Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Jättar, tomtar, kloka, m. m.
Trollen och fäbodplatsen Man hade anlagt en fäbod vid Kälen (en skogstrakt mellan byarna Blåsmark och Svensbyn). Här vistades man i flera somrar med kreaturen. Men så en sommar hände det att krea- turen blevo utsatta för "trollskott." Flera kreatur insjuknade man hörde prasslande o.s.v. Det blev rent ut "kusligt" att vara där och ha hand om kreaturen. Man funderade på vad som kunde vara orsaken till allt detta. Slutligen fastslog man såsom säkert att fäbodplatsen blivit anlagd just där trollen hade någon allmän stråkväg. Under vintern omflyttade bönderna hela fäbodplatsen en halv mil västerut. Men redan första sommaren på den nya platsen visade det sig att man även här var utsatt för trollens påhälsningar. Både i och vid själva stugan syntes ibland vederstyggligaste ansikten och ofta kunde man höra deras hemska hånskrått. Det hjälpte inte att man högg in kors ovanför alla dörrar och överallt i ladugården. Man kastade stål i alla de vrår där de hatade bytingarna skymtades, och man läste Fader vår var gång det prasslade till, men ingenting syntes hjälpa. Kreaturen blevo sjuka och stannade för länge i skogen. Att tillverka ost och smör var nästan omöjligt. Allt var för- trollat. Återigen måste bönderna flytta hela fäbodplatsen, denna gång voro de riktigt förbittrade. Det var ju också förenat med stora besvär, först nedriva och omforsla och sedan återupptimra byggnaderna samt röja undan skogen. Men nu då de flyttade om allt för andra gången fick man äntligen vara i fred. I långa tider nyttjades denna plats, nu är den liksom andra fäbodplatser ödelagd.
Troll
Följande historia har berättats av 68-årig Julia Sundberg, N. Forsnäs Harads Norrb. Län. Hon har hört den av den, som trott sig ”uppleva” äventyret, en gammal skräddare, kallad ”finn-skräddaren”, som för c:a 25 år sedan plägade gå här från by till by. Det är att märka att mannen i fråga var absolut viss på att han upplevat följande. Skall försöka att så mycket som möjligt följa berätterskans ord, vilken å sin sida åter- ger den med finnskräddarens ord. Jag var en sommardag på väg från Holmträsk till Puottaori (inom Jockmocks sock. Norrb.) En afton kom jag till en myr, över vilken en bäck flöt. Jag hade flera gånger gått den vägen, men nu visste jag helt plötsligt ej åt vilket håll jag skulle gå. Jag gick in i en lada o beslöt att tillbringa natten där. Vid 10 tiden på kvällen (sommarnätterna här ljusa) kom det en man till ladan, klädd i näver kläder. Han stannade i ladudörren / o jag sade till honom: ”Visa mig vägen till Puottaori!” Han svarade ingenting och nu fick jag se en hel skara komma tågande, boskap och människor. I ett nu var myren förvandlat till en by med flera gårdar, där var och en sysslade o grejjade hela natten så jag inte kunde sova, men så vid 3-tiden på morron tågade alla bort och allt blev som förut. Följande dag kunde jag ej heller finna vägen hur jag än letade. Ingen mat hade jag heller med mig, endast ett stycke socker som jag blötte i vatten o förtärde. Så slog jag mig till ro o väntade att någon skulle komma vägen fram. Samma tid som kvällen förut kom den näverklädde åter fram och efter honom hela det andra sällskapet o allt blev som föregående kväll. Jag fick ej sova för de trollen utan måste vaka om nätterna som de. Och i åtta dagar måste jag vara där o till slut fick jag / nästan som ett sällskap av dem. Här levde de nu ungefär som folket i en by. De hade barn o kreatur som de vårdade, o tvättade kläder m. m. Unga flickor gingo omkring o viftade med lövkvistar. En gång satt jag o doppade socker i vatten o åt och några barn stod o såg på. ”Gå till din mamma o bed att jag får köpa lite mjölk,” sade jag till en flicka. Hon gick o kom tillbaka med ett mått med mjölk men när jag skulle dricka kom jag ihåg mig och doppade fingret i mjölken o då blev det bara gräs. ”Jag sa’ ju att jag ville köpa mjölk,” sa’ jag åt flickan. ”Ja, mamma skickade det där,” sade hon. En natt gick jag ner till bäcken för att tvätta min skjorta och då stod de och skrattade åt mig. ”Stå inte där o skratta,” sade jag, ”kom o hjälp mig att gnugga!” Men de svarade ingenting, skratt- ade bara. En natt kom jag in i en gård, där det låg en man på en säng / han såg så underligt på mig, jag tror att det var en människa de fått i sitt våld. Men jag talade med honom o predikade Guds ord för honom, och han grät, ja, han grät, tårar, så stora som ärter trillade nedför kinderna på honom. Natten mot Lördag kom den näver- klädde till mig och sade: ”På två dagar skall du slippa härifrån.” Och så gick det även. På måndagsmorron kommo slåtterfolk till myren o dessa visade mig nu till rätta, och vägen var endast ett stycke bortom ladan ehuru jag ej kunnat se den förut, nu först kände jag igen mig och såg vart jag skulle gå o sedan jag fått ett mål mat av dem kunde jag gå därifrån.