Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förvandlade
De trodde att det var människor, som vara mara. Jag kommer ihåg att de sa: "Den och den är mara."
Intervju med Gustav Svensson (f. 1885)
Intervju med Gustav Svensson född år 1885 i Östra Ingelstads socken, Skåne. Intervjun gjordes 1967 av arkivchef Åke Hansson.
Väderleksmärken
Det blir regn, när svalan flyger lågt, när gröngölingen skriker, när hunden äter gräs, när svinen bära pinnar eller strån i munnen, när hönslorten är len, när skogssniglarna ligga på vägen, när man dröm- mer om lik, när regnbågen mulnar bort, när solen skiner på västanmoln. Lågt byggda skatbon regnig sommar. Mycket rönnbär sträng vinter Regn sjusovardagen regn i sju veckor, om inte ”Våtepetter” eller Petri fäng är vacker. Förhållandet kan också vara det motsatta. Sex månader efter första rimfrosten och efter vattenlevringen /första isbildningen på vattnet eller böljeskummet/ kommer det regn. Är det frost vid 40 martyrer /9 mars/, blir det 40 nätters frost. Om stubben bär hatt Andreas natt, skall den ligga till Peter katt. Dagarna från juldagen till trettondagen ha det väder som var och en av det kommande årets tolv månader.
Mara
Maran var ett ont väsen, något av den onde. Hon kom och la' sej på bröstet på folk. Jag minns en gammal käring, som hette Kristina. Hon hade ont av maran. Kristina hade en dotter, som hette Hilda. Kristina hade förmanat henne, att så snart hon förstod att maran kommit över henne (= käringen), så skulle hon ropa hennes namn, så skulle maran släppa. Och så fort käringen började gnälla och rya sej, ropade Hilda henne vid namn. Somliga la två pinnar i kors utanför dörren för att inte maran skulle komma in. Har aldrig hört talas om varulv. Vi hade en häst, som hette Jolle. Maran flätade i- hop manen och rumpan på hästen, så vi fick ta sax- en och klippa honom. Vi hade två hästar, men bara / den ene blev svett och ville inte släppa stövel, när vi ryktade honom, och vi kunde inte kamma honom för alla fanerornas skull. Vi klippte av en mängd man eller tagel och gjorde liksom en sopborste och hängde den i en sno över hästen, och det hjälpte. Det var en gam- mal fiskhandlarkäring, som sa att vi skulle göra så. Det är konstigt med sån skit, men det hjälpte.
Maran
Maran var en människa, en kvinna, som om natten plågade människor och hästar. Hästarnas manar flätade hon. Människor och hästar, som reds av maran vred sig och svettades under hennes tyngd. Lyckades man fånga henne kändes hon liten och luden. Min morfar stängde in henne som han trodde. Men hon försvann genom nyc- kelhålet, som hon kommit in genom. Hon kunde således förminska och förstora sig efter behag. Satte man träskorna avigt hade hon svårt att komma i dem likaså avigvända kläder hade hon svårt att få på sig. Hon ville väl få män- niskor till / att hjälpa sig ur martillståndet, ville väl få dem att tänka på att hon var en människa. Det var väl därför hon kröp igenom deras kläder. År 1911 var jag Sofia Paulsson, och hälsade på moster och morbror i Häckeberga. ”Det var fasligt vad hästarna stampade i natt,” sa jag. ”Det var därför att marorna flätade deras manar,” sa morbror. Jag brast ut i ett ganska hånfullt skratt. ”Gå ut och se då,” sa morbror. När jag kom ut i stallet, hade hästarna mareflätor. De var inte omsorgsfullt flätade som när vi kvinnor tar länk efter länk av håret utan slarvigt, men likväl flätor. När jag kom in till mor- bror var jag inte så stor av mig längre.
Varulven
Varulven var en manlig individ aldrig en kvinn- lig. Vid övergången från gosse till man blev han en varulv. Orsaken till för- vandlingen var detta. För att undgå föds- losmärtor hade hans mamma krupit igenom en ”fölhamn”, hinna som omsluter fölet vid födseln. Därvid lästes en besvärjelse. Den, vars mor gjort sådana konster, blev vid vuxen ålder varulv. Men inte förrän solen gått ned. – En man och hans hustru voro sysselsatta med att stacka hö. Mannen kände att hans förvandling nalkades. Han sa till hustrun: ”Jag måste gå bort en stund. Om här kommer någon och / vill ofreda dig, så slå med tjugskaftet, men stick inte. När hennes man gått bort kom en varulv och överföll kvinnan. Hon slog honom med tjugskaftet, som hennes man rått henne. Nästa morgon hade hennes man bitar av hennes förklädesband mellan tänderna. När hon såg det, sa hon: ”Jag tror du är en varulv.” ”Ja, tack ska du ha för att du hjälpte mig ifrån det.” svarade mannen. – Det hade sina risker att säga så till en varulv. Ty om han var en elak person även under sin mänskliga hamn, kunde det hända han svarade: ”Ja, det är jag, men nu kan du få bli varulv i mitt ställe.” Så fick den tjänstaktiga bli mara om det var en kvinna, och varulv om det var en man. – Varulven överföll havande kvin- nor och försökte slita fostret ur deras kropp. / Jag tror ej att min mor trodde på sina be- rättelser som verkliga händelser. Men var- ulven utgör ett undantag. Hon berättade att hennes syster Boel blev förföljd av en varulv, när hon var i grosess. Men att hon lyckats fly. ”Men länge efteråt hörde vi varulven utanför” sa min mor. En gång när mor som gift skulle gå ensam genom skogen, varnade hennes syster Helena henne för varulven. Men mor sa: ”Den Gud vill bevara är utan fara.” Systern svarade: ”Minns du inte när Boel var i fara för varulven. Och helt nyss har bror Jöns måst freda sin hustru mot varulven.” Min mor gick sen med klappande hjärta genom skogen. Sammanvuxna ögonbryn var tecken på en var- ulv. ”Mej, växer rumpa” sa en yngling och gömde sig under sängen, när han kände sig undergå förvandlingen.