodde, att det var trollkäringar som hade satt på krittra sjukan. Så trodde de flesta. Men det fanns också andra som trodde, att det berodde på huggormarna, som mjölkade korna, när de låg ute i markerna. Såhär lät förklaringen. När ormarna började dia, vart korna oroliga. En del reste sig upp, och då kunde det hända att en ko trampade på någon orm. Det är klart att ormen svarade genom att bita kon, där han kom åt, dvs. ovanför klövarna. Kon började slicka på bettet, och det är klart att hon fick en del gift omkring munnen. Där slog det upp blåsor liksom kring klövarna, och så dog djuret. Ja, det var också en förklaring, och en naturlig en till på köpet. Att huggormar diar kor, det vet jag genom min morbror Karl Gustaf i Lerbäck. Hans kor sinade allihop, utan att han kunde begripa varför. Men så mötte han en trollkäring, som talade om, hur han skulle få veta, vilka mjölktjuvarna var. Han skulle bryta upp golvet i lagårn. Så gjorde han, och under golvet hittade han en massa huggormar. När han slog ihjäl dem, sprutade mjölken om dem, så nog såg han, att trollgumman hade rätt. Efteråt mjölkade korna precis som andra kor. Det här hände på 1830-talet. Numera är lagårdarna bättre hållna, och ormarna trivs inte i dem.
Om skator och ormar som sjukdomsspridare
Och så har vi skatorna. De är ena hämndgiriga djur, när de vänder den sidan till. Det sägs att de kan fånga en huggorm och släppa in 'en i lagårn hos den som förstör deras bon. Mor fick en gång se Karl Daniel i Forsa, när han tog ner skatbon. — Har du inte flera kor än du behöver, frågade hon? -- Du bara pratar ditt skrock, svarade Karl Daniel. — Du får väl se, sa mor. Så gick två månader eller så omkring. Och vad hände? Jo, två kor dog hos Karl Daniel. En granne talade om, att han hade sett en skata komma flygande med en orm i näbben. Den släppte skatan ner i Karl Daniels lagård. Det var sista gången jag hörde talas om att en huggorm gjorde skada på kor. Från Östgötaslätten har jag aldrig hört något liknande. Men kring Medevi och uppåt Närke hörde jag ofta, att ormarna hade ställt till med sjukdom hos djur.
S:t Olof i Hardemo
Af Isländska sagorna veta vi att St Olof på sin flygt från Norge öfvervintrat hos Sigtryg bonde i Nerike. Hvar denne Sigtryg bott är deremot ännu obekant, ty att Skyberga skulle hetat Sigtrygsberg och varit hans hemvist torde blott vara en mindre lyckad etymologisk gissning af någon äldre Antiqvarie. Emedlertid bör här ej förtigas att Olof den helige berättas hafva byggt Hardemo första kyrka, och att sägnen om Skalle äfven med bibehållandet af trollets namn här localiserats. I Olofskällan på Skyberga egor, som af forno varit en of ferkälla och som sådan omnämnes i en anteckning af år 1773, har han döpt folket ja till och med sjelf erhållit dopet, säges det, ehuru det senare emot all historisk grund. — Anm. Att denne Sigtryg bonde, som genom sin son Iwar blef farfaders fader till Jarlen Carl Sunesson torde få räknas bland Algotsönernas anfäder samt att Carl Sunesson varit om ej samma man som Carl af Edsvära åtminstone en nära frände till honom har jag i en ännu otryckt uppsatts sökt visa, och torde framdeles få tillfälle att närmare redogöra för de skäl jag lyckats hopsamla till stöd för ett sådant antagande.
Boträdet vid Vreta
På Wreta gärde invid vestra landsvägskanten står ett beryktadt boträd Wreta tall, som en aln från roten delar sig i tre stammar, hvardera upplösande sig i korta knotiga grenar, hvars yttersta spetsar bära några toff sar af långa barr. Såväl utseendet som dess enstaka läge och höga ålder, som skattas till 300 år, gör det synnerligen tjenligt till boträd och de många sömmen och spikarne i dess stam lemna tillräckliga bevis på dess flitiga användande.
Skogsrå
Dä sär te (säger till) ve milera, om en håller säj sams mä skoga-råa. Far låg å kolade i Hidinge socken åt bönderna i Svensboa by, å han hadde en sju miler åt gången där på skogen. Då dä vart någe fel på når mila, så knacka ho på döra, å om han då inte gick strax, så röck ho dän döra. Å eblann såg han na där i skogen å ho va inte ful å håret på na fick hänga hur som hälst, å långt va dä, å svart, å ho va mörkskinnad i ansiktet å stor å lång å rak.
Strömkarlen
Vid Hidingebro i Hidinge vid kvarnen där höll strömkarlen till. Det var forsar där. Gick de dit tre torsdagskvällar i rad vid ett visst klockslag, så spela det så grant. De som lärt sej spela av näcken kunde inte sluta, när de kom riktigt i farten, förrän de högg av strängarna. Kalle vid ria spela Strömkärns polska vid Lekeberga, så de fick ta ifrån honom fiolen.