Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Förr bodde det ett troll i Gallås. Det låg en stuga under berget. När de grälade om något där så kom trollen och tog det. Där gick både mjöl och mjölk till trollen. På det stället blev en dag en tös borta. Modern förstod att det var trollen som tagit henne. Därför gick hon till berget med några böcker som tösen fick att läsa ur. Detta tyckte inte trollen om och därför så släppte de henne.
Näcken skulle ha en svart katt
De lärde sej spela av näcken. De skulle gå tre torsdagsnätter efter varandra till en ström och sitta där och spela. Första nätterna fick de väl bjuda till så gott det gick, men så tredje natten då skulle de få se honom själv. Då skulle de ha en svart katt, spelkatt, med sej, en svart katt som inte hade ett vitt strå på sej. Den skulle de ge honom. Men sen skulle näcken spänna bälte med dom till sist. Så, då var det inte värt att de hade något vanligt starkt bälte på sej, för då följade de med ner i vattnet, utan det räckte med en ullgarnsände. Den gick av, si, och då slapp de undan.
Skatter - Gubben som hävde i sej dynga
Det var en källa vid Långänga vid Säby i Svärta; där skulle de ha sänkt ner en kopparkittel med dyrbarheter i. Den där var de och skulle hämta opp; de var tre karlar om det. De hade ett par tvillingoxar med sej. Men de skulle inte få säja ett enda ord sej emellan medan de höll på. De hade kommit så långt mä't så de hade spänt oxarna för kitteln och skulle just till att få opp'en. Då kom där en höna dragande på ett stort hölass, och efter kom en liten gubbe och körde en så stor häst, och den där sket så förfärligt, och gubben tog näve på näve och hävde i sej dynga. "Å dä var sjutusan jäklar", ropa den ene till; då bar det av med kitteln ner i källan igen. Si, de kunde tiga när de såg hönan och lasset, men när de fick se gubben och hästen, så då kunde den ene inte hålla sej längre, när han såg det åbäkstyget. Det var ju för fasligt.
Vargarna och gubben under karet
Di sista vargarna sköts samma år som jag föddes. Di gick skall. En skogsvaktare under Björksund och en kronojägare i Kläppsta sköt var sin varg. Di sa att det var en dalkulla som gjorde bort dom från den här trakten. Men två kom att bli kvar. En gubbe hög tassarna av sju vargar, och det var på sjön utanför Nyköping. Han var laggare och skulle köra ett kar på en kälke. Det var på vintern, och han for över sjön. Då kom det sju vargar efter honom, och han visste ingen råd. Men han hade yxa med, och då tog han sej te att välta karet över sej. Vargarna kom omkring och stack tassarna under karet. Men gubben högg av dom. Han blev av med dom på det viset, för kommer blon ut på en varg, så suger di andra vargarna blon av den och bryr sej inte om folket.
Skatter - Två kungar skulle strida och två tvillingar halshuggas
Jag såg en sån där drakeld i Storbergs ängsbacke. Det var precis som en såge ett ljus brinna. En ser det inte förrän det blir riktigt mörkt. De påstod det skulle vara en skatt gömd där de såg tocka lysen. Jag tänke jag skulle gå och undersöka det där, men när jag kom en sju-åtta famnar därifrån så slockna det precis. Det var ett litet stenröse där med helstora stenar, men inte har jag funnit något där inte. De som hade lagt ner det, hade sina vissa märken som en måste känna te för att få rätt på det. När de lägger ned det där jordagodset har de en bön de läser. Det var nån som åhörde hur de läste. Ingen skulle kunna komma åt det där, förrän tvenne konungar stridde i landet och tvenne tvillingar komme att halshuggas över det där stället, där de grävde ner skatten. Och krig vart det, och två kungar stridde. Då behövdes det bara att ett par tvillingar halshöggs, och då tog han två tvillinglammungar och slakta dom på stället där. Så tog han opp'et.
Sju års abborrar i lön
Min morfar skulle ha rott en gast en gång från Stäk till Anholmen, hörde jag de berätta. Det stod en gast vid Stäk och en vid Anholmen, och de var så ilskna på varann, men de kom inte åt varann förrän morfar lova att ro över den ene. När gasten satte sej i båten, hade han så förskräckligt långa ben, så de räckte ända från aktersäte, där han satt, och ända över framgaveln. Gubben hade en stötel i båten; det är en sån där påk de har att pulsa med. - "Får jag låna fars klysa?" sa gasten. Ja, det skulle han få. När gubben lagt till med båte, sprang gasten opp till den andra och gav på'n riktiga tag med påken. Så ropa han till morfar och frågte om han tyckte han behövde mer. Jo, det behövde han, sa gubben, och han opp och ga'n en bleka till. När de rodde tillbaks, frågte gasten vad han ville ha betalt. Han skulle få vad han tog till. Jo, han ville ha noten full av sjuårs abborrar. Ja, det skulle han få. Och noten full med abborrar fick han, men de var inte större än hästskosöm. Si, abborrer växer så förfärligt sakta, men det hade gubben inte reda på. han tyckte han tog till så det skulle räcka, när han sa sjuårs abborrar. Men då fick han se hur stora såna är. Hade han vetat det, hade han inte nöjt sej med så dålig betalning.
Hjulormen
Hjulormar har de talat om förr. De var farliga, och det var inte gott att komma undan för en sån. Han bet sej i stjärten, och så rulla han som ett hjul. Det var en ryttare ute och red. Då kom hjulormen och hjula efter honom. Men som tur var så svängde vägen, och ryttaren han tog svängen han, men ormen kunde inte följa vägen utan kom ut på kanten. Men då släppte han ut sej, och då vräkte han ner en hel gärdsgårdsräcka. - De hade gator förr, gärdsgårdar på ömse sidor om vägen. Men det var en som var ute och åkte och hade liar i hjulen, så de gjorde ände på hjulormen. De visste att hjulormen fanns där, men de måste fram, och då hitta de på det knepet, så de skulle kunna få död på honom på något vis.
Gumman som trollade bort braxen
I Mårsjön i regna - ligger in på Finspångs distrikt det där - där fick de så mycket braxen, så de fick köra med oxar opp ur sjön. De var så leddna, fruntimmera, på det där, för de fick rensa så mycket. Då var det en gumma där, som hette Maja, hon flytta till Fånäs, Maja i Fånäs kalla di'na, då sa hon: "Det här ska vi väl bli av med." Då tog hon en braxen levanes ur sjön och piska'n med ett ris och kasta'n tebaks i sjön sen och sa: "Gå åt helsike och ta allihop med dej!" Sen fick de inte en braxen på fyrtio år, så länge den där gumman levde. Jag var den första, som fick braxen där sen, jag arrendera där, och då var de så långa och magra, de var gamla och utlevade.
När Mjölnhutargubben förlorade hörseln
Jo, Mjölnhutargubben fick sällskap med en gast. Mjölnhutargubben var hos Broberg vid Näsbrostugan och skulle hem. Då fick han se en liten barnunge på andra vägkanten, som gnällde - men inte något hårt. Mjölnhutargubben brydde sej inte om honom, förrän han kom till grinden. Då vände han sej om och sa: "Ska du skrika, din lille satunge, så ska du skrika riktigt." Då skrek gasten till så att örhinnorna brast. Mjölnhutargubben blev döv och hörde inte mer sedan.
Gruvråets syster hade kjolen
Berg var en gammal gruvarbetare här vid gruvan. Han mötte gruvrået, han. Det var som ett fruntimmer. "Frun har stora rikedomar här", hade han sagt. "Ånej, dä ä inget mot mi syster i Brunnhult" - ligger oppåt Frankhytta - "jag har bara tröja, men ho har kjoln ho", hade rået svarat honom.
Bergväsen, Troll
Bergtroll har kor som han stjäl [...] lugna sommardagar, då han kommer som en vindil tar hela stacken ock strör dem över berget, tar även barn ock små husdjur, kommer som nystan, eller med svans, en kvinna gick i regnvädder såg hur ett grått nystan rulla bredvid henne hon löste sin kjol ock kasta över det, gick ej många steg förrän blixten slog ner på kjolen, en annan för tillfället ensam kvinna fick besök av en okänd man som satte sig på spishällen ock sa bara usch, det regna ock åska, så fick hon se svans hänga ned undan rocken, hon sa till honom att gå ty hon skulle ut ock stänga han gick ut ock klappa i händerna ock vände sig åt alla fyra väder så for han i väg genom luften rätt åt Ryskan (Jäder) slog så blixten ned i tornet just när han var där över ock brände tornet, med stål, med kors kunde man skydda sig, samt med glödande kol för kramning.
Bergväsen, Bergagubben
Han brakar ock varnar mot oväder han vill väl ha rätt på sitt folk, en kvinna titta ut en urväderskväll, ja undrar var allt oknut är i detta väder, det fräste till om näsan som ett vått lakan slagit hop ock for ut igen, så då fick hon höra ock se att trollet var i verksamhet.
Höfdingen på »Gudarne»
En höfding föll i ett slag på »Gudarne» (en stor slätt i Öja), der han blef begrafven. Men, som han hade sin skatt liggande i en hage vid Stale i Rone, brukade han rida dit och bese den hvarje 13dedagsnatt. En sådan natt for han dit på en svart häst och red just om en trött vandringsman, som der gick vägen fram, då denne hjertligt inom sig önskade sig en god skjuts för att lätta fötterna. Liksom troll-höfdingen sett hans tankar, erböd han honom fri skjuts, det denna gerna antog och hoppade upp och satte sig på länden bakom trollet. Och nu bar det af kanhända, öfver stock och sten, ja, öfver skogens toppar, tyckte han, i en så dånande fart gick det genom luften. — — Trollet omtalade då för honom, att han fallit på »Gudarne» och hade en skatt i Stale-hage, den han »sag at um» hear udedagsnatt, men att han nu var trött på detta farande och ville lemna allt åt honom. L. Pettersson, Öja. [Tillägg]: — — Då blef Bonden rädd och önskade bara slippa väl från allt. Och snart vardt han ock återförd på samma ställe. Men han blef sjuk derefter. L. Pettersson, f. 1824. Skollärare.