Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Gasten vid Bondsäter
Wid Bondsäter hade i slutet af förra århundradet en piga dödat sitt barn och dolt det uti en stenmur tätt invid gården, men då ingen visste något härom, qvarblef hon i tjensten uti 7 år derefter. På hösten det sjunde året stördes dock gårdsfolkets ro om nätterna af en gast, som ifrån stenmuren väckte dem med sitt klagande läte. Rättaren vid gården, som var en klok man och visste hvad sådant hade att betyda, befallte då alla qvinnorna att hvar efter annan gå fram till stenmuren och till gasten ställa denna fråga: "Icke är jag din moder?" Så skedde ock. Den ena efter den andra framgick men gasten bara vojade sig och ropade "Nej! Nej!" Slutligen kom äf ven den sannskyldiga mörderskan, som naturligtvis dröjde i det allra längsta, och då hon darrande framstammade: "Icke är jag din moder?" slog gasten ned på henne och kramade henne så illa att hon genast bekände sitt brott.
Gast i Glanshammars grufva
Uti Gamla silfvergruf van vid Glanshammars kyrka skall bo en gast, som väcker folket nattetid. Nu höres han sällan och flera år kunna gå om utan att man förnimmer något ljud; men så kommer han åter och detta vanligtvis tre thorsdagsnätter å rad. Man tror att denna är den oroliga anden efter någon grufarbetare, som omkommit då Kristian Tyrann låtit fylla gruf öppningen med sten. Om denna gast är den samma som åsyftas af Herdman må vara osagdt. Emedlertid berättar denne att "I långliga tider skal tilförende wästan om grufvan hörts om af ftnarne ett gråtande och ett skriande såsom af et barn, tå thet får illa hugg och rijs."
Gast vid Nasta
"Qvinnan Ingrid Ersdotter i Nastad skal mördat trenne sina oäkta barn etc. — Änteligen skal en gast i barns liknelse henne med skojande förf ölgdt så at hon på liusa dagen most låta honom dja sit bröst; blef therigenom rögd, kom til bekännelse och på Käglan bränd ungefär några och 60 åhr sedan — (Således på 1660 el. 1670 talet)."
Sjön Toften
Sedan långliga tider har sjön Toften varit känd som ett tillhåll för mycket "skrymt" och rådande. Dess läge, infattad af mörka skogar och tvärbranta klippstränder, i förening med dess storlek (4000 tld) gör den också särledes egnad att injaga vördnad hos dem, som under qvällens skymning eller nattens mörker nödgas dväljas på dess underbara vatten. På norra stranden utspringer den s. k. Årnäs udde, på hvars spets ligger ett klippblock, stort som ett hus, och ej heller till formen olikt ett sådant, hvilket fått namn af "Rålands kyrka". Under denna sten ligger en kista fylld med silfver som bewakas af en stor drake, och ehuru här är godt fiskewatten vågar fiskaren sig sällan dit, ty rådanden spelar honom då vanligen ett eller annat puts. För några år sedan hade Brukaren Petter Pehrsson i Fagersand och Tegelslagaren Söderberg tidigt en morgon begifvit sig ut för att vitja sina i närheten af udden utlagda fiskedon. Under det de härmed voro sysselsatte syntes hastigt skepnaden af en stor häst komma från Rålands kyrka och störta sig i sjön med ett så förfärligt buller, att de båda fiskrarne ansågo rådligast att skyndsamt begifva sig derifrån och lemna både fiskeredskap och fångst i sticket. Såväl här i norra delen af sjön, som vid Lassåns utlopp nedanför Ågrena i södra ändan, villar "sjötomten" den närgångne fiskaren med sina "ljustereldar" som hoppa på vattnet, som små ljuslågor, och från den skogbeväxta "Tjutudden" höres gastens skrik i de mörka höstqvällarne. — Wärst beryktad är Boön i södra delen af sjön, från urminnes tid känd som ett tillhåll och samlingsplats för trollpackorna under deras blåkullafärder i påskveckan. Midt på den kala holmen reser sig en gammal halftorr tall, hvars stam ett par alnar från roten är nästan utan bark. Kring detta träd hålla hexorna om påskmorgonen sina vilda dansar, och der-före är barken afnött. Under dymmelveckan är allmogen angelägen om att noga gömma undan all ugnsredskap, så att trollkäringarne icke må åtkomma den, hvarjemte ett kors med tjära strykes öfver dörrarne till ladugårdar och stall samt stål lägges i gödselstacken för att hindra boskapens skadande af trollpackorna. I slutet af förra århundradet var en skogvaktare under Hasselfors bruk ute på fogeljagt på de öster om Toften belägna Stabo ängar, då han fick höra ett besynnerligt hvinande öfver sitt hufvud. Som han kunde förstå att det var en påskkäring, som färdades fram lade han genast bössan till ögat och pang nedstörtade trollpackan vid hans fötter. Hon befanns då vara en illa känd gumma från vestra delen af socknen, som för sin långresa begagnat sig af "vattenhoen" från prestgården. Gumman blef efter det vådliga fallet låghalt för lifstiden, men kunde dock göra så mycket att skogvaktaren icke mera hade någon lycka i hvad han företog sig.