Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Avsaknad av skugga. Kloka
De har allt talat om att sådana som hade svartkonstböcker och syss- lade med trolldom saknade skugga. En gammal Trollhättebo, som kallades fiskar-Olle, talade om sådant.
Kolnöhus
Vid södra ändan af den så kallade Sjömosjön, en utvidgning af Arboga å, finnes på en utskjutande udde kallad Kolnen eller Kolnön en hög grusbacke. En djup vallgraf synes på södra sidan och spor efter mindre sådane på de öfrige; och inom dessa grafvar på norra ändan af halfön lemningar efter ett torn. Det hela synes hafva varit ett medeltids fäste, sannolikt afsedt att försvara gränsen emellan Westmanland och Nerike och man skall der hafva funnit styckekulor af omkring tvänne knytnäfvars storlek. Möjligtvis har detta fäste spelat en betydande role när — som det heter i rimkrönikan — Her Nils Sture komber dragande med Dala macht; Wilde ok strijda med Erik Carlson var hans acht: Thet skeer wid Ophöga Färja, Ther monde Dala sik manliga wärja, Hade the alle tilhopa warit, Ingen hade tädan snappader farit. Opphöga eller Oppboga ligger på 3/4 mils af stånd härifrån; men då en färja uti Rimkrönikan omtalas har denna svårligen kunnat vara belägen så högt uppe utan i lugnvattnet således nedanf öre den nuvarande bron vid Frötuna eller på en knapp halfmils af stånd, om ens så långt. Detta minnesmärke som förtjenar att närmare undersökas, äfvensom gräfningar der böra anställas skall framdeles närmare beskrif vas. Loccenius anför härom ett gammalt bonderim:¨ Jätten Mus bodde på Kolnöhus; och får deraf anledning till hvarjehanda lärda funderingar. Sägnen vet dock nu mera ingenting annat härom, än att på Kolnön bott en jätte, och att han är begrafven uti södra vallgrafven.
Guldkitteln vid Högby
Vid Högby är en källa i kärret der en guldkittel skall vara nedsänkt. Tog man en lång stång och stötte ner i källan så kunde man höra kitteln klinga. En gång gingo tvänne karlar dit för att sent en Thorsdagsnatt taga upp den och fingo äfven upp honom så långt att blott ett enda nytt och kraftigt tag fordrades för att få honom ur källan. Men då kunde den ena skattletaren ej längre tiga. "Ha vi nu kommit så långt", sade han, "så skola vi nog få upp honom". Men knappt voro orden utsagda förrän kitteln åter sjönk ned i källan, och der ligger han qvar ännu i dag. Hade de i stället för att tala kastat stål i kitteln, så är det utom tvifvel att deras företag lyckats. Och detta skulle äfven inträffat om grindhaken i den sista grind de på vägen till källan passerat varit af stål.
Guldvagnen i Wadbacken
Vid Högby är en backe, som kallas Wadbacken, och i denna en guldvagn. Mången har försökt att gräfva efter den och tvänne gånger har det äfven lyckats att få fram den ur högen ehuru trollen öfverlistat skattletarne. Det första kända försöket gjordes för många många år sedan då det äfven lyckades en bonde att med sina tvillingsstutar, hvilka han uppfödt med endast söt mjölk (ty detta är ett grundvilkor för att lyckas) köra vagnen så långt som till Hökbacken, men der mötte han en råtta som drog ett halmlass. Bonden ropade då: "Håll ur vägen", men då brast okhanken och vagnen rullade åter in i Wadbacken. Berättelsen härom tände hos en bonde i Högby begäret att våga ett nytt försök. Han hade nämnligen lyckats få ett par tvillingskalfvar, och dessa födde han med söt mjölk till dess de blefvo tam-föra, och började nu att köra dem. Så hände det sig att han en gång kom sent hem på qvällen så att mjölkningen redan var verkstäld, och den mjölk som stutarne nu fingo hade blifvit något blåsur eller glan som det heter. Då han nu tyckte stutarne vara nog sediga begaf han sig på väg till Wadbacken, kom lyckligt dit och lyckades att få fram vagnen. Stutarne spändes nu för, bonden gifver dem ett piskrapp och kör till. Då höres ett skratt inne i högen och en röst som ropar: "Inte draga dina glanmjölkskalfvar bort min vagn." I det samma brast tistelpinnen och vagnen rullade tillbaka in i högen. Den af brutna tistelpinnen fick bonden dock i behåll och som den var af renaste guld, så hade han dock något för sitt besvär. Ännu är guldvagnen qvar och man ser understundom särdeles vid sommarsolståndet huru det eldar och lyser ur backen.
Drakrösan på Botåsen
Emellan Skarby och Helgesta byar i Hackvads socken ligger Botåsen, hvarest är en gammal stensättning af 10 manshöga stenar. Här skall en konung Bote i tiden hafva haft sitt hof eller blifvit begrafven, hvilket dera säges ej, men visst är att ställets namn härledes från honom. Gamla män veta ännu att omtala stubben efter Botes ek, hvilken för ett par mansåldrar sedan der ännu qvarstod. Under denna ek skall kung Bote hafva setat och åsett huru Helgesta brann. Här finnes på åsen äfven ett stort stenrör kalladt Drakarösan, der en betydlig skatt skall vara nedlagd. För omkring 60 år sedan hände det sig att en karl, som följde genstigen från Skarby till Helgesta, kom att gå öfver Botåsen. Det var en qväll på senhösten och ganska mörkt, men ifrån Drakarösan utgick ett så klart ljus, som flammade så högt, att hela åsen belystes. Vid detta sken såg han en stor mängd kärl och andra saker af guld och silfver, utbredda öfver Drakrösan. Genast fick han ett stort begär efter dessa skatter, och som han visste att stål binder draken, skyndade han fram och kastade sin täljknif midt in i lågan, som också genast slocknade. Derpå grep han i hast så mycket guld och silfver han kunde få med sig och sprang i fyrsprång hem. Han blef nu mycket rik; men någon välsignelse följde ej med hans stora rikedomar, utan blefvo alla hans barn stora trashankar. Om någon sedan försökt att vinna rikedom på Botes ås förmäles icke.
Jätten i Skåleklint
I Jätteberget nära Skåleklint uti Halsbergs socken finnes en håla, kallad Jättehålan, dit man inkommer genom en stor portlik öppning, som dock nu är täppt af ett stort nedrasadt stenblock, hvilket hindrar den nyfikne att intränga i berget. Längre in i hålet finnes en annan port, men denna är starkt reglad och endast den som funnit nyckeln dertill, och tilltror sig att öfvervinna draken, som förvarar ingången, kan der intränga. För många år sedan, innan ännu den nedrasade berghällen tillstängt den yttre gången hade två karlar begifvit sig derin, men då de fingo se en stor och alldeles förfärlig orm — förmodligen draken —, som hväste och sprutade eld emot dem, voro de glade att få vända om igen. Innanför den inre porten, som förer till sjelfva bergasalen, der rika skatter finnas, sitter jätten och sofver med ett stort svärd öfver sitt hufvud, och wallhjon och enslige vandrare som passerat derförbi försäkra sig stundom hafva hört honom snarka så hårdt att det "rungat" i marken. En sjöman som rest vidt omkring i werlden berättade då han hemkom till sin födelse socken Halsberg, att han långt bort i främmande haf landat vid en ö, der han träffat en stor och enögd jätte, som sport honom, hvarifrån han kommit. Då sjömannen svarade att han var ifrån Sverige, frågade jätten "Nå då har du kanske hört talas om bror min, som sitter och sofver i jätteberget vid Skåle?" — Jo den hade sjömannen nog hört omtalas, men sett honom hade han ej. "NeNej men !" svarade jätten det kan jag väl veta, ty när Kumla kyrka byggdes kunde jag ej lida klockornas pinglande utan flyttade derifrån, och då läste jag in bror min i berget med alla hans skatter och kastade nyckeln i Tisaren, och den lär väl ej vara född ännu, som skall lösa honom, ty det skall först ske på verldens sista tid.
Svender och glottra
Nära Svennevads bro synas lemningar efter en gammal borg, och der bodde i forna dagar en vid namn Svender och vill man förklara Svennevads namn af hans. Någre säga att denne Svender varit en konung, och prosten Åhrberg i sin beskrifning öfver Sköllersta socken (Mscpt i Sköllersta kyrka) vet till och med att han varit Tarstaborgs konungens Landtvärnsman; men andra säga att han varit en jätte och ligger begrafven under jättestenen vid Glottra, som af somlige kallas konung Åmunds sten. Att döma af den sägn, som berättas om Svenders hustru Glottra, får man väl antaga att han varit en jätte, ty om henne förtäljes, att hon en dag vandrat i skogen och då kännt ett visst naturbehof, hvilket hon önskade tillfredsställa. Starkt trängande måtte emedlertid detta hafva varit, ty i följd deraf uppkom Glottra sjö; men frambringandet af så mycket vatten på en gång blef henne öfvermägtigt, så att hon efter slutad förrättning svimmade utaf och sjelf omkom deri.
"Store Pelle och lille Pelle" eller "Snålheten bedrager ofta visheten"
I samma by bodde två bönder, en rik och en fattig; och som båda hette Pelle, så kallades den rike för Store Pelle och den fattige för Lille Pelle. Såsom de voro lika till namnet så voro de äfven till utseendet, ehuru alldeles icke till sinnet; ty Store Pelle var egennyttig och snål, men Lille Pelle hjelpsam och frikostig, och hade han en styfver delte han den gerna med sig åt andra så långt det räckte. Store Pelle hade fyra hästar, men Lille Pelle blott en enda, och den var ändå gammal och utsliten. Emedlertid bad Store Pelle som oftast att få låna Lille Pelles häst, när han hade några strängare körslor, och det fick han också; men hände det någon gång att Lille Pelle fick låna de fyra springarne var det alltid på Söndagarne, då han ej kunde använda dem till annat än lättskjutsar. Vid sådane tillfällen brukade han ropa öfverljudt: "Hopp, hopp, alla mina fem hästar!" Detta förtröt Store Pelle, som var ytterligt afvundsjuk och fruktade att kyrkofolket skulle kunna tro det Lille Pelle hade flera hästar än han. Han beslöt derföre att göra ett slut på Lille Pelles öfvermod, som han tyckte det vara, och nästa gång han hade dennes gamla häst till låns, körde han honom så hårdt att han stupade. Lille Pelle blef naturligtvis mycket ledsen häröfver och begärde ersättning för hästen; men Store Pelle förklarade att han alldeles icke ville gif va så mycket som en bankovitten en gång. "Du kan ju sälja huden så får du väl något för den." — Ja det var väl intet annat råd; och så tog Lille Pelle af huden och begaf sig på väg till staden. Det var lång väg dit, hvarföre han måste låna hus om natten i en bondgård. Bonden sjelf var ej hemma och gumman ville ej gif va honom herberge, men huru det var så skulle han dock få ligga på tarren hos drängen, och der började han snart att snarka så att hela huset ruskade. Nu trodde drängen naturligtvis att han sof och steg derpå ned, och gumman började bulla opp för honom på bästa sätt med smör och bröd, öl och brännvin, och den allra finaste ostkaka. Men man sofver inte alltid fast man snarkar, säger ordspråket och Lille Pelle såg nog allt hvad som tilldrog sig i stugan, huru drängen åt och smorde sig, samt att han rigtigt tackade gumman för välfägnaden. Hvad som blef öfver af trakteringen satte gumman in i skåpet, och det var just nätt och jemnt hon hann undanrödja alla sporen efter kalaset innan bonden sjelf, som varit ute på långresa, steg in i stugan. Det var tidigt på ottan. "God morgon Mor", sade han, "har du något att ge mig till lifs, ty jag är både hungrig och frusen?" Nej det hade hon inte. Det hade kommit en främmande, som fått låna hus och han hade gjort godt skäl för sig, mente hon, ehuru Lille Pelle ej fått så mycket af henne som en brödbit en gång. Det var nu i alla fall så långt lidet på morgonen att far gerna kunde berga sig till frukosten. Åh ja det kunde han, och så lade han sig att sofva. När tiden var inne att stiga upp, helsade Lille Pelle god morgon och tackade för godt qvarter. Bonden bad honom ej gå ut fastande, ty som det var på våren, så kunde göken dåra honom. Mor hade väl intet annat än litet kall potatis, men ville främmanden hålla till godo, så var det honom väl undt. Lille Pelle tackade, men innan han satte sig till bords drog han säcken till sig. Bonden frågade hvad han hade i den. "En spirtus", svarade Lille Pelle. "Åh nej, en spirtus." Sådane hade bonden visserligen hört omtalas, men aldrig kunde han tro att han skulle komma någon så nära. "Hvad kan han för något ?" sporde han vidare. "Jo han kan mycket han", och dermed lutade Lille Pelle sig ner och lade örat till säcken: "Han säger att Mor har smör och ost i skåpet." — "Åh, nej, säger han det?" — "Mor, du lär ha ost och smör i skåpet", ropade bonden. Ta gumman måste nu fram dermed. — "Nu skulle det allt vara godt att få sig en sup", sade bonden, "men bränvin har ej funnits i huset sedan Jul." Lille Pelle lutade sig åter ned. "Spirtus säger att Mor har både bränvin och öl i skåpet." — Och så måste hon fram dermed. Bonden blef mycket glad häröfver, och mente att en sådan der spirtus var en ovärderlig tingest, men Lille Pelle lutade sig ned ännu en gång. "Spirtus säger att Mor också har ostkaka i skåpet." Och så kom äfven den på bordet. Nu började gumman att blifva orolig, ty hon tyckfe att den der spirtus visste väl mycket, och ville ej att han skulle lemna far flera upplysningar, men bonden prisade honom, ty han trodde att det var spirtus som sjelf skaffade in alla dessa saker i skåpet, och ville nödvändigt köpa honom. "Nej han var ej till salu och kunde ej betalas med penningar." Bonden var dock enträgen och fastän Lille Pelle var nödbjuden så gaf han med sig till slut och sålde honom för en skäppa silfverpenningar. Bonden fick nu hästhuden och Lille Pelle öste silfverpenningarne i säcken, tog af sked och gick ut. Men gumman följde honom ut i förstugan. "Hör du jag tycker inte om den der spirtusen jag." — "Kan väl tro det", svarade Lille Pelle. "Talar han om allting?" — "Ja väl det, och mer ändå." — "Ja men det är inte alltid bra det." — "Åh nenej, det kan väl så vara." — "Kan du intet få honom att tiga med somt?" "Åh jo." "Nå käre laga då att han gör det." — "Får jag silfkappen, som står i skåpet, så skall han nog tiga med somt?" — Och annat också?" — "Och annat också, det förstår sig, med allt hvad du vill ha tyst." — "Tack då!" — Och så fick Lille Pelle silfkappen, bjöd gumman farväl och gick. - När han kom i gårdsgrinden mötte han drängen. "Är det sanning att vår far köpt eder spirtus?" — "Jo det var nog så." — "Talar han om allting?" — "Ja väl det, och mera ändå." —"Men det är inte så bra det." — "Åh nenej sådant kan nog hända." — "Kan ni inte få honom att tiga med somt?" — "Åh jo." — "Nå käre laga då att han gör det." — "Får jag silfverklockan din", sade Lille Pelle, som såg att drängen hade en äkta Wardare, "så skall han nog tiga med allt hvad du vill ha tyst?" — "Heder och tack!" Och så fick Lille Pelle drängens präktiga Wardare och fortsatte helt belåten sin hemvandring, fastän den börda han' nu bar var vida tyngre än hästhuden. När han kom i bygatan, mötte han Store Pelle, och då denne såg att Lille Pelle ännu bar sin säck på ryggen sade han: "Nå fick du inte sälja hästhuden?" — "Fick inte jag sälja hästhuden? Jo det skall du tro, det var ett sådant ref i staden efter hästhudar, så aldrig i mitt lif har jag sett maken." — "Nå huru mycket fick du för den då?" — "En skäppa silfverpenningar." — "Hvad för slag; en hel skäppa silfverpenningar?" — "Ja visst ja, och så en silfkappe." — "Och en silfkappe?" — "Ja visst ja, och en äkta Wardare." — "Och en äkta Wardare?" — Store Pelle kunde knappast tro sina öron, och intet en gång sina ögon, ehuru Lille Pelle visade honom hvad han fått. Men brådt om fick han i alla fall, skyndade hem och slagtade alla sina fyra präktiga hästar, tog hudarne af dem och begaf sig på väg till staden. Då det led till qvällen kom han händelsevis till samma bondgård, der Lille Pelle gjort så god handel, steg in och bad att få låna hus öfver natten. Bonden var ensam inne i stugan, och när Store Pelle steg fram emot spiseln, och sade att han ämnade sig till staden med hästhudar, kom han emot honom, och trodde att det var Lille Pelle, ty som sagdt var fanns det en stor likhet dem emellan. "Ja så är du nu här igen din bedragare", röt bonden, fick sig en käpp, och bank, bank, small det på ryggtaflan. Så kom gumman in. "Ja så", sade hon, är du här din lurifax? Hvar har du min silfkappe du?" och krafs, krafs, klöste hon honom i ansigtet. Bäst det var kom också drängen in. "Ja så, är du här igen din erkeskojare? Hvar har du min Wardare?" och rusk, rusk i lufven på honom; så att Store Pelle var nästan liflös när de släpade ut honom. Men hur det var, så qvicknade han vid igen, och så mörbultad och eländig han än var, fortsatte han dock vägen till staden i hopp om den stora betalning han der skulle få för sina hudar. Men han blef bedragen i sin förväntan. Der var en så stark tillförsel att han måste sälja dem under halfva värdet, och ändock vara glad att han blef utaf med dem. Bedröfvad och öm i alla leder af den rikeliga välfägnaden i bondgården vände han om hem, men som han ej kunde gå långa vägar i taget drog hemvandringen ut 3 hela dagar, och han kom ej till byn förr än på söndagsmorgonen. Att han nu var alldeles förtvifladt ursinnig på grannen kan man väl veta och hämnas skulle han, det var gifvet. Han gick derföre genaste vägen till Lille Pelles stuga, fick fatt uti honom och stoppade honom i samma säck hvari han burit sina hästhudar; och nu skulle Lille Pelle i sjön och dränkas. För att komma till sjön skulle han dock gå förbi kyrkan, och då han hörde att gudstjensten derinne var börjad och folket sjöng på predikstolsversen, kom han att tänka det han väl ej var på så alldeles rätt väg, och, fastän Lille Pelle i allt fall skulle dränkas, tyckte han dock att han borde gå in och lätta sitt samvete. Han stälde derföre säcken vid kyrkogårdsgrinden och steg in i kyrkan. Utanför kyrkogrinden satt emedlertid Lille Pelle hopkrupen i säcken och tänkte på sitt öde, men bäst han satt der fick han höra någon som ropade: "Hå! Hå!" och som det var ett litet hål i säcken tittade han ut och såg en gammal gubbe som motade några feta oxar. "Håh håh ja ja!" suckade Lille Pelle, "att jag som är så ung nu skall till himmelriket, och ni som är så gammal skall gå qvar här på jorden och träla." Gubben lyssnade och då han hörde att det var en menniska i säcken, frågade han förundrad: "Hvad vill det säga? Skall du till himmelriket du?" — "Ja men skall jag så", svarade Lille Pelle. "Ack huru skall jag komma dit?" suckade gubben. "Vill ni verkligen komma till himmelen?" — "Ja visst vill jag det, men det kan väl ej ske förr, än stunden är kommen." — "Åh ingenting är lättare, jag skall dit nu straxt, men" — tillade han — "som jag ännu har litet ogjordt härnere, så kunde jag väl vänta en tid och skicka eder i mitt ställe." — "Ja det vore för väl det, men huru skulle det gå till?" "Jo", svarade Lille Pelle, "knyt du bara upp säcken, så skall jag knyta in dig i mitt ställe." Gubben tackade för tillbudet, öppnade säcken, och Lille Pelle stoppade nu in gubben och knöt väl igen om honom. Sedan motade han hem de feta oxarne till byn, satte in dem i fähus och lador, och hade så när ej fått plats för dem. Emedlertid kom Store Pelle ut ur kyrkan, och hade presten predikat så vackert att han nära nog beslutat att släppa ut Lille Pelle igen, men ryggen var så mörbultad, hårfästet så ömt och ansigtet värkte så hårdt att innan han kom i vapenhuset, hade han glömt allt hvad presten sagt, tog derföre säcken på ryggen och kastade den i sjön. Derpå vände han åter hem. Frampå aftonen gick han ut på bygatan, men nu må tro blef han rigtigt förfärad, ty der mötte han Lille Pelle, som motade sina oxar till brunnen. "Är det verkligen du?" sporde han. "Ja visst är det jag", svarade Lille Pelle, "och tack skall du ha för hjelpen!" "Hvad menar du för en hjelp?" — "Jo att du kastade mig i sjön." — "Att jag kastade dig i sjön — var det någon hjelp det?" — "Ja för all del; eljest hade jag aldrig kommit om alla dessa feta och vackra oxarne. För ser du där nere på sjöbotten var så många 'fäkritter' att aldrig har jag sett dess make, fast jag ej kunde få flera med mig den här gången. Men i morgon", tillade han, "skall jag dit igen och taga hustru min och pojken med mig, och då kanske jag kan få hem resten." Store Pelle vart nu alldeles grufveligt förundrad, och snål, som han var, tänkte han genast att han sjelf och ingen annan borde hafva de der oxarne. "Ja men är detta verkligen sanning?" — "Ja visst är det så, du ser ju sjelf; och att jag kommer från sjöbotten måtte väl ingen veta bättre än du." Nu tänkte Store Pelle som så: Skall jag få något med af de der sköna kreaturen, så får jag allt skynda mig, ty dröjer jag tills i morgon går Lille Pelle mig i förväg; och får han dem, blifver han mycket rikare än jag. Nej bäst är att jag genast begifver mig utaf. Dermed sprang han hem, tog hustrun och sitt enda barn med sig, och så bar det af till sjön och ned åt botten. Sedan hördes de aldrig af, och det gick nog med Store Pelle som med så många andra, att det ej var svårt att komma till sjöbotten, men att det icke hade sig så lätt att komma upp igen; och sålunda fick hans afvundsjuka och snålhet sin förtjenta lön. Lille Pelle blef emedlertid mycket rik när han sålt de feta oxarne och ingen bonde i byn stod sig bättre än han, men lika gifmild och hjelpsam som han varit förut blef han allt framgent; ty han glömde ej hvad han lärt af Store Pelles öde att snålheten ofta bedrager visheten.
Drängen och jätten i Garphytteklint
En dräng från Österåker var en gång för sin husbondes räkning uppåt Bergslagen med hvetemjöl och humle, och på hemvägen mötte han sent om en qväll en stor jätte. Att drängen blef förfärad kan man väl förstå, men jätten bad honom vara lugn, ty han ville honom intet ondt, sade han. Han ville blott fråga om han ämnade fara vägen om Garphyttan? Jo drängen skulle resa der förbi. — "War då hederlig och tag detta brefvet till min broder, som bor i Garp hytteklint, och skall han väl löna dig för besväret. Drängen svarade att den tjensten kunde han väl göra honom, men huru han skulle komma in i berget och träffa Garphytte jätten det kunde han ej begripa. "Det går nog för sig", sade jätten, "du behöfver blott läsa upp de tre portarne och stiga dristeligen på, så finner du honom". Drängen var väl litet orolig för detta uppdrag, men lofvade dock att lemna fram brefvet. Jätten tackade och så skiljdes de åt. När nu drängen kom inemot Garphyttan var det midt i natten, han hade med flit så ställt sin resa, ty om dagen kunde ingen komma in i berget det visste han — tvärstannade hästen midt uti en backe och ville ej ur stället. Nu kunde drängen förstå att det var här han hade att söka porten, steg derföre af vagnen och började se sig omkring. Han hörde ochså ett dån ur jorden, alldeles som om någon snarkat hårdt inne i berget, och som det ej var på menniskovis, ty hela marken skakade dervid, kunde han förstå att den snarkande icke var någon annan än jätten sjelf. Han gick derföre in i skogen åt det håll, hvarifrån ljudet tycktes komma, och hade ej gått långt, förr än han befann sig midt framför en stor kopparport; och som nyckeln satt uti, gjorde han sig dristig, vred om låset och steg in. Han kom nu genom en lång gång, som lyste som den klaraste kristall till en annan port, som var af bara silfver. Nyckeln satt uti här också och han steg in. Men här låg draken, och när drängen fick se honom, blef han 1 så förskräckt, att han hvarken kunde gå fram eller tillbaka. "Hvad vill Kristen menniska här", sade draken bistert? Och det var med största nöd drängen fick fram sitt ärende, ty hjertat satt i halsgropen och hotade att qväf va honom. Han hade bref till jätten, sade han, stammande på målet. "Ja så", svarade draken, har du bref till Jätten? Ja stig då på, ty då är du välkommen." — Och nu kom han till en port af det klaraste guld, öppnade den och kom så in till jätten, som låg på en bänk och snarkade så, att det grånade i berget. Men när drängen kom in vaknade han, började gnugga sig i ögonen och fnysa. "Här osar kristet blod !" röt han och grep sitt långa svärd, som låg bredvid honom på bänken. Nu trodde drängen väl att hans sista stund var kommen, men i förlitan på den andre jättens ord sade han "Jag har bref till Kära Far", ty hvad han skulle kalla jätten visste han ej. "Har du bref till mig du", sade jätten mildare, "hvar har du fått det ?" — Jo han hade fått det af Kära Fars broder uppe i bergslagen. "Ja så", sade jätten tog brefvet och läste. "Jag trodde verldens sista tid var kommen", tillade han sedan, "eftersom man väckte mig, men det lär väl inte vara så dags ännu, kan jag märka. Tack skall du ha för bref vet i alla fall, och här har du för besväret." Jätten tog nu en stor silfverkanna och fyllde den med guldmynt, som låg der i stora högar, med många många tunnor i hvar hög, gaf den åt drängen och lade sig sedan ned på bänken och började snarka som förut. Drängen tackade, tog sin kanna och kom lyckligt och väl ur berget. Men då han utkommen i skogen ville se sig om efter kopparporten så var denna försvunnen. Noga räknadt kunde det väl också göra honom detsamma; han hade fått en hederlig lön för sitt besvär och kände ingen lust att förnya besöket hos jätten. När han kom hem till Österåker köpte han sig eget hemman och fick ändå penningar öfver ; men kannan skänkte han till sockenkyrkan, och der fanns hon qvar för femtio år sedan, och torde kanske finnas ännu.
Garphytteklint
Till hvad förut är anfördt om jätten i Garphytteklint, må här läggas följande utdrag ur Pastors i Wintrosa och Tysslinge Andre Lundii relation till Antiqvitets Collegium af den 12 Junii 1667. Han berättar att "widh Garphyttan är en klint och uthhuggen Jettegraff, om hvilkas traditioner och sagor förmäles effter gamblas relation att en Jette uthi Noorlanden, then een Bååsman uthi sin seglation förekom, skal hafva förmält att uthi samma klint skulle mycket guld och silfver wara förwarat, och den som bemälte klint icke kunde påfinna samt des graff, then skulle upsökia Ungers Måsen, widh hvilken grafven begynnes; ther stoore skatter skulle wara tijt sammanförde aff unflychtigt folck i krigstijder.”
Tångeråsa Mariæ klocka
Biskop Conrad Rogge i Strengnäs, hvars för tjenster om denna stads Domkyrka äro nogsamt bekanta, lärer ej så alldeles noga hafva följt den Canoniska lagens föreskrift om celibatet, utan säges det att han på det undangömda Trystorp i Tångeråsa socken i hemlighet egt både hustru och barn. För att emedlertid försäkra sig om sockneboarnes tystlåtenhet i denna kinkiga sak, lät han icke blott på egen bekostnad reparera kyrkan utan förärade den en ny klocka, kallad Marixklockan efter den heliga jungfrun, till hvars ära hon skulle ljuda, hettes det, men några påstå, att biskopens hustru het Maria, och att klockan fått hennes namn, på det sockenboarne, så snart de hörde henne, skulle komma ihog att aldrig tänka på eller tala om Maria på Trystorp.
Jättestenarne vid Ulfgryt
Uti Garphytteklint bodde fordom en hiskelig jätte, och han bor der väl än, fast han ej får komma fram förr än på verldens yttersta tid. Såsom andra jättar var han en stor fiende till Kristendomen och det sanna ljuset. Kyrkan i Örebro var då nyss byggd, och klockornas ljud, som kallade folket till Gudstjenst, lät illa i hans öron; och han beslöt derföre att förstöra både kyrka och stad med alla de små pysslingarne, som bodde derinne. Med starka händer lösryckte han derföre två stora klippblock ur berget, tog ett under hvardera armen och begaf sig på väg. Emedlertid hade stadsboarne fått kunskap om hans uppsåt, och beslöto att fly; men en gammal man bad dem lugna sig, han skulle nog visa bort jätten mente han. I hast samlade han en mängd utslitna skor och möglade brödbitar, lade dem i en säck, tog denna på ryggen och gick sålunda utrustad emot jätten. Vid Ulfgryt mötte han honom. "Hvarif rån kommer du pyssling?" frågade jätten bistert. "Från Örebro", svarade gubben. "Nå då kan du väl säga mig huru långt det är dit?" — "Inte så bestämdt", svarade gubben, "men det är nu sju år sedan jag gick derif rån, och se här !" tillade han och knöt upp säcken, "dessa skor har jag slitit ut på vägen och dessa möglade brödbitar är allt hvad jag har qvar af matsäcken". — "Är det så långt till Örebro !" utbrast jätten förvånad, "då skall jag åtminstone icke blif va den som går dit". Dermed släppte han stenarne i mark, så att jorden darrade och vände så om igen till sin håla. Stename ligga der ännu i dag, och vända sig om hvarje gång de höra klockorna ringa i Örebro.
Sansstubben
Invid stora landsvägen emellan Wredstorps och Bodarne gästgifvaregårdar har på hemmanet Sansstubbetorps egor sedan uråldriga tider funnits ett trädbeläte uppstäldt. När det kullfallit och förruttnadt, har genast ett nytt blifvit uppsatt, och allmogen har ansett det för egaren af det omnämnda hemmanet vara en oeftergiflig pligt att hålla detta minnesmärke vid magt. När Westra stambanan byggdes kom denna olyckligtvis att dragas rakt på Sansstubben, som derföre undanröjdes; och sedan dess har ingen ny blifvit uppsatt. Det sista belätet föreställde en menniska med utsträckta armar så att det hela liknade ett kors, och hade följande med svart färg målade påskrift: "Sansstubbes minnesmärke är: Att Drottning Sanna födde barn här." Hvems denna Drottning varit är ej bekant. Tuneld uppgifver henne såsom hustru till Fylkeskonungen Grim hvilken gifvit Grimstens härad sitt namn; men detta torde vara mer än ovisst. Emedlertid bör och skall en ny Sanstubbe upprättas.