Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Julens mellandagar.
Mellan helgdagarna om julen fick inte något gå runt - då blv kreaturen örda d.v.s de fick någon sjukdom, så att de snurra' runt.
Påsk
I Skåne skulle de alltid ha kålsoppa med nio slags grönsaker i skärtorsdags middag. De tog av sådant som var upp- kommet då: krusbärsblad, påskliljor, persilja o.s.v., det behövde inte vara mycket av vart slag. Det var för att inte något ont skulle få makt med dem. Dymmelveckans dagar: Blå måndag, vita tisdag, aske onsdag, skärtorsdag, långfredag och skite lördag - då skulle allting göras rent. Inget långfredagsris i Skåne, nej, det hörde jag aldrig. Intet förbud mot mjölk och mjölkmat långfredagen. När jag tjänade kunde drängarna bära fram ett banke- bord till köksdörren om skärtorsdag och sadla det och lägga en ugnskvast på det - de skämtade med oss pigor på så sätt; vi skulle rida på bankebordet till Blåkulla.
Djur
Man skall inte hata skatorna. Min man slog en skata ihjäl, och strax efteråt dog en höna för oss. Göken var sällsynt i Skåne. Jag har aldrig hört ramsan om göken.
Naturfenomen
Silleblixtar såg vi vid Östersjön den tid då sillen springer i lek. Det var fisk och sill, som vände sej i havet. De kallade det för silleskärm. "Norsken" har jag aldrig sett. Men jag hörde sägas, att det skulle betyda att det blev stark vinter. Åskan – när den gick, tog folket gärna bibel och psalmbok och satte sig att läsa, men det var bara för att bli förvillad (– tänka på något annat).
Kyrkogrim
Kyrkogrim. Det skulle vara så att då de fått kyrkan riktigt färdig, skulle de gå ut och se. Den förste de mötte, människa eller djur, skulle de begrava levande i tornet. I alla kyrkor fanns kyrkogrim. Jag tjänte i prästegården i Dalköpinge. Jag var i la- dan och skulle ta halm att elda med. Jag fick fatt i något lu- det; jag trodde det var en hund. Jag talte om'et sedan. "Det var kyrkogrimmen", sa de. Det var allt en hund.
Död och begravning.
Begravningsdagen skulle de låta något av maten stå kvar på bordet över natten, för den döde kom hem på natten och skulle smaka sin mat. Det vattnet de tvättat den döde i skulle de låta stå och slå ut det på vägen efter det "likprocessen" gått, så skulle han inte komma igen. När de gjort graven i ordning, kastade de skyffel och spade ifrån sig och gav akt på, vilken som föll först. De trodde, att om skyffeln föll först, skulle en kvinna dö först. Känner den döde sig hungrig, så dör han snart. Känner ej till att den döendes sista mål mat kallats vägamat.
Svartkonst
Jag var på ett ställe i Lilla Alstad. Sonen där talte om, att det var en som varit i deras lagård och stall och gjort så att alla kreaturen blev sjuka i flera dagar. De visste inte, vad de skulle göra. De sökte en klok och fick veta hur det hängde i hop. Det var någon som varit inne en natt och klippt hår av häs- tar och kor, ull av får och borst av svin och fjädrar av hön- sen. Han hade behandlat detta på något vis, så att djuren dog. Den kloke kunde inte bota dem. "Jag önskar få veta, vem som gjort det", sa han som sökte. "Det ska du få veta en annan gång", svarade den kloke, "men nu vill jag först veta, om du vill att hans hustru skall få likadant?"– "Nej, sådana plågor vill jag inte att någon människa skall få", svarade han, "men jag vill att det skall bli slut hos mej, så jag kan skaffa and- ra djur i stället. Vem är det?"– "Ja, du misstänker den rätte. In- / nan solen har gått ner i morgon kväll ska du ha skött allt undan och ha stängt dörrarna. Då kommer en och knackar och vill ovillkorligen in, hon springer till både fönster och dörrar och vill ovillkorligen in – hon vill låna något. Släpper du inte in hen- ne, så blir det slut med sjukdomen." Ja, han gjorde så, och då kom grannhustrun. Han aktade sig för att släppa in henne. Det folket var så avundsjukt; de ville haft gården.
Farsoter
De grävde ner en flicka levande i Riseberga, när diger- döden var. Hon hette Joel (ej Boel!). De hade lagt några äpplen på botten i en grav, och hon ville ha dem. Så låg det en man, som låg gömd på backen ovanför, och han var till reds att häva jord över henne. Har inte hört talas om de två överlevande. Känner ej till "Gud hjälp" vid lysning.
Kungar
Karl XII – det gick inte att skjuta honom, för han hade en järnhjälm på hela kroppen; den var gängad i alla leder. Men till sista slutet var det en jude, som sköt honom med en pil, som gick in genom en öpp- ning i gängerna. Det var för att Karl XII förföljde judar- na, för de är ett handelsfolk.
Legender
Jerusalems skomakare hade de sett en gång på Bil- linge fälad i Röstånga. Har de en plog ute julnatten, får han sitta på den. Han hade mördat barn; det var därför han hade bli- vit straffad med att vandra till domedag. Han tydde sej till att vara barnmorska för att komma åt barn och dricka deras blod för att släcka sin törst.
Djur
Vannsvalpan, det var hackspetten. De är rädda för ho- nom, om han kommer på väggarna; då skall någon dö. I Skåne får en inte höra någon uggla. Agersnerpan – kornknarren – är släkt till göken. Göken blir hök efter nio år. Och han gal inte mer än sex år; då är snerpen utgalen – det är ingen nerv till att ga- la längre. Han kommer den 12 maj ibland, men i år kom han inte förrän den 18 (till Kvarnabo i Västergötland!). Han gal, tills han får se den förste höstacken. Minns ej ramsan om göken och väderstrecken.
Djävulen
En som hette Johan Karlsson vid Bonnarp hade med Skam att göra. Han fick aldrig gå till kyrkan juladan om morron. Men en gång kom han dit likaväl. Men han hade bara kommit inom dörren, så sa han: "Jag får aga hem, för det kommer så mycket med främmat." Han åkte hem, och när han var hemkommen, tog han en skål full med ärter och kastade ut på gården. Det var till alla smådjävlarna.